Category: Betraktelser & Berättelse

Fryser som en hund. Lyckas inte komma upp i mer än drygt sjutton grader på kontoret. Drag och sitta still på det. Japp, med resultatet alltså att man fryser som en hund.

Men har suttit och jobbat i lägre temperaturer. Suttit där tills huvudet känns som kola och man var tvungen att gå upp och tina upp sig vid något element. Oftast fungerade det inte eftersom man var så genomkyld. Men hjälpte mentalt så man kunde gå ner en stund igen. Ibland på gränsen till att tuppa av.

Betalar priset nu genom att ALLTID vara frusen. Säkert finns andra skulder att betala för de där åren eller vintrarna. Hjärtan som inte mår bra eller så. Det finns alltid pris att betala.

Men nu finns såklart inget att klaga på. Man kan gå upp och tända en brasa. Sätta sig framför den med en whisky. Det är bara mitt val och min vilja att sitta här i drygt sjutton.

Ekorrar på besök vid fågelbordet idag. Det var länge sedan. Men kanske inte samma då som bodde i storgranen med kamrat skatorna.?Dom som var här varje dag förra året. Det behövs inte mer för att förgylla en dag.?Mängden fåglar överträffar alla prognoser i år. Massor.

Kodar på annars. Vad skall jag annars göra? Ja det finns massor såklart. Annat alltså. Men valde nu den här vägen. Det blir ändå ett livsverk. Ingen kan ta det ifrån en även om ingen vill ha. Vad det nu är. Att älska det man gör.?Men ikväll kanske studio. KANSKE… En kärlek det med.

Kompisar från förr köper gitarrer. Dyra grejer. En har tjugo. Man skall vara gamling för att ha råd. Tjugotusen för en skönhet. Själv siktar jag på en Stratocaster kopia för en tusing.?Har en kantig sak nu som låter jäkligt bra, ja är lättspelad också. Men kantig alltså. Jobbig att sitta med i studion. Tänker att man ändå är van strattan. Har fingrat på en sådan länge bakåt i historien och senare också för den delen. Men lågprioriterat. Grejer…

Måste tillbaks in i koden nu. Hinner nog med en dialogruta till innan middagen.

VILA. Ja med versaler. Det är helgen det. Inget annat. Finns inte ork till mer. Bok. Soffa. Brasa. Godis. Ett glas whisky. Tillsammans nästan skrämmande i sin enkelhet. Men skönt. MYCKET skönt. Men möjligen är alltså det där en samling tecken på att det går utför. Brant. Snabbt.

Men idag i alla fall lek i studion. Jag lär mig nya tekniska saker i min DAW (Digital Audio Workstation). Det finns två låtar som ligger och puttrar och har puttrat ett tag som kräver den där inlärningen. Har inte riktigt haft lusten förut att gå för mycket in i tekniken. Det är ju samma som jag håller på med annars. Även om det kallas “göra musik” här då. Men på sista tiden har det där blivit roligare också. Förhoppningsvis tar inte det tekniska intresset över. Allt för många blir prylköpare och teknikspecialister istället för de musikmakare som de var från början. En dålig utveckling för de flesta. Bra för några få.

Fredagen var annars den första dagen med full koncentration. I alla fall eftermiddagen eftersom vi var iväg till Ljusdal på förmiddagen.?Men den första efter jul hoppas jag innebär att jag inte förlorat förmågan att gå in i ett projekt. De där perioderna när man inte lyckas med det funderar man på förmågan. Om den förlorats. Flugit sin kos. Fast egentligen har jag aldrig tvekat på det där.?Det går upp och ner. Har alltid gjort. Men suget är där alltid igen till slut.

Fast inte är det som det var såklart. Men också det är väl i sin ordning egentligen. Jag ser ingen som helst anledning till att saker måste vara som förut.

Hälsingetoppen genererar faktiskt både intervjuer för artister och spelningar för artister i radion. Det får jag berättat för mig av en producent. Kul tycker såklart jag eftersom det är just det som är meningen. Vi får se om jag orkar utveckla det där konceptet ett steg till.

Men jag tror att den lille katten och jag skall gå upp och knoppa nu. En del i den nya tidens leverne är tidigare sänggående. Ofta såhär vid halv elva ller elva. Då hinner man läsa en stund och ändå somna vid tolvtiden.?Tror det är bra för hjärnan och för orken. Fast har väl inte noterat några större förbättringar på den fronten. Det kan möjligen tillskrivas det pågående förfallet. Men provar ett tag. Kan vara en bra/bättre vana än att sitta till tolv, läsa en timme och sova för få timmar.

Så godnatt kamrater. Må det lilla biet vara med eder.

I perfekt mod för att koda. Så koda blir det idag. Denna första av många, många oxdragarmåndagar föröver. Turligt nog så gillar jag oxdragarveckor och måndagar i allmänhet så för mig kan det såklart inte bli bättre.

Var man i en annan mod skulle man ropa HURRA. Nu får man nöja sig med att tänka att det kanske vore på sin plats med ett “hurra“.

Det är konstigt egentligen med den där närheten med att vara lite blå i sinnet, melankolisk, och kreativiteten. Det är där det händer saker. Så det är där man producerar mest och helt vill vara. Andra, sådana där “merry days“, då sitter man där och bara flinar istället. Blir inget gjort. Nope, melankoli är grejen. Men aldrig över gränsen till depressionens mörker.?Det är viktigt att inte utfärda pass och visum för resa över den gränsen. Där på andra sidan finns inget att hämta.

Ute stiger temperaturen stadigt. Minus tre just nu. Hopp finnes alltså för fryslortar som jag. Fast omslagsdagarna brukar vara de kallaste av dom alla inomhus. Man får köra Hulken på fullt en extradag liksom. Har aldrig fattat varför det blir så. Kanske har det med luftrörelser att göra. Vet alltså ej!

Men för mig kodande och musik idag. With that I rest my case.

Det är så mycket död nu runt omkring en. Och det har varit så ett tag. Släktingar. Folk man känner väl. Människor man känner indirekt. Dagens skörd var Marie Lind.?Limpans fru. Tillräckligt känd såklart för att det skall vara ett frånfälle som hamnar på allas bord och i alla rubriker. För ung såklart. Alldeles för ung. Men dom där två var ju kärleken personifierad och de hörde så självklart ihop och får nu vila för evigt tillsammans. Precis som det var skrivet i förborgade skrifter om utstakade livsöden och meningen att de skulle göra. Vissa människor är helt enkelt menade för varandra. Blir till ett när de mäts. Så var det för dom. Kärlek helt enkelt. Evig.

Dödsbesked lastas liksom på ens axlar och tynger ner en. Varje gång blir lasten lite tyngre. Det är svårt att ruska av sig i brådrasket. Om man kan det alls. Vänja sig är såklart omöjligt och inte heller något man vill kunna göra. Och det hjälper inte ett dugg att man vet att alla liv slutar med död och att man själv lever i en ålder där allt kan ta slut precis när som helst. Jodå, jag vet att liv kan ta slut när man är trettiofem också. Ja och att det gör det. Att det är oerhört sorgligt att det gör det i så ung ålder. Men sannolikheten för död som ung är ändå liten. Om man nu inte lever i krigszoner eller andra utsatta områden såklart.

Fast å andra sidan. Men lever.?Det där hör till. Ända tills man själv går bort så ökar antalet runt omkring en som man känner som går bort tills det inte finns någon kvar. Då när man befinner sig i ålderdomens ensamhet, när alla man känner är borta. Så är det ju inte ännu. Långt ifrån. Det finns saker att glädjas över också. Alltså, som att man är en av de levande. De flesta döda skulle definitivt vilja byta med en. Lovar. Så för dom, ja för var och en av dom som velat leva lite till tillsammans med dem de älskar borde vi kunna kosta på oss att njuta lite av att vara en av de där levande. Ja till och med känna lite tacksamhet över att vara där vi är idag.

Det där är väl det längsta man kan komma i avruskandet av dödsbuden som landar på ens axlar och i ens sinne.

Jag överhörde ett samtal en annan man hade med en man på hälsocentralen igår. Det var hans fru som var på besök till doktorn. Men några dagar tidigare vid frukost hade de satt sig som vanligt vid frukostbordet. Frun hade sagt att hon nog nöjde sig med en kopp te den här morgonen. De satt där och åt frukost som vanligt tills hans fru tuppade av och slutade andas. Tydligen gick det bra eftersom hon nu var hemma och själv kunde gå till doktorn men det hade tydligen blivit ambulans och ilfart till sjukhus. Jag återberättar bara för att markera hur skört livet är. Vanligheter som byts mot panik och akuta situationer. Man måste ta till vara alla de andra frukostarna och andra stunder när allt är vanligt, tråkigt, sådär varjedagsaktigt. Varje dag är en gåva.

När jag åker hem från hälsocentralen igår får en bil – som kör alldeles för fort – sladd i kurvan när den möter mig.?Föraren verkar få ordning på den i tid så vi smäller inte in i varandra på den smala vägen. Men det är mycket snörök så jag ser inte vad som händer bakom mig. Liv är sköra alltså konstaterar man igen. Men sådana där saker händer nästan varje dag. I allas liv. Ofta märker man det inte ens. Hur nära det är. Fast man lever. Knallar på.

Fast fredag är det. Kallt. Fast vi här på kullen skickar iof det mesta av kylan ner i dalgångarna. Men en bit under tjugo verkar vi vara på väg mot. Men Hulken jobbar på. Det finns ved till spisar. Sen kan man väl ta ett täcke om sig i soffan.?Ta ett glas whisky för värme inombords. Inga problem med något är det egentligen. Men så fort man hamnar under tjugo måste man liksom upp i lite av ett beredskapstillstånd. Händer det något med värmesystemen så blir det riktigt besvärligt. Men man får hålla tummarna helt enkelt. Hoppas på att grejerna håller den här gången precis som de gjort förr.?Ja och om de inte gör det får man plocka fram verktyg och fixa det som är fel som så många, många, många gånger förr.

Annars är det helg och vila. Bok, soffa, brasa är receptet. Efter helgen kommer oxdragarveckor fram till påsk. Bara att dra och ta steg framåt. Men mitt i det där kommer det en Vasaloppssöndag. Första söndagen i mars. Då liksom vänder allt. Ljus. Fågelsång. Hopp. Snart…

Nytt år. Snart. 2024 känns liksom bra. Jämna fina siffror.?Summerar man blir de åtta. Mulligt. Mjukt. Delar man åtta med trettiotvå så blir det 0.25. Alltså En fjärdedel liksom. Kvar. Eller till. Eller…?Delar man 2024 med 2024 får man ett. Som i första plats…

Nåja håller man på sådär så hittar man säkert något som låter magiskt på riktigt. Men då krånglar man till det. För precis som varje år är magiskt i sig så är varje ny dag, varje ny timme, varje ny minut, dem/det också. Ren magi. Att får färdas i tiden innebär att man lever och leva kan vara gott. Om man tar in det fina. Känner förnöjsamhet. Kan förstå att trotts att man inte har allt. Trotts att så mycket är skit, så finns det tusen gånger mer saker som bara är bra och härligt och underbart och ren kärlek. Sådant man kan njuta i och av. Saker man kan ge som gör andra glada. Uppmuntran. Att se någon. Att kramas.

2024 blir toppen. Det bästa året hittills. Lovar!

Gott Nytt År på er!

Det är fredag. Det skulle ha kunnat vara vilken fredag som helst. Om det var bara jag då. Men jul såklart. Det är all in. Barn kommer hem. Jesus skall firas ordentligt. Alla som sitter ensamma blir hårt ivägtvingade till sociala evenemang antingen de vill delta eller inte. Du blir medicinerad om du vägrar delta. Blir stämplad som deprimerad. ?För den här helgen är det SÅ sorgligt att sitta ensam. Sådant där går däremot utmärkt under?+360 övriga dagar av året. Inga problem då.?Själv tror jag inte att jag hade reflekterat alls om jag varit ensam. Levt livet som vanligt bara. Möjligen med lite mer mat i en mage som borde få mindre mat.

Fast ungarna kommer hem. Jag får en chans till att spöa familjen på TP igen. Som varje år… Yngste sonen har säkert hittat en gammal julklassiker till film. Troligen i svart/vitt och nära stumfilm. Det finns en billig whisky. Det finns mat. Frukt. Godis. Samarin och Pepcid. Det finns tid för film och tid för att vila. Japp, jag skiter i Jesus normalt. Men tur är väl allt det här till hans minne.?Sen är väl då jag en av de där som tycker att vintersolståndet är det som egentligen skulle firas. Men hur skulle det då gå för maktstrukturen i kyrka och samhälle. Dom skulle hitta på andra sätt att rada upp oss på. Och så kan vi inte ha det. Nope. Vi kör på med Jesus och jultomtar så länge det där gänget håller sig i sina Gudahus.

Det ryker in väldiga här på morgonen efter sotningen. Upp med dörrar och vädra ut. Tvärstopp för Hulken medelst manuell avstängning.?Medans allt kallnar till temperaturer värdiga en analys av orsaken så kommer jag på att jag inte burit ut askhinken. Alltså bara att bära ut askhinken och köra igång igen. Lätt åtgärdat.

Troligen har INTE Jesus något med det där att göra alls. Det handlar bara om glömska och begynnande eller pågående demens.

Suck!

De sista paketen ligger nere på affären och väntar.?Ja, för egen del vet jag inte ens vad det är. Men man får väl hämta. För sakens skull. Alltid behövs det väl en handling av något nödvändigt också. Som fågelmat t.ex. En viktig ingrediens för en lyckad jul.

Har väl inte riktigt hämtat mig ännu efter gårdagen. En riktig pers. Folk blir liksom som galna. Kör kundvagnarna som om de var stridsredskap. Ja och av hela den där stämningen så åker man själv upp som en sådan där människa som alltid känner av spänningen i rummet. Det blir helt enkelt hemskt. Som att vara i helvetet. Men nödvändigt såklart för att kunna uppleva den där julstämningen. Den som förhoppningsvis är motsatsen till allt det där. Yin & Yang helt enkelt.

Nope, dags att träna. Äta lunch. Man får ta lite mer på tallriken än normalt. Töja ut! Liksom.