Category: Betraktelser & Berättelse

Dags för båtvändning. Nu 04:27:19. Vi seglar söderut igen efter en lång seglats norrut.
HURRA! Snart är koltrastsången över oss igen.

Döstädningen fortsätter. Alltså man måste inte spara en trasig hushållsassistent bara för att motorn fungerar och den skulle gå att använda till att linda spolar med… Eller mikrovågsugnen som jag faktiskt har ett annat mikrovågselement till, nej man behöver inte bygga en ny av dom delarna. Ja osv osv osv osv osv osv.

Fast kaffemaskinen, den får bli kvar. Åtminstone ett tag till.?Man borde kunna bygga något skoj av den, Ja en kaffebryggare. Om man får tid. Om man får lust. En dag…

Men plåtarna får åka. Högtalarna som kanske skulle komma till användning en dag får åka iväg dom med… Gamla hårddiskar… Ja en hel del annat också.?Bort. Iväg med.

Man fyller bilen och åker iväg till återvinningen. K hoppas att man inte hittar saker att ta med tillbaks. Ja nästan jag också. Annars får väl det åka tillbaks i nästa vända. Eller nästa. Eller den efter det. Bort skall det som aldrig kommer att användas. Troligtvis kommer jag behöva just de delar jag kastar idag nästa vecka. Som det alltid är. Men då får man väl köpa…

Förra veckan skickade jag nästan tjugo kilo till en kille söderut. Datorgrejer. Sådant som man haft liggande som utifall grejer. Känns bra att skicka det till någon som kanske har användning för grejerna istället för att kasta.

Men tro mig det finns tillräckligt mycket kvar här för att jag skall kunna döstäda varje dag under nästa år också.

Annars är det ju måndag. Måndagar är bra dagar. Rent utav en av de bästa dagarna. Men det blir liksom inget riktigt gjort idag. En massa döstädning istället alltså och mitt på dan blir jag så trött att jag blir tvungen att ta en tupplur. Det är sådant man kan tillåta sig som pensionär. Det har liksom gått upp för mig nu. Tänka sig sicken lyx. Pengar ramlar in på pensionsutbetalningsdatumet ändå. Man tror inte det är sant de flesta dagar.

Nu sitter katten och jag på kontoret. Jo, katten ligger på en högtalare när mig. Baslådan. Ett nytt favoritställe. Men jag , ja jag sitter upp. Försöker arbeta lite. Det går sådär. Skyller bristen på inspiration på julveckans inverkan på ett annars rätt lugnt psyke.

Det nya ljudkortet är ett under. I princip skulle jag alltså kunna leka med det också. Cubase har valt att uppdatera till version 13 och det finns en del att lära där också. Hur roligt som helst allt det där. Man kan använda en livstid till att lära sig alla detaljer, finesser och köpa pluggar tills man spyr. Men för mig är det ändå processen att “skapa musik” som är grejen och som är det jag går igång på. Jo jag vet det låter aningen pretentiöst, som det ofta gör när det är passion och kärlek inblandat. Men det är så det är.?Har inga som helst drömmar om att skapa dem stora hitten. Inga. Men sådär kan man såklart säga hur mycket och så högt som helst utan att någon tror en för alla känner andra utifrån sig själva och ALLA andra VILL skapa den där hitten. Man får alltså stänga av helt enkelt. Göra sitt och sluta lyssna.

Jag nås av beskedet att en av “orginalen” på byn är död.?”Orginal” är fel ord eftersom en del kan tycka att det är nedsättande. Fast för mig en hedersbenämning. Men här menar jag nog en person som alla vet vem det är “på byn“. Det känns lite mer när dom går. Man tänker liksom att de alltid skall finns i byn. Åka i sin bil. Hejas på. Samtalas och småpratas med. Men så blir det såklart då aldrig. Men jag blev faktiskt uppriktigt ledsen när jag fick beskedet.

Katten tycker nog vi skall gå upp nu. Men eftersom jag sovit middag (det har hon med) så är jag definitivt inte redo för det. Hon får väl smyga sig upp själv tänker jag. Men är mer som en hund. Följer mig vart jag än går.?Vi är riktiga kompisar. Så mycket kompis man nu kan bli med en katt. På ett dygn eller en vecka kan katters sympatier ändras helt och hållet. Har varit med om det. Men försöker får det att hålla i sig med en jämn ström av kattgodis. Jo, ja, jag vet. Lite lågt är det. Köpa sig kompisar…

Kanske skall man ta sig en timme i “studion” ändå…

Vissa dagar. Som idag. Då är det störigt. Telefonen ringer. Chattande pågår. Mail som skall besvaras och grunnas på i en konstant ström. Sociala medier pockar på. Osv Osv. Man får alltså inget annat gjort.

Nu är det iof bra att få allt sådant samlat på en och samma dag. Ha en möjlighet att liksom avföra hela dagen från handlingarna. Som den här dagen alltså. Avförd. Avbockad. Utsedd till oproduktiv dag. Värdelöst.

Men man lever. Man odlar lite sociala kontakter. Det är ändå något får man tänka.

Men dagen i allt annat avförd, avbockad, dåtid.

Normalt är åtta till elva på kvällen arbetstid som vanligt. Igår sätter jag mig i studion. Tänker att det kan gå. Ja och det gör det ju. Värdetid. Försöker inte ens göra en låt utan sitter där bara och testar och lär mig saker. Det där det bästa som finns. I allt. Att göra saker utan krav. Bara greja på en stund.

Jag skall försöka plocka in den där komponenten lite mer i mitt liv igen. Det är och har varit så mycket måsten. Visst, jag kodar fortfarande under dan. Kommer nog göra det framgent också. Men oftare skall det bli kvällar som igår. Oftare skall det bli hela dagar som igår. Åtminstone är just det planen. Mina planer håller å andra sidan sällan speciellt så länge. Men det är i alla fall ett försök.

Fast det där “håller inte länge” är inte sant såklart. Min styrka är att nöta på. Men i allt det där finns en del som är ombytlig och förgänglig också och den delen av mig litar jag aldrig på. Men å andra sidan tar just den delen mig till de där ställena som man mins. Det är i det där som jag säger “ja” till saker som befinner sig långt utanför min komfortzon.

På fredag är det dags att leka jultomte. Renarna har fått hornen putsade och medarna är vallade. Så egentligen skulle man kunna dra iväg idag. Men nu är det sagt fredag så på fredag får det bli. Många mil (+100) kommer det att bli och lördagen är definitivt avsatt för vila, vila, somna och inget annat. För säkerhets skull får posten ta några paket med sig idag som färdas före.

Imorgon lucia. Tänker alltid på Lions gubbsjuka gubbar i samband med det där. Ja och att det liksom gått ur tiden. Men nu har en del andra tagit tag i det där så kanske finns det hopp. Bort från skönhetstävling och framåt mot något med mer substans.

Ja och nästa vecka är det väl själva julveckan. Folks stressnivåer stiger några grader varje dag för att nå något slags maximum på lördag gissar jag. Här har vi klarat av det mesta. Det är den där fredagsturen kvar och en mathandling. Sen så.

Nobelfestligheter blev det inga i år heller. Jag förstår inte att den där inbjudan skall komma bort varje år. Min studiekamrat från Uppsala frotterar sig såklart på den där festen. Sitter i Vetenskapsakademin också så det är förfester och efterfester hela veckan. Uppsala slott igår. Lite avundsjuk. Kanske. Nästan. Men skulle väl inte riktigt kunna föra mig på en sådan där fest. Det är så mycket regler.

A människor och B människor ni vet.

Nytt år då. Nära nu. 2024 låter bra. Den där känslan “det är i år det händer” har lämnat mig. Har nog gått ett helt liv med den känslan i kroppen kring nyårsskiften. Och hänt saker har det ju gjort. Ibland till och med det man önskat. Nu känns det lite mer som att det inte spelar så särskilt stor roll längre. Det är mindre som hägrar. Det är rätt bra med vardagen som den är. “Det” behöver alltså inte hända. Förnöjsamheten har liksom fäst sig i kroppen.

Nu skall jag äta en morot för freden.

Lite ärmlig idag. Ja igår också. Skulle egentligen stödgått på kyrkokonsert som god kamrat håller i men det fick bli stödsömn istället. Känner helt klart ett motstånd mot den kyrkliga världen ändå. Det där är Edsbyns fel. För mycket kyrkor. För mycket religiösa människor. För mycket ondska i kärleksreligionens namn. Klarar inte av det där. Troligen gör inte han/hon/det/gud det heller. Men till skillnad från prästuslingar tänker inte jag försöka föra han/hon/det’s/gud’s talan i den frågan eller någon annan fråga. “I guds namn förlåter jag eder“. Herregud sådant storhetsvansinne en människa måste besitta för att kunna säga det med någon slags övertygelse.

Det blir alltså en synnerligen lugn helg här på kullen. De enda ansträngningarna är snöskottning och pelletsfyllande som alltid måste klaras av oavsett mående. Men i allt det andra alltså. Inga större svettdroppar utsöndrade från den här kroppen.

Nu har lill-katten och jag förflyttat oss ner till kontoret.?Vi måste försöka lite ändå. Men så mycket blir det inte. Lill-katten har förresten redan somnat. Jag gör väl det jag snart med.

Men nya tag imorgon. Varför inte. Så länge man finns och lever. Nya tag.

Lite av en nolldag. Det blir lite så med alla sådana här kalldagar. All energi går åt till att försöka hålla värmen. Det lyckas man inte med i alla fall. Man fryser och man fryser och man fryser trotts alla extraelement, en HULK som står och hoppar och stora förhoppningar om uppvärmning till svettgräns.

Så javisst, Bahamas vore finfint. Kanske till och med Grekland eller Portugal eller Italien skulle kunna duga. Men på kullen blir man väl sannolikt initiativlöst kvar.

Men har sett till att småfåglarna fått påfyllning idag. Mängder av dom här nu. Katterna dräglar och jag försöker varna de små dinosarieättlingarna. Någon ny bekantskap vid matutlämningen idag dessutom. Lik nötskrika men inte nötskrika. Måste efterforskas. Möjlig ungfågel. Aldrig sett tidigare.

Fågelmatandet är lite som godisätande. Dyrt men man mår gott av det. Kostar därför på sig den där lilla extravagansen. Ingen vinter är fullt överlevnadsbar utan småfåglar utanför fönstret. Om nu vintrar över huvud taget kan bli överlevnadsbara. Dör man inte lite varje år kanske! Ja och inte sker det där långsamma döendet under sommaren inte. Nope. Det finns forskning som bevisar att kylan är dödlig. Ungefär som att äta fetaste maten. Fördelen med det är såklart att man snabbt blir av med alla hurtiga vinterälskare som utropar “JAG ÄLSKAR VINTER” så fort de ser en snöflinga. Fast en del av dom sportar ju så förbannat så dom kompenserar väl för det kölden tar i dagar och år. Fegfisarna. Blir kvar. Fortsätter att hurtigt mässa vinterns lov. Urk!

Farsan, Morsan och äldste sonen. Det fanns villkorslös kärlek här. Svara mig du, var finns den nu. Morsan såklart. Hon hade nära till kärlek och lätt för att ge allt utan att tveka. Farsan mer förvånande. Han mjuknade. Blev rent av lite blödig. Den sidan hade man inte sett förut hos honom. Han den alltid starke. Allt det där i den här bilden från Ejheden. Förfäders skogar, sjöar, berg och land.

Som förälder är det såklart lätt att älska sina barn. Det är stora saker som måste hända för att den känslan skall lämna. Ovillkorat. Och en skyldighet såklart. Därför är det väldigt svårt att förstå hederskultur och hedersvåld. Sen måste såklart barnen få gå sina egna vägar. Välja sina egna vänner och partners. Älska dem de vill. Och man måste förstå att de band de knyter kan krocka med föräldrarelationen. Om inte annat bara för husfridens skull i det liv man lever och vill fortsätta leva i. Vi har väl alla varit där. Gjort dom besluten. Som förälder är man är skyldig att älska sina barn men kan inte begära att barnen älskar dig tillbaks. Det där är lättare att leva upp till än vad man tror.

Kullen min borg. Behövs vatten för att fylla vattengraven nedanför. Sjumilaregn. Sen kan jag sitta här. Ingen kan längre nå kullen. Såklart muttrandes. Tills det tar slut. Men just den framtidsutsikten ter sig inte alls särskilt dålig alls om någon nu tror det. En kulle – ett liv. Lite på pin kiv.