Category: Betraktelser & Berättelse

Musiken är avstängd. Ute härskar mörkret och kometen. Eller kometen har visst gått och lagt sig den med. Gav upp redan vid nio. Eller mer troligare var det jordklotet som rullade på. Perspektiv som förändras fast allt egentligen finns kvar där ute. Kometen med alltså. Det är bara andra som ser den.

Här och nu är den min tur att ge upp. I alla fall för idag. Man hoppas på en morgondag. De som kommit en efter en och som man tagit sådär för givna. De man kanske inte skall ta för givna längre. Fast om sanningen skall fram har jag inte gjort det på femtio år. Blivit glad och lite överraskad varje morgon när jag slagit upp ögonen och fått en dag till. Det där, det som pockat på, gottat sig i mer tid, fast det ibland funnits dagar man egentligen inte velat vakna till.

Fast torsdag imorgon. Det är inte så mycket vecka kvar. Man borde antagligen bli stressad. Men en stressad pensionär är ändå en lika ovanlig som patetisk varelse. Så jag låter bli. Patetisk är jag nog ändå så det räcker. Hela vägen från sista person vald i grundskolans idrottslagsuttagningar, till Hälsinglands minst spelade “artist”. Nåja nästan. Man är en klåpare hela vägen alltså. Kanske själva definitionen på en. Kan man tycka det är gott att leva ändå.

Ja det är bara titta på de som var de som blev först utvalda grundskolans idrottslagsuttagningar, inte fan är de så coola idag. I alla fall inte mer än någon annan. Kanske mindre. Ja och “musiken”… Den glädjer ändå ju. Visst är det väl så. Eller är det bara sen simpel ursäkt av en LOSer. Ja kanske.

Det mesta spelar ingen roll. Känner man passionerat för något och följer den vägen så känns det ändå rätt gott att leva de levandes liv. Det förstod jag tidigt. Alltid något liksom. Tänker jag…

Så är den där underbara måndagen avklarad igen. Den dag i veckan när man verkligen tror att man kommer hinna allt det man vill. Jodå, under bra veckor kan en rest av det där finnas kvar där vid åttatiden på morgonen när jag äntrar kontoret. Men när klockan är tio på andra kontor, ja då är det tamefan fredag och slut på veckan här. Ja eller semester… eller julledighet, påsk, eller midsommar… Det är tamefan omöjligt att hinna med allt man vill.

Förr kunde man liksom komma igång den här tiden på dygnet. Telefonerna hade tystat definitivt vid tio. Såhär kvart i elva började man fatta att det fanns lugn föröver och man kunde hänge sig fullständigt år sitt projekt. Det var först vid två, tre eller fyra som man av ren självbevarelsedrift gick och la sig. Ibland inte då heller såklart. Var det tillräckligt intressanta uppgifter (eller bråttom) som man jobbade med så körde man på tills det blev dag och natt igen. Kaffe och cigaretter var kompisar.

Numera klarar jag bara en kopp kaffe om dan utan att få kaffedarr och cigaretterna bytte jag ut mot en stor mage för tjugofem år i ett skapligt avtal. Sen har man åldrats. Ens tid är räknad. Ja och man börjar bli rätt mör vid elvatiden på kvällen. Kan på sin höjd köra till tolv. Det har gått utför.

Så nu är det dags att vandra upp och iväg från kontoret och greppa den där boken som ligger på bordet bredvid sängen. Jo, katterna skall ha mat först såklart. Jag skall stoppa i mig några piller för att stödja läkemedelsindustrin. Ja, rentutav borsta tänder. De som är kvar. Några kapitel i boken brukar jag alltid hinna med. Trotts att gammelkatten alltid lägger sig tätt bredvid och försöker få mig att somna innan planerad läsning är klar. Eller planerad förresten. Jag läser tills huvudet stillnar. Tills programmeringhuvudets snurr övergår till ett tillstånd där drömmar kan ta över. Ett knep som jag kan rekommendera om du har en skalle som snurrar av tankar när du lägger dig. Fast det går säkert lika bra att räkna får. Eller göra annat. Läsa är mitt sätt bara.

Så här och nu återstår bara att önska godnatt. Ja eller om du läser det här på morgonen, godmorgon.

Liksom!

Jag har varit ledig på fredagskvällar alla år. Jo, några få undantag finns det. Men inte många. Mest när man varit ute på resande fot eller på väg hem efter jobb. Men verkligen försökt att skita i jobbet på fredagskvällarna. Halv sju sådär har det packats ihop. Tagits ledigt. En kväll för återhämtning.

Jodå, lördag och söndag har ofta varit arbetsdagar. De tider när andra har haft semester också. Det har jobbats en jäkla massa i det här livet jag kallar mitt. För mycket tycker säkert många, men varje egenföretagare vet att man inte bara äger företag – man lever företag. Det finns oftast inga val där.

Nu börjar man närma sig ett slut. Lite döstädning har jag faktiskt tagit tag i. Ja “lite” är ordet. Det finns mycket kvar här som man vill ha kvar “utifall” man lever några år till. För någon slags sugenhet finns fortfarande inom mig. Inte som förr kanske. Man inser numera att man inte hinner allt. Men de där små projekten. Ja kanske hinner man några sådan fortfarande… Åtminstone hoppas man på det.

En del sitter där som gammal gubbe och ångrar sig såklart. “Varför jobbade jag så mycket?“, men så känner inte jag. Jag har varit passionsdriven i det mesta jag gjort, sällan jagat pengar men istället sökt det där som lyfter och känns rätt. Det märks såklart. Jag är en fattig jäkel och har alltid varit en fattig jäkel. Större delen av mitt verksamma liv har jag haft en gokänsla i magen i det jobb jag gjort. Har inte den funnits där har jag sagt tack och adjö och dragit därifrån så fort det gått. Har inte kunnat annat. Faktiskt.

Nu är det alltså fredag. Snart är klockan halv sju. Ledigt alltså. Skillnaden numera är att jag sällan jobbar på lördag och söndag… nåja lite på söndagskvällarna kanske. Några timmar som man nästan inte kan räkna.

Eller skit samma…

Att jobba hemma. Inte så konstigt idag. Men människor har verkligen problem med det där “jobba hemma“. De flesta anser att antingen “jobbar” man eller också är man “hemma“. “Hemma” är alltså lite synonymt för att vara ledig för somliga. Ja och “somliga” är många, många, MÅNGA. Fler än man kunde tro innan man började “jobba hemma“.

Så när man “jobbar” hemma får man ofta besök på arbetstid av folk som vill prata bort några timmar. Samma sak är det med telefonsamtal. Sitter man där hemma har man såklart tid när sm helst att prata en stund om ditt och datt och senaste sjukdomssymtomen.

Är man sen dessutom pensionär så är man definitivt avförd från “jobbar“. Speciellt om man sitter “hemma“. Man är per definition “ledig”. Ja och “ledig” är detsamma som “tillgänglig”. När som helst utom efter tio då pensionärer anses sova.

Ja det där har jag lärt mig genom åren. Som koncentrationsjobbare så kan det ta tid att ta sig ner i arbetskoncentration. Däremot är man snabbt uppe från det där om man blir störd. Så ett litet telefonsamtal kastar bort mer tid än själva samtalet. Kanske tar det en timme att hitta ner till den nödvändiga koncentrationen igen efter döbabblandet. Ja och ringer det då igen… ja, då svär man och kastar telefonen hårt i väggen. Kostsam terapi i längden.

Nu gillar jag egentligen både besök och telefonsamtal. Jag sitter ändå nästan alltid ensam och har behov av lite mänsklig kontakt ibland jag med. Fast inte på arbetstid. Problemet är då såklart att min arbetstid ofta går från åtta på morgonen till tolv på kvällen. Fast eftersom alla anser att jag ändå sitter hemma och är ledig så får jag ändå då min dos av socialt umgänge, antingen jag vill eller inte.

Los var bra på det där viset förr. Dålig täckning. Långt från människorna. Långt är det fortfarande “till” Los. Konstigt nog kort “från” Los uttryckt från samma källor. Hur som helst, besöksproblemet är (i stort sett) löst genom att bo här i skogen alltså. Men telefonbolagen har ordnat bra täckning här med. Visserligen ligger vårt hus alldeles för nära masterna och hamnar i aningens radioskugga men inte tillräckligt för att telefonerna skall vara helt tysta. Funderar på att klättra upp och rikta om antennerna. Lite mer över så… Tills dess får jag hålla dörrarna låsta och låta bli att ersätta den telefon jag senast kastade i väggen så att den gick av på mitten.

Ja fredag…

Måndag. Den bästa dagen på hela veckan. Men idag vill det sig inte riktigt. Blir inget vettigt. Nej, men jo, lite bokföring, lite annat sådant där som måste göras. Men inget av verkligt värde. Läs elektronik eller programmering. J kanske “musik“.

Faktum är att jag lägger mig på soffan vid elvatiden. Tänker mig att slumra in lite. Men hinner inte ens tänka tanken där innan det pinglar på dörren här nere. Lastbil med leverans. Grejer från Korea. Kuligheter. Gratis som är gott. Kanske. Troligen. Hoppas man. Men skam den som ger sig. Äntrar soffan igen, läser två kapitel i min bok och somnar. Vaknar vid halv två. Ja så länge var det ju inte tänkt att slummern skulle vara. Men nu blev det så. Skitsamma. Lagar mat. Diskar. Sätter på kaffe. Hämtar K. Tänker “sen kanske…“.

Men icke. Hjälper några vilsna node-red användare. Mer sådana där måste fixas saker. Sen mat, K skall ner till keramikkurs… Ja nu sitter jag här igen. Letar desperat efter den där tråden. Den man skall och vill följa.

Efter en timme letar jag fortfarande…

Försöker med pepparkakor som inspirationshjälpare. Fungerar INTE kan jag meddela. Blir mest illamående. Äter för många.

Nu med en katt på varje sida om mig så fortsätter jag väl att söka, för vad skall man annars göra?

Liksom…