Category: Betraktelser & Berättelse

Jag inleder dagen med att skotta. Ja och skotta. OCH skotta. Lätt snö men vinden har gjort sitt och det har blivit mycket snö. Men det går det där också såklart. Kan vara lite njutningsfullt till och med. Om det inte är någon brådska. Ja och är man gammal gubbe som försörjs genom pensionsutbetalningar från staten så är det ju inte det. Man kan hålla på ett tag.

SMHI säger självsäkert och stolt att snö det kommer det inget mer idag. Men när jag går in faller stora mäktiga sådana där julaftonskortflingor. Så tydligen kan det snöa ändå. Dom är säkert mer träffsäkra på sina hundraårsprognoser än sina dagen efter prognoser. Det måste väl förlåtas. Det är synd om SMHI. Troligen.

Snöbacksägare flinar sina bredaste dollarflin i dessa tider. Kyla och snö och pengar in i kassan. Ja och vården får en del att göra dom med. Skattepengar blir det väl också. Ja och översvämningar och flod i de orter där backarna stupar utför. På det hela taget så är det som om det aldrig fanns några backar.

Här tar jag hjälp av värmefläkten och öser på med värme bakom ryggen, nedifrån och upp. Fryser lik förbannat. Fryslortarnas eviga gissel. Det är bara vit finkorning sand i Bahamas som egentligen hjälper och ger lite tröst för vår utsatta grupp. Det krävs insamlingar och informationskampanjer.

Skall bokföra lite. Det börjar närma sig årsslut igen och alla siffror bör vara i ordning. Passar bra att göra klart det mesta av det där före jul. Det blir så vackert röda siffror alltid på slutraden här. Stämningsfullt liksom.

För K har julstressiga tider inletts. Det är samma sak varje år. Allt skall göras och bli klart före jul. Här hemma är det mycket mer Hakuna Matata, även om jag har mina måsten att ta tag i också. Men det där med julefrid handlar väl egentligen om att allt det där jäktandet är slut och att man äntligen får ta det lite lugnt.

Fast vi har tagit det lite lugnare de senaste åren. Inte allt är ett måste. Det är lätt att komma fram till om man tänker en stund. Lite gemenskap, lite mat och en långfilm blir en alldeles utmärkt jul. Har man råd kan man kosta på sig en billig whisky också. Men har man inte råd med det så är inte det något problem det heller har jag märkt.

Fast det där magiska med jul är helt borta i mitt fall. Det satt nog kvar ända upp i fyrtioårsåldern. En speciell känsla där under julen och speciellt under julnatten. Numera har jag inte ett spår ens kvar av det där. Vart tog den vägen den där känslan? Vem tog den med sig och stack?

Fast i år är det läge på riktigt att ställa ut tomtegröt. En mycket vacker rävhona smyger omkring här på kvällar och nätter och hon kan gott få agera julgrötsätare ett år. Ja kanske skall man byta julgröten mot ett par burkar kattmat istället. Bjuda till rävfest liksom.

Fast bäst är det såklart efter jul. Båten är vänd och seglar åter söderut igen. Dagarna blir ljusare, och om man bara kan få tiden att rinna på så blir det snart koltrastsång igen. Ja inte för att det blev mycket av den varan i år inte. Men sommar ändå. Det är min årstid.

Abra kadabra får man avsluta med.

Japp.

Liksom.

Planen är att köpa ett “nytt” ljudkort. Drivaren till mitt “gamla” uppdateras inte längre och det är alltså dags. Nu är “nytt” för mig oftast “gammalt” för andra. Men vi får se hur det blir.

För att finansiera det här säljer jag av lite grejer. Munspel. En mixer. Några processorer… ja sen får man väl addera saker efter hand så att man når upp till en ljudkortsinköpssumma. Det finns mycket som bör gå den där vägen på ett eller annat sätt. Devisen är sälj det där du inte saknar. Oj vad mycket sådant man har i lådor och på hyllor liksom. Gäller nog de flesta f.ö. Mest kvar när man är död är väl inget vinnande koncept precis.

Extra roligt var det att munspelen gick till kamrater från förr. Blev väldigt förvånad. Men det tror jag blir ett finfint hem för en låda munspel. Får säkert mer kärlek där än här där de mest legat och dammat i sin låda.

Men en rätt OK dag. Det måste man väl säga. Fast det blev väldigt lite gjort. Men nu i min nya kostym gör inte det något heller. Det är så jag går omkring och inbillar mig. Att jag lever friherrens liv på riktigt. Helt och hållet så är det nu kanske inte. Men lite… så varför inte njuta av det då? Tänker jag då liksom.

Fredag, lördag, söndag är vi bortlovade både K och jag. Åt olika håll varje dag dessutom. Ett hiskeligt (men skojigt) farande. Sen är det dags igen om en vecka. Ut och iväg ännu längre. Men det handlar ju om det där att se världen. Det gör man ju inte när man sitter inom kontorets väggar. Jo lite såklart när man har en kamera från Times Square streamandes. Men vanligtvis icke alls. Tänker fortfarande faktisk ganska ofta på mannen vid Times Square med jutesäcken som väntade på någon som aldrig kom. Hur gick det för honom egentligen? Fick han ett bra liv? Åt han en fin thanksgivingmiddag med vänner senast? Ja jag hoppas det. Vill det. Skulle bet han/hon/det/gud om det om jag trott att det hjälpt.

Men min dag är slut här. I princip i alla fall. Det skall letas upp en ny bok som man kan ta en med till andra världar. Nya världar. Helst berättad med lust och skicklighet så att man lyfter i själen. Ja. En sån bok vill man ha. Kanske är det just ikväll jag finner den. Guldböckerna är inte många men mycket älskade. De har fört sinnet framåt, uppåt, mot förståelsen. Berättelsernas magi.

Snart dags att stänga butiken. Ja och jo och javisst, fast det inte längre finns någon butik. Men helg. Man har överlevt en Black Friday till. Gissar att Cyber Monday står på tur och har växt till sig till Cyber week. Fall på knä och tillbed mammon, den ende guden.

Men gott med helg nu. Har två pallat pellets att bära in. Men för övrigt inga större planer. Ja, möjligen måla. Vi får se. Borde måla. Men pelletsinbärning har företräde. Man vet hur Hulkar reagerar om de inte får pellets. Raseri…

Jag har gått på självstudiekurs en stor del av dagen. I studion. Det känns som jag smiter. Men WTF tänker jag och kör på. Där finns mycket att lära. En helt ny värld. Men finns det tid finns det hopp.

Nästa vecka får jag nog koda lite igen. För den inre fridens skull. Utan kodande inget liv. Gammal sanning som håller ännu. Men kanske skall jag kasta ut lite mer skräp också medans jag håller på och innan jag hinner ångra mig.

Nästa vecka är en annan vecka. Så som det är. Tiden går. Timmarna med den. Man får klamra sig fast. Men som det är det också såklart. Tid är liksom mycket inne i huvudet på folk. Något helt väsensskilt som fysikaliskt fenomen.

Snöväder ute. SMHI oförberedda. Alltså jag med. Men lätt pudersnö. Man behöver bara hosta eller nysa på den så är den borta. Ja i alla fall nästan. Världen är vacker. Japp, vintern kan vara vacker. Men man behöver inte tycka om den ändå. Åtminstone inte varje dag.

Men här slutar min vecka. Hoppas din, du som skummar eller läser, har avlutat din vecka också och får lite ledigt. Återhämtning. Laddning. Startsträcka för nya erövringar och fältslag. Det där behöver man. Stadig försämring utan. Så njut. Är gott. Drick gott. Sov länge.

Det tänker i alla fall jag göra.

Jag börjar komma i ordning nu. Nåja. Behövs nog både dammsugning och skurning. Men alla sakerna står där de skall stå en tid framöver. Kontoret (och studion) är arbetsfäig igen.

Tillbringar någon timme nu under kvällen i “studion” och allt bara fungerar. Där finns en stor glädje. Men fortfarande grejas det lite med andan i halsen eftersom det krånglade igår. Fast tror detta kan bli bra. MYCKET bra!

Nytt liv härifrån. Lite mer leasure i min tillvaro. Kanske blir det leasure till 100% snart för detta känns verkligen bra. Men kodandet kan man ju inte släppa helt. Eller kan man? Jag har ändå svårt att tänka mig det. Fast alltså inte alltid koda är den nya devisen. Skriva och göra musik skall också få sin tid. Härifrån går det bra att vara avundsjuk på min tillvaro. Japp!

Men nu har jag egentligen bara ett gäng backuper att starta. Sen tänker jag göra kväller. Det sovs sju och åttatimmarsnätter här numera. Man skämmer bort sig. Nästan otäckt.

Imorgon är en annan dag. Den hoppas man alltså att få vara med om. Får man inte det så ordnar det väl sig det med. Man måste tro på det viset. Att det ordnar sig. För det gör det ändå nästan alltid. Fast vägen dit kan såklart vara rött seg.

Over and out.