Categories
Betraktelser & Berättelse

Allt har sin tid.

holding hands
Photo by Anna Tarazevich on Pexels.com

Söndagen. Kontoret. Lillkatten och jag. Det är OK. Men det har blivit väldigt lite kvar till kontorsjobb idag. Sova & vintra & planera har tagit det mesta av tiden. Men OK såklart. Allt har sin tid.

Värme och syn. Ljuspunkterna i tillvaron just nu. Men skall inte tjata vidare om någon av dem i detta forum. Ingen vill höra. Varför orera över det då. Fast egentligen borde man väl tystat helt redan som tjugoåring om man gått efter det. Det finns så många andra som har mycket att säga. Det finns att lyssna på.

Jag drömmer ibland om en enslig stuga långt inne i skogen. Ett rum. En spis. En jordkällare. Kanske en sjö eller en älv i närheten. Leva de sista åren så. Bortkopplad.

Fast andra gånger är det världen som hägrar. Vägarna. Städerna. Människorna. För vad är man egentligen utan interaktionen med andra människor? Ingenting. Och det är väl där jag är just nu egentligen. Det blir mindre och mindre möten med vänliga människor eller människor som visar ett uns av värme. Men händer fortfarande ibland. Då när man lever upp. Det behövs så lite som en blick eller en beröring eller några vänliga ord för att göra en dag.

Klockan är 22:22 den 22/10 när jag skriver den här raden. Som ett omen. Bara det där “10” som stör. Men kan bortses från på enklaste möjliga vis för att skapa det speciella såklart. Vi har ju så lätt för det. Fast några siffror å andra sidan. Bara det. Och tidgivningen är väl också i sin absoluta form rätt flexibel och omöjlig att hänga upp något på. Sen kan man ju hänga upp sig på det där ändå. Om man vill. Göra mycket av 3 * 22 = 66 -> 12 -> 3 som binärt ät 11 -> 2

Men flinar åt sådant gör man ju.

Fast nu när det är vintrat kan man ägna sig helt åt senhöst och vinter och de ädla konsterna. Alltid lite nedstämd och melankolisk den här tiden. Tur att jag älskar det där. Lika mycket tur att kreativiteten också vill hålla till i det där tillståndet. Annars vore det väl den här tiden på året man skulle rikta sexskjutaren mot gommen. Trycka av. Bli av med det. Fast nu blir det alltså inte så här. Eftersom jag gillar det där nedstämda. Ja gillar det rent utav för mycket. Det är inte underligt egentligen att folk går omvägar om en. En kul kille har man liksom aldrig riktigt varit. En butter type.

För en gångs skulle är det i alla fall jag som har flest lyssnare i kamratkretsens topplista. Men butter som jag är räknar jag inte med att detta skall vara, men är mycket nöjd så länge det gör det. Bara för att det retar “mina vänner“, som ju är lite proffsiga sådär, en aning, ja de lokala medaktörer på musikscenener dit jag aldrig kommer.

Sen att detta inte betyder ett endaste dyft (i alla fall för min del) det må vara hänt. Idag är det i alla fall jag som är kung (i baren). Nåja…

Categories
Betraktelser & Berättelse

Ingen uppnäsa

person standing near lake
Photo by Lukas Rychvalsky on Pexels.com

Torsdag. Veckan är snart slut. Så mycket programmering har det inte blivit. Suck. Men annat då såklart. Men skall man överleva så måste livet få en större del programmering. Ja eller musikmakeri. I nödfall kan skriverier också fungera som tröst. Men bara i nödfall.

Lasse Berghagen avlider idag. Tråkigt såklart. Men nu är livet ändå på det viset. Man föds, man lever och man dör. Är man närmare åttio när man går har man ändå haft ett skapligt långt liv.

Jag har bara ett möte med Lasse. Det var på en mässa där vi stod bredvid konstnären Bror Eric och hade det allmänt trevligt. Då dök han upp. Glad långbent och pratsam stannade han och pratade och skojade med Tony och mig en längre stund. Fick såklart med sig en Looslimpa. Vi hade några backar sådan med oss som en liten (populär) ploj. En riktig människa blev omdömet. Ingen uppnäsa där inte. Det omdöme man nu kan skapa sig under en kort stund tillsammans med någon.

Sen kan jag nog tycka att en del av hans låtar är riktiga kalkoner. Åtminstone textmässigt. Som den där dom sjunger på Allsång på Skansen (Stockholm i mitt hjärta). Dynga. Men det gör inte Lasse B. till en sämre människa. Tvärtom. Annat han gjort är odödligt.

Imorgon fyller Lasse Ljungström år. Blir sextioåtta bast. Det är en ålder det också på en gammal popstjärna. När han blir lika gammal som Lasse Berghagen kör han fortfarande buss eller är inte med oss längre. Fast jag satsar på att han hänger med till 86. Minst. Det finns nya låtar att göra. Funderar på om jag skall mixtra lite med Hälsingetoppen så att han kommer på första plats imorgon. Men risken är direkt överhängande att han sätter morgonsnusen i halsen. Och sådana livsavgörande händelser vill jag inte ha på mitt spindeltrådstunna samvete. Satt plats gäller alltså. Han får trösta sig med att komma före mig. Ja det är ju rätt många som har den trösten.

Kodar jag två timmer nu så kan jag i alla fall låtsas att jag har kodat hela dan. Med tilltagande senilitet tror man kanske till och med att det är sant imorgon.

Hej och hå vad det går.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Nylasrad == WOW

human eye
Photo by MD Mamun on Pexels.com

När jag opererade min gråstarr och kom hem så var det som om huset var nymålat, som vi fått ny belysning inne, ja och som om skärmarna var några nya nyinköpta moderna varianter, skarpa som attans och med färger och färger och färger. Men framförallt så var det inga grå fonter på vit bakgrund längre som plågade webben och som gjort det under snart ett år.

Idag grejer man med lite laser i vänster öga. Poff. Poff. Poff. Lite stjärnornas krig. Effekten skall inte komma förrän imorgon men jag märker förändringen redan när jag går från mottagningen. Flinar så att huvudet håller på att ramla av när jag äntrar bussen hem mot Los. Synskärpa!!! Ja och flinar gör jag ännu här hemma där skärmarna återigen är som nyinköpta. Lamporna i taket ger ljus. Saker går att läsa. Och de där grå fonterna på vit botten återigen har försvunnit efter ännu ett års plågande av mina websidor och dokument.

JA JÄVLAR! är ordet.

Tårta till ögonkliniken i Hudiksvall. Såklart. Vilka hjältar!

TACK!

Categories
Betraktelser & Berättelse

Nolljobba

adult doctors gloves health
Photo by Pixabay on Pexels.com

Imorgon ögonläkare. “Äntligen” är utropet. Men heldag som går bort. Bussåkande fram och tillbaks och upp och ner och region Gävleborg står för notan. Så klaga kan man väl inte.

Onsdagen går också bort. För en gång skull tänker jag anlita verkstad för däckbyte, Har gjort det en gång förut, när jag bodde i Gävle, och det var lite praktiskt som vecko-borta-liggare. Men denna gång handlar det bara om lyx och slöhet och en vilja att slippa gneka med däck som sitter fast och sitter fast och sitter fast. Fast uppriktigt sagt skäms jag lite för min lättsinnighet…

Annars är allt gott här på kullen. Man kan väl inte ojja sig över petitesser ändå. Så ja gott får bli omdömet. Hulken hoppar såklart av längtan. På torsdag är det nog dags för honom också. Varmt hus föröver. Mer lyxliv.

Hulkstart gör också att det går bort en massa tid. Det brukar vara ett jäkla spring den första dan och dygnet innan allt är uppvärmt och intrimmat. Så vi har i princip en hel ojobba vecka alltså. Nolljobb. Men vad skall man göra åt sådant. Kräkas! Nope. Så kan man ju inte ha det. Man får acceptera. Ta det som det är. Hoppas på dagar föröver med koncentration.

Låt tiden gå alltså.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Hönan

bookkeeper writing down on paper while using calculator
Photo by Karolina Grabowska on Pexels.com

Fastnar bland pappren idag. Avstämmer. Jodå, ibland tar det timmar. Mest för att man är dum i huvudet. Men ibland faktiskt för att det är krångligt. Idag dumt huvud som har ansvaret. Fast timmarna går ju oavsett anledning. Momsredovisningen inlämnad. Utandning på det.

Fast allt sådant där är enklare nu. Programvarorna är suveränt användarvänliga numera. Men lagstiftningen är icke riktigt med på noterna. Digitala kopior på papper är inte giltigt i bokföring om man fått underlaget på papper från början. Så man får använda sig av både ock. Krångligt. Tar tid. Dumt!

Fast bokföring är då som att diska eller som att städa. Det känns gott efteråt. Underligt att man kan känna en sådan glädje över att kolumner av siffror stämmer. Sjukligt är det definitivt. Rent av allvarlig åkomma. Att addera till allt anat då.

Men livet är gott här på kullen. Det finns inte mycket att klaga på. Jo det gör det väl såklart om man vill det. Men om man INTE vill då? Varför liksom. Så jag nöjer mig. Så länge jag sitter här på kullen. Något som såklart inte är en självklarhet. Fri är man att ta nästa tåg ut i världen. Pensionen rullar ju in ändå.

Har börjat leta grejer för att ersätta sponsorkontrakt och servrar som ramlat bort i och med att de avslutats. Något som inte är helt oväntat såklart. Det ordnar sig. Men också sådant tar tid. Tanken är att hosta så mycket som möjligt lokalt av demo tjänsterna för VSCP. Resten får ligga kvar på betalda servrar. Man bör och skall fokusera. Jag ärt inte någon systemadministratör och har ingen vilja att bli det heller. En gång i tiden var man tvungen att försöka. Så är det inte längre. Tack och lov för det. HURRA rent utav.

ebay är min vän i det där sökandet. Liksom Tradera. Nytt blir det inte. Inte nästan nytt heller. Men i alla fall bättre än idag. Gott så. Serru!

Imorgon skall hela dagen ägnas åt den ljuva koden. Morgon till kväll. Förhoppningsvis skall fredagen följa i samma spår. Det enkla livet. Jag och katterna. Lite musik. Möjligen en pepparkaka. Kanske två. Ja pepparkakor. Inget man i tanken blir sugen på. Men köper man en låda och tar en. Ja där blir det andra bullar (läs pepparkakor). En sugenhet uppstår. Lite som heroin skulle jag tro. Beroenden skapas. Inköpta pepparkakor tar slut. Nya måste köpas in. Skillnaden mot heroinet är väl egentligen bara att man kan hålla sig på rätt sida om lagen som pepparkaksberoende. Åtminstone tror jag att det är möjligt.

Hönor handlar inte ett enda stycke om i det här inlägget. Men såklart, det skulle kunna vara ett stycke om hönor för sakens skull liksom. Ja och nu blev det ju det. Men…

Categories
Betraktelser & Berättelse

Tusenåriga freden

crop black woman burning palo santo sticks at home
Photo by Anna Shvets on Pexels.com

Nu går jag lägger mig och hoppas som varje kväll att den tusenåriga freden har sin första gryende morgon när jag vaknar. Ja man kan ju alltid hoppas. Utan hopp finns ingenting. Serru.