Vandraren. Det är jag. Skogen den är min. På samma sätt som den var gamle grannen Nisses före mig. Jag har inte kommit ut på ett tag. Skyllt på knä och grå starr och allmänt krassligt tillstånd som inte vill ute på skogspromenader. Men idag alltså. Ut. Det är ljuvligt.
Åtta kilometer är det. Eller 7.2 i rundan och 800 meter uppför till rundan. Alldeles lagom. Kuperat. Men de branta backarna kommer med jämna avstånd. Mördarbacken också. Den jag inte tar mig upp för hela idag utan att stanna och vila. Men jag hade inte väntat mig det heller. Nästa gång eller gången efter det då jävlar.
Det är såklart fullständigt löjligt att det är så svårt att ta sig ut när det är så skönt att göra det här. Det är inte bara kroppen som mår bra efteråt. Huvudet nickar gillande det också. Man får helt enkelt lite mer ork av att röra sig. Sen kan det möjligtvis hålla den terminerande stroken på avstånd. Strokepromenad. I alla fall är det vad vetenskapen har sitt konsensus just nu.
Nu sitter jag här och dricker te. Innan jag gick in tog jag en tur till äppelträden och valde ett stort fint äpple. Sicken lyx det är. Det finns hur många som helst här ute på träden. De skall iof delas med rådjur, älgar och (vissa år) björnar. Men det finns så det räcker till oss med och det med råge. Varje år samma sak. Överflödets tid. Kan man annat än ödmjukt tacka jorden bergen och universum eller han/hon/det/gud om man ligger åt det hållet.
Man lever det enkla livet. Aldrig har mitt liv varit enklare och bättre än det är just nu. Tveksamt om jag kan säga att jag är förtjänt av alla denna enkelhet i tillvaron. Andra förtjänar det säkert mer. Men så länge jag inte tar det som hör till andra tänker jag inte ha dåligt samvete en enda sekund. Det har kostat på att ta sig hit nämligen. Jag förtjänar några år i det enkla.
Svamp säger K. Jag är på. Så vi åker iväg. Åt Edsbyhållet. Både är överens om att det inte är svampfångsten som är det viktiga. Vi behöver komma ut i skogen. Ja och det gör vi. De gamla skogarna. De gamla vägarna. För mig är det lite memory lane över alltsammans.
Och nej mycket svamp hittar vi inte. Men vad gör det när skogen liksom kurerar allt inom en och mildrar plågor i själen. Det är njutningsfullt i en tid mellan sommar och höst.
En del pratar om att skogsbada. Ja och nog ligger det något i det där. För alltid blir man lite vederkvickt av skogen. Syret kanske. Eller den rena liskom mjuka luften man andas. Eller lugnet. Eller att man är hemma här. Det slår mig att det är lustigt att jag får samma känslor i en skog som jag får med snorkel och cyklopöga under vatten. En visshet om att befinna sig på en plats och i ett sammanhang som är på riktigt. Varför då?
Vi har kaffe med oss och åker ut till Lössnan och den plast farsan byggde stuga på utanför Edsbyn Han fick väl köpa den djävligaste tomten man kan tänka sig. I ett sumphål. Ett myggparadis. Rev ett hus. Bröt några revben. Byggde upp det här igen. Murade och snickrade när han han. Försökte skapa ett paradis. Och till viss del var det ju det såklart. Båten farsan satte en bilmotor och en pump i och fick till en vattenjet-driven båt av. Den som nära nog höll på att dränka oss hela gänget när slangen gick sönder ute på öppen sjö. Men det gick bra. Kul alltsammans. Nu.
Allt ser ut nu som för femtio år sedan. Stenbryggan jag la upp är iof försvunnen men annars är allt sig likt. Jag kan nästan se Järvefelts segelbåt glida in i viken. “Vill vi följa med på en tur?”. “Javisst?” Segling över till Gängsbo. Deras ställe. Den fina sidan. Rökt abborre och en läsk innan vi far tillbaks.
Här fick jag också en jätteaborre en gång. Eller två faktiskt. Men den ena var större än störst. Mins inte vikten nu längre. Armarna räcker i alla fall inte till. Nåja. Men mycket fiske såklart. I eka. Från stranden. Alltid fångst.
Jag drömde om en katamaran. Vill bygga. Ritade. Farsan sågade ut. En ponton blev tillverkad. Den andra blev aldrig klar. Problemet med att ha en farsa som alltid jobbade. Men jag lovar man kan ha helvetes kul med en ponton också. Jag har fortfarande ärren kvar.
Roligt att återse. Absolut. Myghålet. Tur att morsan och farsan valde Samuelsfallet senare istället. Morfarsarvet gick väl dit. Dom fick sitt paradis för dom pengarna.
Men solsida och sumphål här vid sjön också såklart. De rika på sin plats och de mindre bemedlade på sin plats. Som vissa tycker att det skall se ut i världen. Mer så idag än då till och med. Men ingen bitterhet över det där. Slutet gott – allting gott. Eller hur? Jag hoppas att dom som har stället nu har hittat sitt paradis. Ja det hoppas jag verkligen. Att andra barn fått leka och växa upp här och fått utforska skogarna, viken och sjöns oändliga mysterium.
Kaffe. Lite dopp. Snabbfika. Det är vad vi hinner med här. Sen far vi vidare. Letar. Ger upp till slut. Tar en avstickare till Nirs ostbod på hemvägen och köper en koost. Ja hemost heter det här. Godis till nästa helg. Längtar redan. Borde kanske köpa en limpa till dess.
Vi kommer nästan förbi Per Perssons Kammahav. Men bara nästan. Alltid förknippat med honom men är väl sig själv också såklart. Fanns före Per. Finns kvar efter Per. Men en inskription i Kammahav har han ändå. Såklart. Poeternas privilegium såklart att ta för sig och sätta den inskriptionen i vad de vill.
Väl hemma är helgen slut. Shoooooop sa det bara. Fast har man tur kommer det fler helger. Jodå. Vi kommer överens K och jag om att plocka lingon på lingonberg nästa helg om det är skapligt väder. Två hinkar till lingonsaft är den årliga traditionen. Alltid vid lingonberg. Förfäders berg. Vackert så att man står där och håller andan en stund när man landat och parkerat den kottefärgade bilen. En ren njutning. Fast nu först en arbetsvecka. Var sak har sin tid.
Fredag idag igen. Visst är det bra det där med att tro att dagen före fredag också är en fredag fast det är torsdag. Bara för den skull så sover jag till halv åtta. Ja lördag tänker man fast det är fredag. Sovmorgon. Liksom.
Men ner för trapporna kommer jag vad det lider ändå. Något försenad, men här i huset finns det ingen, absolut ingen, som bryr sig om ifall jag kommer ner vid normal tid runt åtta eller tre timmar efter det. Det kallas frihet det där tror jag. Jo jag kan nog till och med skippa en eller två dagar utan minsta lilla problem. Längre bortavaro än så kan ge effekter. Det finns alltid ett eller två mail från världen att reagera på.
Men lullar på här. Hämtar in en gurka efter att mailen är avklarad. Det är sol ute (och sol i sinne) så växthus skall öppnas upp. Gurkhus kunde det kanske kallas också om man vill. Många blir det.
Blött i gräset. På radio föreslog en trädgårdsexpert att klippa gräsmatta det behövde man inte göra fler gånger i år. Låt gräsmattan växa bara. Och även om det där tilltalar så får det nog bli en till klippning. Bara för att man kan är väl det mest som styr det. Efter det får vi se.
Har två pallar ved som måste in i helgen också. Den där öppna spis veden som värmer själen mer än den värmer huset.
Annars är jag ganska säker på att det inte kommer att hända så mycket mer här den här helgen. Det är alltid skönt att gå in i en helg med den föresatsen. Tycker jag då. Andra får gärna lubba runt och greja bäst dom vill hela vägen från morgon till kväll. Själv tar jag det alltså rätt lugnt. Mår bra under tiden. Så länge nu livet varar kan man väl unna sig det.
“If you know what you’re doing in the arts, you’re doing it wrong. And if you don’t know, then you’re on the right track.”
Jag har fått för mig att det är fredag idag. Faktiskt. Är nästan säker på den saken. Även om alla bevis pekar på motsatsen. Som fredag känns det ändå.
Möjligen är det där ett försök att slippa dagens slitsamma uppgift städning. Städar gör man nämligen på torsdagar här i huset. Om det nu är fredag idag så behövs alltså ingen städning. Man gjorde ju den igår. Men det håller ändå inte det där. Så jag städar. Möjligen en dubbelstädning alltså.
Förhoppningen här och nu är alltså att det infaller en fredag imorgon. Då kan man nämligen vara ganska säker på att det verkligen är torsdag idag och att jag tolkat alla tecken rätt. Fast i alla känns denna dag ändå som en fredag. Och inget fel på fredagar. Så varför inte. Liksom.
Fast att börja koda först vid halv tre suger lite såklart. Inte mycket tid kvar denna fredag/torsdag. Men som vanligt gör jag det tråkiga före det roliga. Alltid och utan undantag så. Självplågare nämligen. Eller kanske mer en som plågas av att ha tunga sådana där att-göra stenar att bära omkring på. Eller ännu troligare. Har redan för många sådana stenar som han bär på så det inte får plats fler prokrastineringar (läs stenar).
Skit samma. Nu sitter jag här i alla fall. Behöver musik. Musik på hög volym. Inget problem. Det är det nämligen synnerligen sällan. En av fördelarna med att bo själv på en kulle således. Mustasch blir det troligen. Finns alltid energi att hämta där. Dom är som en elbilsladdare inställd på snabbladdning.
Lite regn nu under natten också. Skall man läsa av katterna, som lagt sig tillrätta på vår säng båda två, så är det här ingen dag att räkna med. Fast dom är iof inte alltid att lita på. Kan ha haft en tuff natt också. Men. Jag. Trött på regn. Men det var ju ett jävla önskande efter regn i juni och alla dom önskarna fick ju så de teg. Man skall vara försiktig med vad man öskar sig heter det ju.
Jag har i alla fall öppnat både växthus och källardörr med hopp om lite torrväder. Alltid optimist nämligen.
Har två tvivel när det gäller Hälsingetoppen. Oskar Säfström, gammal Edsbybo, som sjöng i Entomed en tid. Platsar Entomed då? Ja och sen Robban Eriksson, trummis i Hellacopters en tid. Från Edsbyn han med. Platsar Hellacopets då? Ja är nog svaret. Platsar man om man har sommarstuga i Vallsta så borde väl de också få plats. Eller? Bättre ha ett generöst sinnelag än ett instängt och snålt tänker jag. Tror jag. Kanske. Finns en liten tvekan.
Gubben här på kullen, ocool och fet, är svårstartad efter den här sommaren. Som en gammal Scaniamotor är man. En som stått i en gammal raserad lada under några decennium och hittats av en lastbilsentusiast och gnekas igång med mycket svartrök och hostande och vägran. Men sakta snurrar det ändå igång. Arbetsdagen igår var riktigt hyfsad. Om 10% av normal kapacitet kan sägas vara det. satsar på 12% idag så kanske vi är upp i fullt tryck till jul någonstans. Utan svartrök i slutet av november för miljöns skull.
Jodå. Det börjar närma sig något slag slut. Den sista planerade kabeln är dragen. Återstår gör några elkablar och sen lite kablar som man inte planerat att få på plats men kanske ändå borde få på plats. Lite trött på att tatta kabel nu faktiskt. Men möjligen bör jag klara av det sista också för att frigöra samvete från stenbördor som är tunga att bära i det vegeterande programmeringstillståndet.
Det gick kablar överallt förut här i huset. Nu går det alltså kablar till ställen man inte ens visste fanns också. En kabel till kan inte skada är väl mottot för veckan.
Fast nu har en stor längtan efter att få dyka in i programmeringsvärlden infunnit sig såklart. Det som skulle ta några dagar tog alltså en hel vecka. Det är helt enligt rutin och som vanligt såklart men ändå lite irriterande. Jag gläds med alla dem som lyfter telefonen och ringer en snubbe som raskt kommer hem och fixar sådant här. Sicken dröm. Snyggt hade det säkert också blivit. Men dyrt också då såklart. Snål är jag född. Snål kommer jag att dö.
Men fördelen med att göra saker själv är såklart att man lär sig saker. Vad är ett liv utan den ingrediensen. I mitt fall helt tomt och ingenting. Absolut så. Det där har varit drivkraften i alla mina dar.
Fast fredag. Tänker inte göra ett dyft imorgon. Bara äta pannkaka. Eller Crêpes heter det ju när det är dyrt. Möjligen köpa mig en ost. Eller oss. En Jarseost. Ost är goare än godis och då är då ändå godis ganska gott. Man behöver inte ens tänka efter för att komma fram till det. Tjockare blir man av båda.
