Category: Betraktelser & Berättelse

Hur förklarar man för en blind? Det behöver inte ens vara märkvärdigt. En färg t,ex. Hur förklarar man den? Ja och om alla är blinda omkring dig hur tas då det där förklarandet emot?

Jag har bott här ute i skogen i trettiosju år nu. När jag försöker förklara vad jag gör så är det just sådär. “Jaha“. Sen brukar det koma förfrågningar om jag kan laga en dator eller fixa en broschyr. Eftersom jag nu “håller på med datorer“.

Den blindes fel är det ju inte. Hur skall det kunna vara det. Hen är blind. Kan naturligtvis inte lastas negativt för den sakens skull. Alltså faller ansvaret på den som skall förklara skillnaden mellan rött och grönt. Jag. Jobbigt.

Man ger alltså upp. Oförklarar.

Problemet är, att en del – rent av ganska många – blir sura när man inte vill – eller har tid – att fixa deras trasiga dator. Eller inte vill – eller har tid – att fixa en broschyr, ett programblad, en karta. Sådant vi som sitter och arbetar vid datorer tydligen är experter på och har all tid i världen att fixa med. Speciellt om vi har semester. Eller om det är helg.

Så allt det där slutar med att man står där och har en hop sura människor omkring sig som inte tycker att “man ställer upp“. Som om dom ägde en. Som om varje människa inte har rätt att säga “nej“. Ja och få göra det när som helst hen vill utan minsta förklaring.

Lösningen på problemet går mig förbi och skulle jag leva trettiosju år till här ute i skogen så tror jag inte att det hjälpte heller.

Svälj.

Jag går där och irriterar mig på att vara halvsjuk. I stort sett hela förra veckan är det så. Ni vet sådär frisk så allt känns OK men så pass sjuk att man inte orkar något. Så jag går där och förbannar sakernas tillstånd. Uttrycker väl som vanligt att det är bättre att vara “riktigt sjuk” än gå omkring i ett sådant här tillstånd. På söndagen blir jag sängliggande och inleder veckan i den positionen. Nåja soffliggande…

Han/hon/det/gud hör bön skulle mina religiösa grannar i Edsbyn på 70-talet sagt. Ja och tydligen är det så för sängliggande blir jag några dagar. Alltså “riktig sjuk” helt enligt önskemål. Manflue. Ja ni fattar. Troligen skall man inte flåsande klippa gräsmatta en halv dag när man är halvsjuk är min slutsats av detta. Om “vi” överlever. får det blir en lärdom. Inte riktigt säker på detta ännu. Manflue som sagt.

Men nu sitter jag här på kontoret. Sugen men seg. Ja det där kunde blivit en låttitel. Eller varför inte en albumtitel. Eller titeln på ens memoarer. Men duger som beskrivning på tillståndet här och nu också. Slemmigt är annars order. I lungorna. Man försöker få upp så mycket som möjligt men det mesta vill inte upp utan ligger där i lungstpetsarna och lurkar och gör stundtals ont. För mina synders skull osv. Troligen.

Hur som helst så är planen att ta sig igenom den här dagen sittande här på kontoret. It’s a matter of booredom. Viss dopning med Alvedon är tillåten för att klara uppgiften. Går det inte så står väl soffan fortfarande där uppe där den står. Men oftast är det jobbigare att inte göra något. Även om sådant inledningsvis kan kännas som en riktig befrielse att bara tappa bollarna och bara ge blanka fan i det..

Men läst såklart. Tittat på EN film. Sovit. Rätt OK liv (ett tag).

Men höstarbetssäsongen har alltså inte riktigt startat här på kontoret. Mest status que i allt. Eller kanske till och med tillbakagång eftersom världen rör sig framåt utan mig. Sådant stör såklart. Mig i alla fall. Trotts att platsen där jag bor anser att det finaste man kan vara är att ha släkt som invandrade från Finland på sjuttonhundratalet. Nope, själv behöver man inte lyfta ett finger. Man kan leva på det där. Lyfta näsa och haka uppåt. Vi andra med andra ursprung – inte allt för få droppar Norrman här t.ex. – gör sig icke besvär.

Men inget fel på finnbygdsromantiken såklart. Där finns en historia att berätta. Men det finns det före deras inträde på scenen och efter också och framförallt finns det saker att förundras över det om händer nu idag hela tiden. NU. Historien är grunden. Viktig. Men ett hus med bara grund blir bara en grund. Man måste bygga på liksom. Bidra till historien i sin egen tid. Annars blir det ingenting av alltsammans. Vilket såklart är den största förolämpningen mot dem som kämpade före oss för att ta sig in i framtiden som blev vår nutid.

Eller hur?

ps När jag skriver sådär “eller hur” så ser jag ett rum fyllt med människor där jag står vid en pulpet på en scen och frågar “eller hur?“. Ni vet den där tystnden som följer. Bristen på reaktion. När ingen håller med. Man ryser hela vägen ut i lungspetsarna. 🙂 ds

En hel dag ute. Med sol. Inte ens en skur. Det är man inte van. I alla fall inte under de senaste två månaderna. Skööönt…

Kunde iof vara ännu skönare om man inte varit tvingad (av sig själv) att vandra efter gräsklippare större delen av den soliga dagen. Ingen normal gräsklippare är dimensionerad för tjockleken på gräset efter årets regnssäsong. Men med elstart går det också. Allt går med elstart känns det som. Möjligen skulle man ta in och skärpa knivarna. Ja eller, som den nya tiden påbjuder, köpa nya. Kasta gammalt. Men sådant tar emot för gamla gubbar som jag/mig.

Annars händer absolut inge anbat denna dag. Men ibland kan en sådan dag vara som skickad av han/hon/det/guden. Vilodagar. Tack säger man.

Lillkatten kommer in med det vi tror är en koltrastunge. Lyckas rädda den. Den flyger iväg. Men vissa katter behöver tydligen talas förstånd med. Speciellt de som tror att en fågel är en fågel. Men om inte Fransmännen äter upp den räddade koltrasungen – dom är värre på det viset än katter – så finns det alltså hopp om koltrastsång nästa år. I alla fall är hoppet större än om vi inte lyckats rädda den ur kattens drägglande, hungriga, gap.

Nu lite mat, Fast först en dusch. Sen kanske en whiskypinne. Kanske lite godis. En film. Eller två. Sen är det söndag. Regn.

Fortsatt segt. Alvedon hjälper lite. Glass lite mer. Men så mycket blir det ändå inte gjort. Men i alla fall lite. Men man nöjer sig icke med endast det. Helvetet. Det måste vara det här. Halvsjuka. Att må tillräckligt bra för att orka bry sig – och irritera sig – över att inte orka göra så mycket. Möjligen är det den där “pensionären” som har hunnit ikapp mig. Kämpar emot men borde kanske bara åka med. Omfamna förfallet.

Ute. Det vill liksom inte bli riktigt fint väder. Droppar faller med jämna mellanrum. Dock inte lika mycket som tidigare. Alltid något tänker man. Särskilt de stunder de inte faller. Tydligen har varje droppe, liksom sandkornen i varje öken och på varje strand, ett namn. Bra att veta.

Men man skall väl inte klaga. Det är som det är. Med det mesta är det så faktiskt. OK är ett normaltillstånd.

Någon skänker bort en båt. Skrov i skapligt skick. Behöver ny överbyggnad. Punkterad vagn medföljer. Men den skall tydligen hålla luften i däcken någon mil. Det suger till en stund. Men sen samlar jag mig. Bör nog minska antalet projekt istället för att öka antalet. “Bör” är förresten inte ordet här. “Måste” är ett bättre valt ord i sammanhanget. Det är dags att skeppa iväg det mesta av det där bra-att-ha som ligger och skräpar här i hus och lada. Döstäda lite. Åtminstone börja. Vräka iväg. Glömma.

Tanken att släppa hårdvara har slagit mig på senare tid. Nej, inte släppa att konstruera den. Det klarar jag inte. Men att tillverka och sälja. Det är för krångligt numera. Nackdelen är såklart att det ändå är en liten inkomstkälla som kan växa. Jag blir helt beroende av sponsring i så fall. Men också mer fokuserad på mjukvara vilket är positivt. Så jag har sagt till mig själv att jag skall fundera på det en vecka. Velar lika mycket fram och tillbaks efter en vecka. Upp och ner och fram och tillbaks går tankarna och jag säger åt mig att vänta en vecka till. Fast “kul” borde kunna vara ledordet nu i min ålder. Försörjningen är ju ändå tryggad livet ut härifrån. Kanske skulle man till och med avveckla firman. Fast den känns som den är hela ens identitet. Får nog fundera på det där en vecka till… Hur om helst är det ett flerårsprojekt.

Att ta sådana där livsvalsbeslut är aldrig speciellt lätt. Dom måste liksom få gro ordentligt inom en innan man hoppar. När man väl hoppar är det såklart för sent att ändra sig såklart. I alla fall om man inte är huvudpersonen i en tecknad film. Och det är jag ganska säker på att i alla fall jag inte är. Har några kompisar dock som kanske platsar i den rollen. Men funderar hur som helst innan varje hopp. Är dessutom rätt feg.

Mitt första riktiga livsvalsbeslut var nog när jag gav upp drömmen om att “bli rockstjärna“. JO, JO, JOOOOO!!!! det där låter ju hur löjligt som helst idag. Men var inte det i tjugoårsåldern. Man trodde på det där. Att släppa det och bestämma sig för att plugga var modigt. Det kan jag tycka idag. Att senare sälja gitarrer och förstärkare och köpa en TV var mer som att sätta dit den där punkten. Nu har man hoppat punkten.

Sen har man väl tagit andra viktiga beslut. Det svåraste var nog att bryta mitt liv som företagare och bli lärare. Då handlade det om familj och att överleva. Så ett enkla val egentligen. Ansvar liksom. Men det var en resa in i det okända och det var att ge upp allt jag drömt om och det som var jag då också. Jag satt flera timmar en eftermiddag på en bergsknalle vid ett stup här bakom oss på berget (kallas “vändpunkten” den platsen numera just därför) och bestämde mig där för hur det fick bli och gick sen hem och sökte några lärarjobb. De jag alltså fick och så blev det bara. Trivdes utmärkt med det. Så fungerar det ju (nästan) alltid. Ja gör det inte det går det ofta att ta tag i en utstickande gren på vägen ner och svinga sig iväg åt något annat håll.

Jag hävdar nog bestämt att vad och vilka beslut man än tar så blir livet bättre när man beträder en ny väg. Det är det där att INTE ta besluten som är faran. Att stanna kvar i nere i geggan. Sitta fast. Inte ta sig någonstans.

Fast det där är ju så självklart att det vet väl alla såklart.

Att tycka det är gott att leva handlar väl ändå mest om en sinnesstämning och en inställning till att leva. Något man kan bestämma sig för. Bara så där super-enkelt. Liksom.