Category: Betraktelser & Berättelse

Fredag. Den fjärde. Vi åker söderut. Startar vid sex. Frukost i bilen. Tuffar på. Orsa, Mora, Rättvik (marknadsknallar packar upp), Borlänge, Norberg, Fagersta. Ja Fagersta där får man en cappuccino. Det är lag på det. OK i Fagersta. Jodå! Vi missar avfarten varje gång. Åker runt. Tillbaks. Har blivit en tradition. Men macken finns där till slut. Det blir kanelbulle också eftersom det nu ändå är kanelbullens dag. Eller två faktiskt. K vill inte ha. Det är bara min mage som skall svälla också denna dag.

Sen Köping. Kungsör, vägarbeten hela vägen fram till Katrineholm. Välbehövlig vägförbättring. Staden. En gång hemma. Fast vi skall inte dit idag. Vi svänger av mot Vingåker.

En avdelning på ett boende. Jag lovade en gång att ringa ibland till mannen vi skall besöka. Hans mor bad mig. Han hade valt det solitära livet och levt det. Ensam i allt. Självvalt. Många och långa samtal har vi haft genom åren. Mycket skratt. Mycket allvar. Nu är hans tal nästan borta. Alzheimers. En helvetes sjukdom.

Det tar sex timmar. Hälsingland till Vingåker. Mör när man är framme. Vi hinner träffas i några timmar. Vet att det betyder något ändå. Att göra något annat. Äta en hamburgare. Åka runt i ett vacker Sörmland och bara se det som finns. För egentligen är Sörmland vackrare än Hälsingland. Mer lättillgängligt. Lättare att ta till sig. Kärlek vid första ögonkastet. Så känner jag nu. Så kände jag då när jag bodde här några år. Fast riktigt lika hemma som Hälsingland blev det såklart aldrig.

Institutionerna skrämmer mig. Människorna må vara hur trevliga som helst där. Men individen, jaget, liksom trollas bort. En sko med trasigt skosnöre gör mig ledsen.

Men några timmar är alltså vad som hinns med. Vi skall hem igen. Hej då. Kram. Hej igen. Vi ses igen. Förändringen pågår i vardagen och blir så abrupt när man upplever eftersom vi inte kan hälsa på så ofta. Tid är bristvara. Pengar är en bristvara. Också vi har liv som skall levas. Dåliga samveten den ständige följeslagaren.

Örebro. En längre väg hem men en annan väg. För omväxlingens skull. Jag är så trött närt vi kommer fram till Örebro att jag inte fattar hur jag skall orka åka vidare. Ögonlock med blybeläggning. Men den tredje andningen tar vid just där. Det där magiska som gör att man bara kan köra på hur långt som helst.

Lindesberg, när det börjar mörkna. Vi åker in i centrum för att försöka hitta en kaffe. Men hittar inget. Orkar inte leta. Fortsätter. Oändliga väg genom skog och skog och skog. Mitt i inget händer land. Behöver mat. Dissar Kopparberg. Dissar Grängesberg. Stannar på Coop i Ludvika och köper en varsin macka, slukar, köper också frukost till lördagen. Lite godis. Dricka. Tankar. Kollar luft i däcken. Far vidare.

Borlänge, Djursås, Gagnef. Insjön, Leksand, Rättvik (marknadsknallar sover). Någon har kört på ett rådjur. Bilen står och varningsblinkar. Några hundra meter framåt ligger rådjuret förlamat mitt på vägen. Tänker stanna och dra det av vägen. Men ändrar mig. Det var för jävligt när vi själva körde på ett i våras. Orkar inte en till gång. Smiter fegt och låter andar ta hand om det där. Bilden av det skadade djuret som en stillbild i huvudet som jag inte blir av med.

Sen Mora, Orsa, och så inne på 45’an. Alla vaksamma älgögon påkopplade. När vi svänger av mot Los vid Västbacka ännu mer alert. Älg, älg, älg. Hemma strax innan tolv. Stupar i säng och sover den tröttes sömn. Dagen efter är det som om inget av det där har hänt.

K och jag vi tar en hamburgare med Micael Dahlén på Max. Men han är ju inte bara djupsinnig utan löpare också så vi skiljs snart åt. Av alla sportfånar… Går och handlar med Peter Jöback istället. Det är liksom ingen hejd på celebriteter i Bollnäs idag. En ocool gubbe som jag har liksom ingen chans att få ens en liten gnutta ljus på sig en dag som denna. Jo förresten. På Polisstationen. Pass. Foto. Ljus på mig. Under sekunder. Alltid något får man tänka. Innan man far hem igen.

Hämtar vinterdäcken igår. Jojo det börjar närma sig. Första skrapningen av rutor på bilen gjordes samma morgon som en varning om vad som är på gång. Kan inte säga att jag längtar till vinter. Har inte skoter. Har inte skidor. Är frusen av mig. Mer så än genomsnittet. Helvete vad jag fryser. Alltid. Gillar ljus mer än mörker.

Fast… En och annan fördel finns det ju också såklart med vinter. Få. Men brasorna är en. Tänk fredag, en liten whisky, en sprakande brasa. Sitta där och fundera vad man skall göra av resten av sitt liv. Ja och… hmmm…. nej, sen går det faktiskt inte att komma på något mer som är bra med vinter. Det är faktiskt mest misär. Väntan på bättre tider. LÅNG väntan. Det enda mildrande förutom brasorna är egentligen att man kan jobba mer ostört under vinterhalvåret. Finns liksom inte annat att göra.

Fast vinterdäcken har jag alltså hämtat. Dom skall på nästa vecka. Så att man kommer upp till vår kulle också efter den första snöstormen.

Tjugo pallar pellets. Måste vintern komma så OK då…

Jag går ner på kontoret på morgonen och säger nästan alltid till mig själv att här vill jag vara, att här trivs jag. Den där gokänslan infinner sig punktligt i magen varje morgon när jag sätter på tekokaren, loggar in och börjar läsa nattens levererade mail från världen.

Jo allt det där är rätt löjligt egentligen. Fånigt rentutav. För jag har suttit här så många timmar, månader och år. Borde ha tröttnat. Borde inte ha offrat så många vänner och annat liv för försöka realisera galna idéer. Man skulle väl kunna se allt som ett fängelse också. Los som en plats men befinner sig på i exil. Ibland tänker jag att det här är min fängelsecell. Fångar med långa fängelsestraff hittar också ett hem och en trygghet i sina celler. Kanske är allt bara ett stor jävla straff alltihop. Han hon det gud pekar med hela handen och utdömer straffet till en syndare.

Ja till och med den där gokänslan har ju några forskare forskat åt fanders. Det är fel på folk som känner så. Det “normala” är att lida om man är människa. Att jag tycker den där forskningens slutsats är strunt gör mig väl antagligen bara mer skadad, onormal, omänsklig. Vem vill föresten vara “normal”, vem vill ens umgås med någon som är norm och “normal“. Nope, inte jag. Behöver mer av det. Fel. Kräver mer än så.

Nu tänker jag snart vandra iväg från kontoret och det är alltid lite “hejdå macken” över det. Ja jag längtar hit igen så fort jag stänger kontorsdörren och går upp för trapporna till lägenheten. Hoppas på en morgondag. Vet att man inte får hur många sådana som helst så under tiden är det bäst att följa passionen och tro att den där gokänslan ändå är vägvisare som pekar i rätt riktning.

Jag vet inte vem han är. Han skulle kunna varit en kompis från förr. Jag har flera avlägsna vänner som ser ut som mannen på bilden och som har lika många gitarrer som honom. Ja som klär sig lika. Som har liknande grånat långt hår. Men grejen med mannen på bilden är att han aldrig har funnits. Han är AI-genererad. Skapad av en matematisk algoritm. Tycker nog ändå att jag känner ganska mycket sympati för den här mannen. Ja också känner mig lite ledsen över att han aldrig fått ett riktigt liv. Han föddes aldrig. Kommer aldrig att dö. I alla fall är det så om inte nu någon människa någonstans fattar sin penna och fantiserar ihop ett fullt liv åt honom. Fast jo, såklart, det klarar såklart den där AI-algoritmen också.