
Den 4/3. Fettisdagen. Årets självklara höjdpunkt. Man bör alltså träna. Äta minst en om dan redan nu så att man klarar den låda som väntar på själva dagen. MUMS liksom.
Den 4/3. Fettisdagen. Årets självklara höjdpunkt. Man bör alltså träna. Äta minst en om dan redan nu så att man klarar den låda som väntar på själva dagen. MUMS liksom.
Löningsdag. Inte för mig. Mina korvören kom tidigare. Men för min fru är det löningsdag. Kommunanställda får lön 27’e. Det är idag vi betalar våra räkningar. Glufs, tugg och svälj säger det den här dagen. Sen är det snart mindre kvar på kontot (än man vill) men ändå tillräckligt mycket kvar ändå för att överleva en månad till. En i taget hela vägen mot en dag som är den sista.
Det privata monetära flödet. En självklarhet för de allra flesta. Men har man befunnit sig i en värld där det inte är det så uppskattar man sådana här dagar. Självklarheter som känns som högvinster. Hur många är det som inte ens ägnar den där lyxen av att kunna betala alla räkningar i tid och sen ändå ha pengar kvar ens en liten, liten, pytteliten tanke? Inte många. Man måste ha upplevt det där andra. När det inte fungerar. Det är som med sjukdom. Det krävs att man varit riktigt sjuk för att uppskatta livet som frisk och levande fullt ut.
Så ännu en fin-fin dag räknar jag denna dag som. Med lugn i sinnet kodar jag vidare som om inget har hänt.
Lite julafton sådär…
Jag skulle och borde skriva manualer. De hänger över mig. Måste bli gjorda. “Klara“. Men har fastnat i lite inbäddat. Lite trådlöst. Inte helt vanligt här. Har liksom haft nog med det trådbundna. Men har längtat så länge nu efter att grotta ner mig i just det här. Ja, så nu grottar jag ner mig.
Men får dåligt samvete. Borde röra mig efter spåret. I en liten glimt av klarsyn under gårdagen så inser jag att ingen bryr sig. Jag gör precis som jag vill. När jag vill. Verkligen INGEN bryr sig. Men sen blev det dimmigt igen. Det dåliga samvetet återkom. Man tror åter att folk bryr sig. En sjukdom såklart.
Släpper en låt idag. Tror jag. Mer är det väl inte med den saken. Blir inga releasefester. Inte ens en semla.
Ute mildväder. Går man ut på bron och undviker att passa sig så står man snart nere vid affären där nere i byn. Kan vara bra när man skall handla och ändå skall dit men i alla andra lägen gäller det alltså att passa sig. Jodå, halt uppför också. Har man en gång halkat ner så kommer man inte upp igen. Man får stanna inne och “akta lårbenshalsen” helt enligt vad ens ålder begär av en.
På söndag är det Vasalopp. Tänker inte åka. Nej, inte nästa år heller. Men titta troligen. På TV. Om jag är vaken. Det bästa med det är att man kan somna en stund mellan Everstberg och Mora. Sen heja lite vid målgången. Tre kilometer eller så. Lite lagom ansträngande sådär. Det viktiga med Vasaloppet här är annars bara att där vänder det liksom. Efteråt kan man tillåta sig lite vårkänslor. Ofta med betoning på “lite“. Det tar sig inte riktigt förrän efter påsk egentligen.
Men läser att helgens populära skoterträff i byn ställs in. Det är inte vanligt. Los är normalt snösäkert. Vet inte om jag har varit med om att det varit såhär lite snö under de trettiosju år vi bott här. Men jag gillar såklart. Att det är lite snö alltså. En inställd skoterträff är såklart synd för alla entusiaster med motor mellan benen.
Bloggen ger ifrån sig någon slags dödsryckning igår. Toppar. Nu är mina toppar mindre än de flestas dalar och bottnar. Men ändå. Liksom.
Nåja. Tisdag. Låt oss göra något av den.