Category: Betraktelser & Berättelse

Det är förkylt på kullen. Fast en viss glädje över det ändå eftersom den stora tröttheten kom före och orsak till den nu alltså hittats. Alltså har helg och dagar före den tillbringats i ett slags vegeterande tillstånd. Fast idag då nedgången till kontor men fortfarande som en aningen mosig gubbe.

Fast det där är ingenting lite godis, film, bok och sömn inte kan kurera. Mot småkrämporna är hur som helst vila den bästa medicinen. Kemi får man ta till om det blir värre. I alla fall kemi med högre verkningsgrad än Alvedon och liknande. Fast whisky är såklart tillåtet som snuttefilt när som helst utom när man skall köra bil.

Utanför huset dryper världen av fukt. Vandrar ut en kortis för att öppna i växthuset och blir genast genomsur om fötterna. Delvis beror de blöta fötterna på gräsets längd. Inte lätt att hitta tillfällen att köra vrålande gräsklippare på när regnet öser ner den mesta av tiden. Men den här veckan kanske några öppningar kan finnas. Då får man alltså släppa allt och köra gräsklippare fort av bara helvete. Ja i alla fall om man är pensionär och kan det.

Västhuset förresten. Jäklar vad det växer. Tomater och gurkor vill ta sig upp och ut genom taket i år. Gurkorna växer så det knakar. Äter gurka till frukost, lunch och middag och några gånger däremellan. Hinner ändå inte äta upp allt. Sämre är det med tomatmognad. Segt i år också. Vill kanske ha sol. Pumpor, chilli, paprika, meloner kämpar på dom med.

Lite lurad känner man sig ändå på den här sommaren. Även om inledningen var den bästa möjliga. Det behövs några fina veckor om man skall kunna gå in i höst och vinter med lite laddning påfylld i de inre batterierna. Just nu känns det mest som om man är helt urladdad och tom och mottaglig för virus, bakterier och depressioner. Man kan tro och tro och tro på sommaren hur mycket som helst. Fast när skolorna börjar brukar finvädret komma. Hoppet står alltså till skolstarten. Fast synd om ungarna såklart. Borde ju få sol.

Vädret har också gjort att den gamla damens fina skörd av röda bär har blivit i det närmast ignorerad. Hon är gammal och knotig och påverkad av vind och väder men vackra goda söta körsbär levererar hon med den gamles säkerhet varje år. Men att stå där och äta körsbär regnet blir liksom inte av. Man vill ha dom solvarma helst. Solvarmt sött, rött, körsbär infört i munnen. Tugga lätt. Slurpa till. Låt munnen uppfyllas av sommarsmaken. Spotta ut kärnan. Upprepa +30 ggr. eller så. Lämna upplyft och tacksam. Återupprepa vid behov.

Fast skatorna gillar också körsbär. Varsågod gäller i det fallet varje år. Vi delar. Alltid.

Sommaren har i stor också saknat koltrastsång. Vi har haft en enda som har suttit och utfört sina konserter ganska långt från huset. Man har fått anstränga sig för att höra. sången Lite synd såklart eftersom jag värdesätter den där sången mer än allt annat. Men man kan inte få allt. Det vet jag ju. Jag har dessutom fått min del under åren. Man får hoppas på nästa år. Eller nöja sig med det man fick. Mer och mer och mer är ingen självklarhet. Aldrig så.

Som varje år tyst på kullen nu. Ännu mer i år när alla insekter också verkar ha försvunnit. Inte ens från getingbona hör man något surrande. Möjligen ligger de i dvala. Återkommer när vädret blir bättre. Men dom är ju föda för fåglar och andra insekter också så man undrar hur det går för dem utan en surrande värld.

I fredags fick vi bekanta oss med tre ursöta rävungar. Herregud vad fina dom är. Fick också en fin lektion i människans psyke. Det här var efter en ganska frekvent trafikerad väg och jag tror alla bilar blinkade och varnade och saktade ner. Människor i allmänhet är inga monster. Det finns alltså hopp. Ja och stort hjärta.

Nu skall jag äta en banan. För freden. Sen skall vi se om inte lite kod kan skapas också på den här sidan av semestern. Varför inte liksom?

Klockan närmar sig halv sex. Två hål och lite dammsugning är i princip det enda jag har åstadkommit under den här dagen. I minsta laget alltså. Lite illa. Kan man tycka. Men som varandes pensionär kan det räcka. Man får se det så. PRO-medlemskap bör alltså sökas.

Hade det varit stora rejäla hål jag åstadkommit så hade det såklart kunnat vara en prestation. Men nu är dom 22 mm i diameter. Inte mycket att oja sig över. Möjligen kan man sucka lite tungt över hårt timmer i väggarna. Men kan inte vänta sig särskilt mycket sympati från omvärlden över sådana suckar såklart. Så man håller inne det där gnälliga inom sig som gärna bubblar upp som sur magsyra.

Jag har i alla fall laddat kodmiljön. Det gjorde jag i morse. Men kom alltså inte så långt på det spåret. Får försöka ta igen det under kvällspasset. Om jag nu inte skall satsa på ett hål till. Det finns nämligen nästan alltid ett till hål att borra upp här i huset. De som kommer efter oss i den här gamla skolan får börja med att plugga igen alla hål. Men det är väl inte mer än rätt åt dom.

Skall strax ta trappen uppöver. Det skall stekas potatis idag till middag och potatisarna är små som spelkulor. Det blir ett jäkla skalande alltså. Men all potatis skall ätas upp såklart. Också de små. Så skala på säger man till sig själv och så skalar man på. En efter en är metoden. Som att äta en elefant alltså. Man måste ta en tugga i taget för att klara det.

Det där med att ta en tugga i taget är det första man måste lära sig som programmerare. Lös avgränsade problem. Ett i taget. Sätt ihop efter hand. Fortsätt sedan tills det blir det där man vill åstadkomma. De gånger jag tänkt på att skriva en bok – jo det har hänt (har inte alla?) – så är det där tankesättet mig fjärran. Fast det såklart är ett måste också då. Projektet ter sig som överväldigande. Men turligt nog hindrar det mig alltså från att ge mig i kast med ett sådant projekt. Världen andas ut av lättnad.

Fast egentligen har jag väl skrivet några rätt tjocka böcker. Men här kallas dom manualer och räknas inte i den litterära världen.

Fast nu. Skall jag hinna med att skala alla små potatisar så är det bäst att jag tar tag i det där skaljobbet. De skall ju stekas också. Ostekt stekt potatis är inte stekt potatis. Därvidlag borde man kunna finna konsensus bland de man känner och de man inte känner. I alla fall på alla ställen utom på Facebook.

Liksom.

Visst, man skulle kunna sätta sig och göra en cover på “Och regnet det bara öser ner“. För det gör det ju. Här som i resten av Sverige. Nåja, inte uppåt Piteå. Där är det finväder tror jag. Hej det riktiga Norrland alltså. Men är inte över mig förtjust i covemakeri så skiter i det.

För säkerhets skulle kopplar jag ur allt innan vi går och lägger oss igår. Men det har man inget för. Helt lugnt här i byn. Lite blött bara. Inget större dundrande. Vattnet skickar vi för övrigt nedström. Varsågod Edsbyn.

Fast nu ser jag på radarbilderna att det är en åskcell på väg häråt. Så försöker skriva lite medan jag väntar på knall ett, knall två och knall tre som förebådar avstängning och nedstängning av kontor.

Delar en bild och en text på social medier och får en respons som jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat vänta mig att få. En riktig energikick blir det av alla goda ord. Jag börjar nästan gråta som den där flickan på tv reklamen som får många likes. Ja “nästan“. Man har tränat på att undertrycka sådant där sen barnsben. Fast de gånger man lyckas snudda vid en annan själ och beröra är de bästa stunderna i livet. Åtminstone jag begär inte mer än så av livet än att några gånger i livet ha fått äran att göra det.

Fast jag skriver ju ändå såklart. Det behövs inga likes eller snälla kommentarer. Jag är fast i det här för evigt eller så länge jag nu kan knappa ner bokstäver på ett tangentbord. Men känner möjligen att jag skall använda lite mer tid till att knåpa ner de där novellerna som ligger på vänt, bankar och vill ut. Just för glädjen att få göra det. Inte för någon annan anledning alls.

Såhär ser det ut just nu. Vi lever lite på nåder här i byn alltså. Men efter vad jag kan se går hela paketet på sidan om oss också denna gång.

Man kanske till och med kan arbeta en stund alltså.

Hurra

Den första kallstenen kastades den 29/7. Slutbadat nu alltså. Nästa kallsten kastas den 10/8 och den tredje den 24/8. Därefter är det (enligt bondepraktikan) farligt att bada.

Vår granne har skaffat höns. Nu skulle man kunna tänka sig att jag skulle klaga på det. Det klagas ju på sådant. Ofta och mycket. MEN det här är istället ett inlägg som uttrycker stor glädje över att vår granne skaffat höns. Kacklandet når oss bara ibland i all sin ljuvlighet. Men mest av allt finns en tupp som gal och gal och gal och hej och hå vad jag gillar det. Härligt faktiskt.

Förhoppningsvis skall vi också kunna ha höns igen en dag.

Tretusensjuhundratrettiotre mail senare är delete-fingret platt som en pannkaka. Det är samma visa varje år även om jag under årets “semester” faktisk (fusk)rensat en del. Men ikapp nu alltså. Skönt är ordet.

Nästa hinna-ikapp är att bokföra den bunt kvitton som samlats på hög. Och efter det plocka in lite leveranser i lådor. Sen…. hjälp… liksom… då skall man dyka ner i den där koncentrationen igen. Försöka göra det där man gör. Känns som en fullständig omöjlighet just nu faktiskt. HUR skall det gå till. Gissningsvis dyker svaret på det upp här på bloggen vad det lider antingen ni vill höra det eller inte.

Fast jag har ett hål att ta upp och några kablar att dra och lite annat sådant där som inte behöver så mycket koncentration. Fungerar det alltså inte att dyka ner i kodandet får man ta till sådant. Det finns alltid råd.

Det visar sig.

Kanske.

Eller inte.