Category: Betraktelser & Berättelse

Semestern är slut, finito, över. Här och nu. Kvarstår gör såklart frågan om man som pensionär kan ha semester. Troligen inte. Men låt oss kalla det en “extra avslappnande månad” då istället. För att slippa de där funderingarna. För avslappnad är jag här och nu vid tre tiden på söndagen, nu när mina oxdragarveckor startar och försvinner där bortåt fjärran någonstans. Nästa längre ledighet inträffar i juletid med snö och is och kalla vindar. Tål att tänka på. Känna in. Göra sig redo inför. Lägga sommarens ljuvlighet på minnet och minnas den.

Fast jag älskar “de icke extra avslappnande” veckorna som pensionär också. Nu när jag kan låtsas att jag jobbar. Göra mina storverk. De som bara jag uppskattar och njuter av som solitären den jag är.

Men gott så serru. Här åtminstone. Mer utvilad än jag känner mig nu kan man antagligen inte bli. Jag känner definitivt att jag gjort förbättringar på vilofronten. Att jag också kan ge mig hän också i vila. “Bravo Åke” säger han som sitter på vänster axel, lite försynt. “SLÖTT” skriker han på höger, störande högt. Jag lyssnar inte på någon av dem. Bara på min egen inre röst som går i tonarten “OK”.

Fast “jobb” härifrån. Komponenter har blivit levererade. Projekt står och väntar. Och nog pirrar det ändå till lite inom mig när jag tänker på det där. Javisst, det är mest jobb. En massa problem. Men också några (vanligtvis korta) stunder av ren glädje. För en sådan som mig räcker det alldeles förträffligt.

Musik har det inte blivit så mycket av som jag hoppats. Varken avlyssnad eller tillverkad. Men förhoppningsvis skall jag kunna lura till mig några timmar till under hösten i studion och kanske finns det fortfarande någon spelning som man kan bevista. Allt det där är som det är. Inte viktigt. It comes as it comes.

Fast nu skall jag koncentrera mig på +3000 mail i inkorgen. Dags att rensa. Tillräckligt få ändå för att hinna med lite annat också innan det är dags för bok och sömn.

Nu kör vi!

Kan inte somna om när jag vaknar där kvart över fem nu på morgonen. Försöker till sju men ger sen upp och vandrar ner till kontoret och fixar Hälsingetoppen. Gubben i mig. Vaknar alltid först. Blir alltid tröttast sen också före alla andra. Man är nära den eviga sömnen. Träningsläger.

Kanske är detta sista dagen på semester. Det beror på hur man räknar. På söndagskväll skall jag hur som helst köra igång igen. Inget märkvärdigt med det. Har hur kul som helst i de flesta roller och har väl aldrig ändå riktigt fått klart för mig om en pensionär kan ha semester över huvud taget.

Nu skall jag äta frukost. Glädjen i att äta är ändå ett nöje som aldrig verkar avta i styrka. Man mumsar på för freden.

Ljuset finns kvar längre i år än tidigare år. Det beror antagligen på klimatförändringarna det också. Allt beror numera på klimatförändringarna nämligen. Bäst är den som ropar “vargen kommer” högst. Sämst om man försöker leva ett liv som gör minst avtryck. Ja man är rent utav en kuf då. Konstig äro jordens dumbommar.

Skriver man sådär är man antagligen också en klimatförnekare. Det fulaste man kan vara numera. Helt i nivå med pedofili och att äta av nyfödda under svarta mässor.

Bilen till Gnarp igår. Pink Dreams Cafe måste ju testas. Ja och mycket Rättviksglass hitta man där. Den är god. Men går att hitta på närmare håll om man bor här. Fast nu vet man då (“mmmmm för romrussin”). En förskräcklig cappuccino till det som man kunde hällt ut på närmaste Parkslide. Sen tröttaste minst närvarande personalen den här sidan om sommaren. Blev lite besviken. Ägarens andra verksamhet Dark Passion är en solklar favorit. Inköp av karameller på Fageströms karamellfabrik efter det och sen hämta upp lite ekologisk färskpotatis i Järvsö (Björs). Hälsingland så det smäller över alltsammans utom då möjligen Rättviksglassen.

Idag har jag planerat för studio. Det regnar inte så det är aningen busigt. Men ibland får man ta ut svängarna lite också i det här huset. Har dock inte talat om det för frun ännu så det kan möjligen falla om hon har andra planer som inte går att förhandla bort.

Det nämar sig.

Nädå. Räknar inte ner. Dagarna kommer som de kommer och dagarna går som de går. Har till och med börjat vakna efter åtta och det är väl ett tecken som något på att man är avslappnad.

Regn hela dagen. Alltså studio för min del. En härlighet det med. Jodå, man kan måla tavlor, skriva berättelser, bygga hus, reparera bilar, och göra låtar utan att en enda människa uppskattar det man gör. Det är faktiskt lika roligt att göra allt det där ändå. Ett tips alltså för alla som tror att någon måste erkänna det man gör. Det räcker med att man själv njuter av det man gör, Ja tycker jag i alla fall. Skit i idioterna.

Nu i helgen Hudiksvallmusik och Östersundmusik och tamefan om det inte är Sundsvallsmusik också. Tänker inte bevista ett enda av de där evenemangen fast än Smith & Thell i Östersund lockar och Icona Pop ropar på mig i Hudiksvall. För mycket ståhej för en akt liksom.

Fast har missat allt anat i musikväg också i sommar. Åtminstone i princip. Triol här i närheten tog en grillning ifrån mig. Men vafan. Musik, musik, musik finns det överallt och alltid. Det är bara att Reaxera öronen och lyssna.

Skitsamma. Eller surt sa räven den rackaren. Eller bättring. Endera fungerar. Välj du!

Nu skall jag leta upp lite mat och sen stämma gitarren och njuta ett varv av det fria och ljuvliga livet när man gör det där man helst vill.

Någon gång i livet skall väl Också Örebro vara platsen att lägga sin hatt (på hyllan) i. Som nu. Andra gången för min del. Gott och väl kan man tycka (och tro) men blir glatt överraskad. Hotell nästgårds slottet. Hundra restauranger och ett uteliv som inte står Stureplan och centrala Stockholm efter. Man blir alltså glatt överraskad. Mycket rent utav.

Att vi sen får den bästa Indiska mat vi någonsin ätit, ja den kvalificerar sig upp på topp tre i absoluta tal av all mat inmundigad tamefan, det gör ingalunda en tvånätters vistelse i Örebro blir mindre angenäm. Kommer nog göra avstickare dit i fortsättningen bra för att besöka den restaurangen. Chandani om du vill testa själv.

Väldigt mycket restauranger i Örebro. VÄLDIGT är ordet. Massor med folk ute. Coverband som spelar. Såklart. Jäkligt bra båda två som jag hör. En Queen-cover som nästan får mig att tro att Freddie är tillbaks (lite Jesus är ju han med så sådant kan förväntas) får mig att nästan ställa mig där på gatan och vislande applådera trotts långt från stället låten spelas på. Fantastiskt uteliv helt enkelt. Åtminstone sett från en gammal ocool gubbes ögon. Man blir jävligt avundsjuk. Varför bor man (och trivs) där man bor? Ja det undrar man.

Men gissar att Örebro har formats, på samma sätt som Gävle har gjort det, av ett Universitet och all ungdom som ett sådant ställe för med sig. Men undrar lite vad Örebro levt av i fornstora dar. Känns inte som den typiska industristaden typ Gävle.

Som varje resa “ut i världen” så kommer jag på mig med att bli glatt överraskad av all glad personal man möter på restauranger, affärer, hotell etc. Jo, jag samlar ju på dom där. Folk som ger lite mer. Ja och här befinner man sig ändå i Sveriges gnällbälte. Det där är inget man förväntar sig. Man blir helt enkelt glad av att interagera med människor här. Det där har vi myckjet att lära av här i Hälsingland och speciellt här på vår ort. Det blir gärna lite surt och buttert här och sällan mer än nödvändigt.

Fast nu blir det mest jobb den här gången. Men inte “jobb“. Jo kanske jobb ändå liksom. Inte semester. Inte mycket i alla fall. Det där kan man mäta på att man är tröttare när man kommer hem än när man åkte. Definitionen på semester torde väl ändå vara den motsatta.

Fast skönt att lämna skogen är det som alltid. Men lika skönt att återvända också såklart. Vi kommer hem på fredagskvällen och lördagskvällen använder vi båda till att ligga utslagna i varsin del av soffan. Japp utslagna är verkligen ordet. Så not semester alltså. !semester för er logiska.

Men bättre idag. Orkar klippa lite gräs innan dropparna börjar falla från himlen igen. Han, hon, det, Gud, gråter över människornas dumhet antar jag. Det bör komma mer där. Men en vecka till kvar av semestern. Förbehållet kvarstår dock om en pensionär kan ha “semester” över huvud taget. Grubblar fortfarande på det.

Veckan som kommer innehåller en hel del regn enligt alla tillgängliga prognoser. Eftersom det inte blivit lika mycket studiotid som tänkt så tänker jag utnyttja dessa regniga dagar till dito verksamhet. Två låtar påbörjade. I första celldelningsstadiet. Kanske skall satsa på två till och släppa en EP bara för att det har jag aldrig förut gjort. Fast glädjen, befrielsen, friheten, njutningen som finns där på den stolen, med lurarna över öronen och ett instrument i händerna överträffar allt annat i mitt liv. Så är det bara. Spelar egentligen då så mycket annat någon roll?

Skall faktiskt sätta mig framför studiodatorn en stund nu med. Bara för att jag kan. Finns ingen brådska med något alls liksom. Ett liv som inte blir bättre än så och då var det rätt bra före. Man är helt enkelt bortskämd. En del må tänka utskämd. Men sådant har aldrig berört mig. The show has never ended and will go on.

Serru!

Dag n+m av en lång semester. Det har precis handlats lite mat. Den skall strax ätas. Men fastnar lite här nere på kontoret. I väntan på matklockan. Vårrullar. Kan man äta det till lunch? Jo säkert. I alla fall de utan delar av döda svin.

Oregn idag. Åtminstone just nu. Det är skönt det med. Regnandet under den senaste tiden har säkert gjort gott det med. Inga katastrofer. Söderut är det hett. Undergången är nära. Katastrofer hela tiden. Varje regnväder är en undergång. Varje värmebölja en “varg“. Vi tittar på med öppna munnar och sorterar vår plast och några säger “hemskt”.

Studiotid igår. Där finns ofta lyckan. Men igår gick det trögt som gammal sirap i en kork. Blev inte så mycket. Flöt inte på. Vandrade upp för trapporna och såg en gammal film istället. Hatar att vara den mottagande. Måste ha det kreativa i livet. Skapandet. Annars är det ingen ide att leva. Fast vet att det kommer. Och gör den/t inte det…

Men jag gissar att en hjärna kan må bra av en sådan här vegeterande tillvaro ändå. Att den återhämtar sig. Att suget byggs upp. Att det är bra. Fast skräms av tanken att ålderdom skall tvinga in mig i en slutet av livet tid som ser ut såhär. Man hoppas att andra hastigt terminerande medicinska spöken tar en innan dess. Eller att man tar sig upp på Örnberget innan dom skjutsar iväg en och hinner kasta sig ut i stupet iväg mot friheten.

Kasta sig ut från ett stup handlar om mod. Man kan imponeras av dem som klarar avstampet. Men i min hjärna är det själva landningen och allt kladd som följer med i den som stör och som hindrar. Jodå. Några sekunders flygtur. Säkert en upplevelse. Men landningen. Och sekunden innan den. Nej, jag tror jag avstår. I alla fall tills alternativen är färre.

Fast dra iväg söderut borde man kanske. Sätta sig i bilen, tanka fullt, och bara dra iväg. Ja, man kanske skulle satsa på det en onsdag denna vecka. Bara dra. Sitta där och tro att man är fri när man svänger ut från tomten. Tro att det finns något kvar att se i världen som ärt värt att se.

Ja temefan om man inte skulle det…