Category: Betraktelser & Berättelse

Den 17’e juli och regn. Det finns ingen anledning att gå ut. Speciellt eftersom planen var att klippa gräsmatta. Men inte en chans. Inte idag. Simma efter gräsklippare är inte min grej.

Så jag stannar inne. Tänker studio. Toalett-tak är utrivet och förberett. Allt redo för målning. Men rummet behöver tid för att torka ur. Man får hitta på annat. Alltså studio.

Fast nu har jag då ändå mellanlandat vid datorn på kontoret. Mest för att se över lite papper. Men också för att skriva det här inlägget. Nope, tänker inte jobba. Men helst bör man inte släppa saker här för långt i allt för många dagar. Och jo, det finns trettonhundra mail att ta sig igenom. Dom borde jag angripa. Innan de blir helt ohanterligt. Som i fjol. Tog tre dagar att hämta igen inboxen efter semestern. Träningsvärk i delete-fingret.

Två veckor kvar av semestern. Börjar bli lätt trött på TV-kvällar och vila nära dvala. Det får bli lite mer aktivitet de här sista två veckorna. Mer utvilad än såhär blir ingen. Fast såklart. Pensionär är man. Det är inga måsten efter semester heller. Bara ett lätt uppvaknade från en slags vegeterande tillvaro till ett liv bland de levande så länge det varar.

Men läser bra bok. Utan böcker vet jag inte hur ett liv skulle gestalta sig. Fast kanske kan man prata sig istället för att lyssna på andra. Bli en “storkär” och leda folket. Fast då hade det ju behövts folk som följer en. Jag hade varit en Jesus utan lärljungar. Troligen. Så antagligen bäst som det är.

Men studio nu alltså. Men först sätta på en tvättmaskin. Sådant där man gör på automatik. Fungerar lite som det autonoma nervsystemet. Bära ner. Sortera. Stoppa i maskin. Kör igång. Plocka ur. ladda en ny maskin. Hänga upp tvätt. Det är inte ens tråkigt. Eftersom ingen tanke behöver läggas på att få det gjort.

Inte gör man mycket. Nyss en skottkärra med urrivet innertak till garage för sortering. Ved vs. Skräp. Fast en annan dag. Nu plocka bort nubb från samma tak. Måla nästa vecka. Eller troligare veckan eftersom det faktiskt finns reella uppdrag att ta tag i under nästa vecka.

Slö är ordet.

Alltså.

Men det är som det är. Gammal, ful och trött. Liksom.

Men havet har beskådats. Jag har sett en segelbåt med finsk akterflagga segla ut från mellanfjärden. Imponeras av dem som vågar sig ut på öppet hav utan att se land åt ett enda håll. Fast lättare idag såklart med gps och annat men jag antar att om man skall ge sig i kast med det där så bör man klara av det hela utan instrument också. Kunna anpassa uttagen kompassriktning efter sidvind och sådant. När jag låg i lumpen seglade vi över Bottenviken i hård storm. Stort fartyg. Men ännu större vågor. När fören går ner i en dal, vågen slår över, och man står där på bryggan, tänker man “goodbye“. Men på något sätt så gård det där ändå och man når till slut – relativt helskinnad (men aningen mörbultad) – en hamn på andra sidan. Kommer aldrig förlåta mig själv att jag inte tog en skepparexamen när vi låg där och guppade. Det var gratis och det fanns hur mycket tid som helst för sådant. Läste en kurs i elteknik istället från försvarets brevskola och kanske var inte heller det så dumt.

Efter att vi rört oss i havets närhet kan man undra lite över värdet av det där med strandskydd. På de flesta ställen tar man sig inte ner ändå och skulle man göra det så känns det som man gör intrång i de rikas paradis. Men kanske är just det själva meningen med hela. Vi fattiga skall inte vara där och störa. Fast det där gäller väl allt. Ja och har varit så i alla tider. Politiskt bör man i alla fall spjärna emot. Det spjärnas väldigt lite emot nu för tiden.

Ligger vaken under många timmar inatt. Funderar. Det där kan vara irriterande. Men inte så farligt i natt. Jag kan ta igen. Har dessutom somnat på eftermiddagen så jag vet varför. Så jag ligger där och tänker. Så mycket vackert som man sett. Hur jävla bra det egentligen är att leva.

Grannen har förresten skaffat höns. Jag är avundsjuk så att jag håller på att gå sönder. En tupp som gal på morgonen. Hönor som kacklar under dan. En dröm. Vi hade höns själva under många år. Det är en upplevelse som sätter spår. Att varje fjäderfä är en individ med personlighet och särart lär man sig då. Ja och man fattar att det där gäller alla fåglar. alla myror, ALLT. Varenda buske och träd. Livet. Fantastiskt. Inget liv likt ett annat. Alla ser vi världen genom egna ögon och på vårt sätt. Ja, det är nästan så att man förstår dem som gnäller och klagar eftersom världen antagligen ser ut så genom deras ögon. Njutningsblinda istället för färgblinda. Tänker man så, då är det lättare att förstå.

Fast nubben sitter kvar där i taket. Den bör åka ur idag. Så här kan jag inte sitta och bara sitta och titta. Nope. Klär på mig bästa nubbutdragarkostymen (blå-vit-randig) och sätter igång. Ja det är vad jag gör.

Jag beställer lite komponenter från USA till hösten på söndagskvällen. Man måste försöka få dötid att jobba för en också såklart. Ingen konstigt med det. Men det som är imponerande är att paketet levereras till vår dörr nu på morgonen. Det tar alltså inte ens en vecka att få det hit från Amerika. Ingen av mina Europeiska eller i det flesta fall Svenska) leverantörer av komponenter klarar att hålla den leveranstiden. Blir lika imponerad varje gång.

Företaget jag använder mig av heter Digikey och det ligger i Thief River Falls i Minnesota, USA. Orten som företaget finns på är inte större än Edsbyn i storlek (+8000 invånare) men företaget har blivit världens största elektronikkomponentförsäljare. De har tagit sig dit genom att ge kunderna vad de vill ha, definitivt inte genom att gnälla över den lilla ortens tillkortakommanden.

Något att ta efter för andra.

Det ÄR semester. Per definition gör jag väldigt lite. Ja i verkligheten också. Vandrar mest runt. Lyssnar tretton gånger på den nya låten som skall bli klar någon dag när det regnar igen. Plockar lite bland blommorna. Sitter en stund ute i solen. Funderar på om det inte vore bra att klippa gräset. Men är det nu inte lite vått? Det kan väl ändå stå där till imorgon och torka upp ändå?. Inte gör väl det något…

Humlorna. Dagkåpor. Fest. Noterar i mitt sinne att där skall jag inte klippa. Dagkåpor kvar. Definitivt. Det verkar som om det är mumma det där. Tiotals humlor surrar lyckliga runt bland dem. Fast kanske är det bara arbete. Kanske är inte humlorna alls så lyckliga som de låter. Kanske ojar de sig och gnäller rent utav. Har hård arbetsdag. Längtar till kvällen, natten och vilan.

Men ledig är man. Några mail pockar på uppmärksamhet, men annars händer inte mycket här på kullen. Igår Sveg. Vi tänker lunch och ger oss nästan iväg mot Funäsdalen. Men besinnar oss. Det blir pizza i Sveg. Standardkäk på semester. Men god. Min lite bränd. Kommer be att få bli lite brända pizzor i framtiden om pizzamakare hörsammar mina önskemål.

Fast Sveg… Det är något sorgligt över den huvudorten. Det har uppstått saker på olika platser bara i något som kallas “Sveg”. Poff. Sen har det som hamnat där fått stå kvar och förfalla. Inget har liksom hängt med i tiden. Decennier i artonhundratal och decennier i nittonhundratal står där som de en gång skapades. Kanske skulle alltsammans helt enkelt kulturminnesförklaras. Det behöver ju inte vara vackert för att stämplas som “kultur“. Men varje gång man hamnar i Sveg så tänker man aldrig mer en resa hit igen. Jag gissar, och vet inuti mig själv, att det är väl så de flesta tänker om Los också som är här på besök. Aldrig-mer-orter.

Musik. Live. Inte en ton har det lyssnats på. Ännu. Söker fortfarande. Men inget faller i smaken. För stort går bort. För konstigt går bort. Det kyrkliga känns för svårt. Jazz… Nåja. Svensktopparna. Suck! Var spelar Hälsingetopparna måntro?

Men det behövs lunch idag också. Nu rent utav. Troligen en smörgås bara. Hemma. Man kan inte fara iväg varje dag. Eller kan och kan. Vill man? Nope inte när man bor i Los. Eller… Man älskar. Men nöjer sig såklart inte med det. Bara idioter och förälskade galningar ser bara det som är bra. Los är en gammal kompis. Inte perfekt. Men tillräckligt bra för att ha kvar. Det är antagligen så Svegsborna också känner för Sveg.

Nu skall jag väcka K som troligen somnat i hängmattan.

Lyssnar på “Nåt som verkligen är bra” mer han den där ni vet och blir blå i sinnet. Det bådar alltså gott för dagen. Hittar man några till låtar i moll så skall det nog bli kod producerad här idag också.

Annars har det uppstått en stor längtan efter timmar i studion och tamefan om det inte skall bli lite tid där när “semester” står stämplat på dörren här på huset och regn öser ner utanför stora skollokalfönster.

Jag har inget att klaga på idag. Det är förskräckligt. Ni fattar väl. En gubbe som inte kan få ägna sig åt att klaga över sakernas tillstånd. Den enda sanna glädjen i min ålder.

Fast jo, jag ser jävligt dåligt. Ljuskänslig som en uggla. Men står i den där vårdkön då. Det kanske ordnar sig en dag. Så kan väl egentligen inte klaga på det där heller. Bara konstatera hur det är. Fast ganska jobbigt är det faktiskt. Läs en kamp.

Men nu får jag verkligen inte slösa den här blå känslan på att överösa er med ord till ingen eller minimal nytta. “Programmering pågår” skylten åker snart upp. Men kanske skall man unna sig en skorpa innan dess.

Njut av dagen kamrater. Imorgon vänder det.