Category: Betraktelser & Berättelse

Måndag, icke obruten vecka framför sig. Men det går det med. Man tar det man har. Finns annat som behöver fixas också. Såklart.

Men lugnet. Ja i huvud och kropp. Det ligger där. Hur kan man inte gilla det. Bilen besiktigad utan anmärkningar. Vad var jag orolig för? Kamrem bytt. Service utförd. Har en generatorrem som bör bytas vid tillfälle. Sprickor. Men annars tror de som kan alltså att den skall rulla i två år tills nästa service. WOW liksom.

För att fira åker vi in på favoritmacken och kör det dyraste tvättprogrammet. Diamant tror jag det hette. Har inte gjort en sådan tvätt sedan sjuttotalet. Nope. Tidigare bilar däremellan har fått en skölj med vattenslang och en dammsugning då och då. Nu satt vi i under tvättprogrammet. Lite av en skräckupplevelse. Nöjesfält. Men allt sitter på samma plats efteråt som innan. Bilen startade. Bromsarna fungerade. Det lyste om kottelacken där i solen. Ja bilen är nämligen “kottefärgad”. Kallas därför “kotten”. Nytvättad kotte. Imponerad av tekniken milt sagt. Där har testats, kodast och testats igen. Det gäller att sensorerna fungerar i dom där grejerna ja och att allt avslutas och stängs ner om inte. Men de gör de ju. Annars skulle det väl inte vara en bra affär med anläggningarna.

Så allt gott.

Nope kommer nog inte att skaffa ett tvättkort. Så långt skall vi inte gå. Men kommer möjligen åka in där lite då och då ändå. Det är ju ändå nästan lite som att åka karusell.

Fast det där var ju ett tag sedan. Annars händer inte så mycket. Inget förutom arbete då. Eller “sitta hemma” som det väl är för vissa. Fast semesterveckor är bestämda framöver och innan dess bör man befinna sig på en plattform som inte kräver vidare funderingar. Att ha olösta problem hängande över sig innan ledighet är ingen höjdare. Oavkopplande kommer av det. Som ett tåg som går precis på sin avgångstid.

Nu har jag glömt bort tekoppen. Kallt. Men man får dricka ändå. Det är som det är. Nästan iste. Amerikansk söder i rörliga bilder dyker upp.

En ny vecka alltså. Med avbrott för dag i honnör. I helgen är planen att göra den traditionsenliga turen till Mobackes i Bollnäs för att inhandla sommarblommor. En av årets höjdpunkter tycker jag. Kanske den högsta. Vi har unnat oss den här turen också under “svåråren“. Med stora umbäranden och med stor planering. Men det har gått. Men nu är det såklart inte samma sak. “Lite inhandlade blommor” bara. “Skall vi äta också”. Liksom.

Ja sen skall allt ut i växthus och de blommor vi dragit upp själva skall också ut. Sen kan det få bli sommar hur mycket det vill. Tittar man på prognoserna så ser det faktiskt ut som det blir just så också. Men ännu härskar ishavsvindar över också denna kulle i Sverige anno 2023.

Man borde antagligen inviga grillen för året nästa helg.

Men musiken då. Visst borde man väl äntra studion åtminstone en dag per år. Ja lite sug finns där. Men inte tillräckligt för att suga fast, Annat drar i en mer. Det är synd eftersom det finns en stor glädje där i musiken. Antagligen den största glädjen.

Kan drömma om att spela med andra ibland. Hur skoj det var (är?). Men så frustrerande också. Alla har så mycket att göra hela tiden, då som nu. Ensam är bäst dräng. Jag är nog ändå solitären. Varför ändra på det i den här åldern. “Lämna mig i fred” liksom. Det hörsammas ju såklart. Tur eller otur?

Fast ibland borde man kanske prata med någon. Inte bara sitta här och mumla för sig själv. Nyttigt? Nåja.

Den sista munnen synnerligen kallt te är inmundigad. Det betyder att min tid här på bloggen med dig har nått sitt slut., Sådan är lagen här på kullen. Det finns annat att göra. Sådant man är ensam om att sätta värde på. Men som inte har lägre värde för den skull. Knske….

Serru!

En riktig man mejar såklart ner dom. Dom där gula ogräsen som växer där vid källaren. Men varandes bara en enkel ocool gubbe så klarar jag såklart inte det. Maskrosor. Nog fan är väl det en väsentlig del av sommaren. Har alltid varit. Är det bara jag som längtar efter maskrosblom? Tycker att dom är vackrar? Dom får stå kvar. Nästan alla. När jag går med gräsklipparen. Gult är ändå min favoritfärg. Har visst något med galenskapen att göra också det gula. Så det passar bra.

Det är många steg i otränad kropp när man klipper gräsmattan här. Det tar några timmar också med ny gräsklippare. Alltså värker kroppen på ett sådant där bra sätt när man är klar. Man skulle kunna önska att programmerarpassen, de långa, de som tröttar bara huvudet, gav samma tillfredsställande känsla. Men så är det icke och aldrig.

Kaffe får man dricka inne idag. En kall vind drar med sig kalla vindar som susat över arktiska isar. Tar med sig taggiga minnen därifrån. En sådan där vind som man bara måste rädda sig från är det. Det finns bara två sätt att göra det på. Jobba sig varm eller gå in och gömma sig i husets bäst isolerade hörn. Kläder hjälper inte ett dugg. Alltid hittar ishavsvinden en väg in under dom hos en fryslort.

Men en skön dag.

Nu på kontoret. Huvudet skall ha sitt också. Lagom många timmer en sådan här dag. Vardag för de fattiga imorgon. Vardag hela veckan för de riktigt fattiga.

Fast där är man väl inte längre.

Nope.

Men andra är.

Alltid.

Som bör betraktas som männsiskor ändå.

Tycker man.

Men helg slut här. Fast det visst är helg på tisdag också. Nationalisternas honörsälskarnas och givaktparadernas helg. Nationalistiska sånger. Flaggviftande. Tal om storhetstid och landets förträfflighet. Bygg gränser och murar. Japp, det är bara det det där handlar om. Inga gränser inga krig. Det är min slutsats. Avskaffa både nationaldagar och gränser och sätt flaggviftarna på behandlingshem i främmande land. Hem kan de få komma när de upptäckte att dessa främmande länder har folk som är precis som dom.

Men man kan använda den där dan till att såga ved eller till att sova ut eller till att flytta ut tomaterna i växthuset. Då kommer ju eländet till dag ändå till nytta ändå.

HURRA!

Koltrastsången saknas mig här på kullen. Det värker lite i hjärtat. Men det är väl ändå meningen att ett hjärta skall värka över något. Då känner man i alla fall. Är inte en av de bedövade.

Nej, jag mejar inte mer maskrosorna. De är sommar för mig. Någon riktig man blir jag antagligen aldrig.

Jag har varit i New York i affärer. Bil till Arlanda, flyg till Kastrup. Fly över Atlanten. Island till höger. Skumpig inflygning över Manhattan. Kennedy. Och så New York. Som på en av alla filmer man sett. Men lukten är sämre. Affärer. Hotell. Affärer. Sen Kennedy igen. Gul taxibil tar mig dit. Indisk man kör. Måste livet vara som på film? Incheckning. Påstigning. Säkerhetsrutiner. Spänna bältet. Vrålande motorer. Manhattan där nere. Skumpigt igen. Atlanten. Island till höger. Arlanda? Mäh. Passkontroll. Känner mig skyldig fast det inte finns någon anledning till det. Hitta bilen. Hittar bilen. Hemåt. Tjugo år sedan.

…grejen är väl ändå att vi inte skall förstöra planeten. Den vi alltså är en del av. Inte styr och äger och kontrollerar och “räddar“.

Jag klarar av Hälsingetoppen lite sömndrucken här på morgonen. Ändå sov jag och vilade mest hela dan igår. Borde alltså vara piggare än jag känner mig. Men skyller på gammeln. Att det är såhär det skall vara här i min ålder.

Gäsp.

Urk.

Nåja. Mellan den där slöheten händer det ju lite saker ibland ändå. Så länge det gör det så är det väl egentligen ingen fara. Eller är det det? Jag är i alla fall inte med i någon pensionärsförening ännu. Har inte tagit upp boule som sport heller. Lite hopp finnes alltså.

Kanske.

Annars sitter jag här och dricker te och tittar lystet på en banan som jag tagit med mig ner till kontoret. Stulit är väl det rätta ordet. Man fick visst inte ta av dom. Var till Flygande Jakob (GOTT!!!) imorgon. Men jag konstaterade att de som var kvar borde räcka till det också. Hoppas det. För Flygande Jakob är förbannat gott. Tillreds utan höna då såklart här i huset eftersom inga hönor skall behöva dö när vi äter Flygande Jakob. Någon slags sjukdom som heter empati det där. Inget att bry sig om för er friska och sunda köttätare med blod i mungiporna och nöjd uppsyn. Löjligt bara liksom. Speciellt om man vill vara en riktig “karl” och skjuter det som skall ätas alldeles själv.

Men jobbar alltså idag. Om man nu kan kalla det här jag gör för jobb då. Speciellt här i vår kommun kan det vara svårt. Det är väl bara jag som sitter med det här. Någon mer vet jag inte om i alla fall. Fanns det en till så kunde vi ju starta en förening. “Ljusdals hårdvaruhackare” eller något annat. Ta en öl på Järnvägs en gång i månaden och klaga på kommunen kunde vi. Det skall man om man har en sådan förening. Ja annars också. Klaga bör man.

Men troligen är det alltså bara jag. Och sitta där på Järnvägs i baren och klaga för sig själv är liksom ingen ide. Då kan man lika gärna sitta här och muttra. Ja och det gör man ju.

mmmmm Earl Grey. Gott. Bananen är nog också gott. Ekologisk. Kan jag hålla mig ända till tio tro?

Karaktären…

Dagens uppgift är annars att fixa en mall för håltagning i en låda. Sådant där andra gör med CNC maskiner och utläggning till underleverantörer. Ja inte så här då. Själv är bäst dräng.

Det är gott att leva!

K skall till Sandviken. Jag till Hudiksvall. Möten. Samma tid. Men eftersom K inte har körkort är valet lätt. Jag tar mitt möte över Zoom sittande i bilen utanför Valbo köpcentrum.

Ja och det går ju det också. IoT från högskolan i Sundsvall. Hundra pers jobbar med det där (IoT) på högskolan. Oj! En snösensor röner intresse eftersom den förutom snödjup skall kunna mäta densitet. Hmmmm… tänker man på den. Annars mest yta. Där med. Men kanske är jag skadad. Troligen rent av. Gäspar mig igenom det mesta. Synd. En timme går det dock att stå ut med även det enkla som förstoras 200x och toppar med batteridrift.

Allt klaras av.

Vi gör Gävle också. Äter Indiskt. Njuter av Bönan och sniffar på havet som sig bör. Åker gammelvägen upp till Söderhamn. Mest skog. Ett bruk här och där. Gles skog. Nyutslagna björkar. Nergånget hela vägen upp till Söderhamn där det tar sig lite.

Vi köper kaffe på mack i Söderhamn. Orkar inte med riktig fika nere på stan fast det var planen. Den Indiska maten tar fortfarande plats. Kaffet visar sig vara mest vatten. Häller ut ock åker till Bollnäs. Fyfan för tunt kaffe!!! Handlar. Träffar gammal kamrat. Roligt. Åker hem. På vägen hemåt syns inga utslagna björkar. Snö i norrsluttningar istället. Kalhyggen som ogenerat breder ut sig över bergen som en Mammonsk hyllning.

Nu sitter man här. Trött är bara förnamnet. Men skall försöka jobba lite. Jo. I alla fall tömma mailpapperskorgen. Eftersatt inkorg under en dag kan vara en mardröm. Halv sådan idag. Halvmara. Håller mig sysselsatt en stund. Jodå.

Fast man borde såklart lagt sig. Men vet hur det är. Då vaknar man fem över tolv och är pigg sm en lärka men med huvudet fullt av konventionellt tänkande klarar man inte av att gå ner och jobba då. Ligger där och rullar fram och åter som en bebis. Somna i bästa fall vid fyra eller fem. Tröttheten håller i sig en dag till.

Så nope. Hålla sig vaken tills sovklockan ljuder gäller. “Var tapper” säger man åt sig själv. “Livet är en kamp” ekar det i lokalerna. Sen stråkar och bombastisk musik. När klockan närmat sig elvatiden och man klarat av vakan. Jodå, så går det till på det här kontoret. Säkert.

K blir förresten legitimerad bildlärare idag. En del utvecklas hela livet. Ocoola gubbar utvecklas sällan. Men bra jobbat liksom. Grattis. Hon kunde ha gått hur långt som helst om hon inte satsat på mig. Eller hur?

Men jag har alltså fått beskåda människor och mänsklighet idag. De som läst den här bloggen tidigare vet att jag gillar det. Att jag rent av arbetar upp en abstinens om jag inte får beblanda mig med mänskligheten då och då och beskåda dess rörelser och beteenden. Japp, idag var det hög tid. Har sett fler män i kortbyxor än vad som är rimligt en dag i maj. Det kan jag lugnt konstatera. Men en längtan finns i det där såklart. Människor som ger sig hän åt sin innersta längtan kan man såklart inte låta bli att sympatisera med. Så det gör man. Också om det bara handlar om ett par kortbyxor. “JAG GILLAR SOMMAR” skriker liksom alla de där snubbarna. Ja och vem håller INTE med.

Men är man nöjd då? Med dagen? Jodå. Grönbetesdagar i valfri stad lugnar och stillar längtan. Nu klarar jag nog några dagar till här ute i ingenstans där gatorna är tomma efter åtta.

Kanske…