Inte mer än såhär behövs för att man skall dubba en dag som lyckad. En diff. på ett eller mindre. Sådant kan man ägna en hel dag åt. Ja och tycka det var en produktiv dag. Replay attacks are no more. Tror man. Ännu…
Ja och blir det inget annat av det här så kan det i alla fall användas som världens dyraste (í utvecklingstid då) distribuerade klocka. Alltid något tänker man. Tillvand som man är att det ofta uppstår tummetottar där just det inte var avsikten.
Det fanns en tid när jag satt i en två ggr två meters skrubb under vintrarna. När kontorslokalerna var helt kallställda för att spara pengar. På våren och hösten skedde den stora flytten. Men såklart, det är massor man inte kan göra i en skrubb på två ggr två meter som man kan göra i större lokaler. Programmerandet var inte ett problem. Då behöver man bara en stol och en dator. Men elektroniken fick (i princip) ligga på vänt där under vintern, vilket såklart inte håller i längden.
Det var under sådana här dagar. När värmen utifrån letar sig in genom stora kontorsfönster och värmer upp lokalerna som längtan ut från skrubben blev för stor. Och efter en titt på SMHI’s långtidsprognos och efterföljande konsekvensanalys (nåja) så blev det ofta utflytt ut till större rymder med stor glädje och nytändning i kroppen..
Samma kväll satt man där och frös. För att inte tala om någon vecka senare när kylan kom på återtåg. Då satt man där och huttrade. Men ändå var det samma visa varje år. Flytten ut kom alltid för tidigt. Man lärde sig aldrig.
Tron med den där kallställningen av halva huset fungerade aldrig riktigt. Man tänker att man borde spara halva värmekostnaden men så blev det aldrig. Som mest kanske man hämtade hem en fjärdedel. Mest troligen för att det mesta av värmen från nedre delen stiger uppåt och bidrar till att också värma lägenheten. Värmer man inte här nere så får man inte det bidraget och dessutom kalla golv så att man har en tendens att vrida upp temperaturen ännu mer däruppe.
Så numera sitter jag här ute i de gamla skolsalarna året runt. Det är inte optimalt. Men totalkostnaden är ändå inte mer än för en lägenhet i vilken lite större stad som helst. Och då har vi ändå femhundra kvadrat att rör oss på. Normalt skulle ju dessutom firman ta sin del av den där kostnaden och då vore allt frid och fröjd också på den punkten. Men just nu med de (synnerligen) begränsade intäkter den har så går inte det.
Men idag ligger obruten dag framför mig. Förhoppningsvis skall det bli saker gjorda. En värkande prostata, tandvärk och upp och pissa varje timme under natten skall inte få hindra mig. Lite plågor får man stå ut med. Är det inte frysande så är det alltid något annat. Man tar det med ett leende.
Vår här på riktigt. Inte ens här på kullen kan någon förneka detta faktum. Snö smälter. Fåglar anländer. Solen värmer. Det finns inget att klaga på.
Fast såklart. Det finns alltid människor som hittar något att klaga på. “Dom har ju” säger dom allt för ofta, följt av “Vi vill också ha“. Som om likformigheten verkligen existerar. Som om det är alla givet fast det aldrig varit det. Unga kan man kanske förlåta för den tron. Men är man över femton ges ingen sådan förlåtelse. Då borde man ha lärt sig nå¨gra av livets bistra sanningar.
Själv sover jag mest i helgen. Sover den tröttes sömn. Bäst så, då finns inte mycket tid för klagande. Skall ta igen det där nästa helg. Lovar.
Fast nu på kontoret. Jodå, en hel eftermiddag här. Arbete gav frihet som lögn redan under nazister. Men det kan inte hjälpas. Jag har alltid trott på det där. Att det lönar sig att arbeta. Att man tar sig någonstans till slut. Jag kommer (antagligen) att dö med den tron. Lika bra det. Då.
Stoppar i mig det sista av vårt påskgodis också under helgen. Påskharar och påskgummor i choklad. K hjälper visserligen till. Men som vanligt är jag alltid något lite glupskare. Gissar att möjligheterna att komma i form inför beach 2023 är utraderade vid det här laget. Men kanske lika bra det. Jag har aldrig ställt upp i tävlingarna. Instinkten att vinna har aldrig funnits inom mig. Jag är född förlorare och har aldrig begärt annat. Det handlar ändå bara om walk-over, icke deltagande, i “bäst i test“.
Att bergfinkar och bofinkar är här är kanske det säkraste vårtecknet av alla på kullen. När de där stora flockarna sveper över tomten vet man att det är på riktigt. När vi matar med solrosfrön brukar dom rensa rent bland resterna innan de ger sig iväg. Tyvärr inte så i år då. Men välkomna är det. Tyvärr släpar lillkatten in en bofinkshane. Hur tråkigt som helst. Men katter är katter och människor är människor. Helt förstår vi aldrig varandra.
Jag tar några lovar kring studion tidigt idag på eftermiddagen. Temperaturen är uppe på behagliga siffror. Det finns inte mycket att använda mot en sittning längre. Så man borde väl. Alltså unna sig. Göra det där man upplever som det roligaste av allt. Fast det finns annat roligt också då såklart. Skrivandet. Kodandet. De får aldrig tillåtas möta varandra i slagsmål om tiden. Så i sinom tid sitter man där också. Jag är säker. Skulle det inte bli så så går ju det bra också. Det handlar bara om vad JAG vill. Det finns en stor frihet i den insikten. Ändå kommer folk försöka få en upp på tävlingsbanan genom att placera en där. Men jag står still då. Vägrar att röra mig ur fläcken.
Såklart finns det väl sådan som ser Hälsingetoppen också som en tävling. men då har man såklart inte fattat ett dugg heller. Det finns inget att vinna genom att ligga först i den listan. Men inte heller något att förlora genom att ligga sist.
Höns står högt på önskelistan här hos oss. Vi har haft tidigare under några år och det är fantastiskt. Men det har varit svårt att få till den här gången. “Att göra” listorna är så förbannat långa. Slöheten för stor. Fast där borde det prioriteras en del. Att gå ut i hönshuset på morgonen och hämta några varma ägg är magiskt. Lika häftigt är det att koma spagetti till hönsen. Att uppleva deras eufori över tillgången på dessa vita maskar. Det är hoppet man lever på.
Men obruten vecka för över igen. Obrutna veckor innebär optimism. Man tänker och tror att man skall hinna mängder av saker. Det är ungefär som upplevelsen av längden på en helg där på en fredagskväll när man går från jobbet. Mycket blir till lite väldigt snabbt sen när man är inne i det. Man hinner aldrig så mycket som man tror.
Men gott är det att man lever. Jag känner tacksamhet för det. För många en självklarhet och inget att yvas för såklart. Men konsten är att uppskatta vardagen och det vanliga. Bara där och i det kan man finna förnöjsamheten.
I min ålder så får man börja bli misstänksam till olika priser. Ni vet för god gärning under livet (ibland gör mellanslag underverk…) och sådant där. Tröstpriser. För att man inte fick några priser innan femtio. Alltså riktiga priser. Där det finns konkurrens om dom. Såhär som pensionär är allt man erbjuds tröstpriser. Man borde tacka nej såklart. Speciellt om det är kungen som delar ut. “Du” sitter hårt i mitt språkbruk. Uppnäsor bör på näsbränna. Det kan sluta i skandal. Ja kanske om det hänt innan femtio också. Usch! Tänk på alla moderater som får högt blodtryck av bara tanken.
Nåja, vad är en bal på slottet. Priser… Dom kan man ju inte äta som räven sa…
Bär in “den sista” pallen pellets för säsongen. Tror man. Men beställer hur som helst bara en. Hoppas. Fast har beting på en till. Utifall. Har krupit mot korset förut när maj varit “kallare än vanligt“. Alltså de sista sjutton åren.
Fast jag orkar i alla fall bära in en pall fortfarande. Flåsande javisst. Men tycker det till med är skönt när jag väl fått upp värmen. Man går de där tjugo metrarna ut, upp för trappen, tar en säck, går ner för trappen, går de tjugo metrarna tillbaks till pannrummet, lastar av och upprepar tills pallen är tom. En enkel for-loop i min värld.
for (uint8_t i=0;i<52; i++) {
doWork();
yield();
}Det är den där yield() som gör det värt att greja med. Det är då man kan låta tankar flöda fritt där i huvudet. doWork() är faktiskt inte mer arbetsam att man kan ha en ganska avancerad tankekedja igång under yield-tiden. Toppen alltså.
Men nu sitter jag ju här igen. Lillkatten, som har varit behjälplig där ute, har somnat på stolen bredvid mig. Misstänker att hon egentligen är en hund. Själv sitter jag alltså här och skriver det här. Ja jag dricker kaffe också. Lön för mödan kallas den kaffekoppen.
Fast egentligen håller jag på att programmera i mitt anletes svett. Koda. Just nu är det lite Linux kod för att läsa och skicka råa IEEE 802.11 frame’ar. Många fält finns det kan man sammanfatta det med. Men fungerar gör det. OJ säger man nästan. Tror det kan bli användbart.
Blir sponsrad med en enkortsdator. Dyker väl upp i veckan. En ROCK 4 C+ Linux grunka som ser mycket intressant ut. Kan bli användbar. Återigen för lite liv kvar för allt som skall göras då såklart.
Fast fredag. Snart vila. La mig tolv igår. Läste en timme. Upp sex. Hela veckan har varit så. Sömnskulden skall betalas. Det görs bäst i grön IKEA-soffa. En del hävdar att man inte kan betala tillbaks sömnskulden. Att den hänger kvar. OJ så fel dom har. Att jag lever idag är ett bevis på det. Men kanske är folk olika där som på andra sätt. Kanske är människan inte en genuin klump som forskningen så ofta försöker få människan att bli. Olikheterna är vår särart. Gäller för övrigt allt levande.
Tre och en halvtimme kvar innan pizzan är klar.
Klara – färdiga – gå!
Jodå, jag kom på ett jävligt bra blogginlägg klockan fem i morse när telefonen just hade larmat om att en av datorerna här i huset gått ner. Nu tre timmer senare har jag ingen aning om vad det var jag tänkte på då. Ja ja ja, men bra var det där inlägget i alla fall. Men inget konstigt såklart. Händer ofta att jag glömmer vad jag tänkte för en sekund sedan också. Förfall.
Torsdag. Igång. Te bredvid mig. Mail har hanterats. Nyheter lästs. Det skall arbetas. Möjligen i sitt anletes svett. Mental svett. Den fysiska svetten lyser ofta med sin frånvaro (och doft) här på kontoret. Synd. Gillar fysiskt jobb oxå. Behöver det. Men det som återstår där är träning. Fast att torrköra något är ungefär som att lösa mattetal efter mattetal till ingen nytta. Hur tråkigt som helst. Att lösa verkliga uppgifter MED matematik är såklart en annan sak. Hur roligt som helst. Verktyg. Har noll självändamål för en sådan som mig. I allt.
Ute regnar det. Applåderar såklart. Snölagren krymper. Mark träder fram millimeter för millimeter. Igår såg K fem koltrastar. Jag som numera är halvblind såg såklart inte en enda. Men gladdes ändå. Tänk om vi kunde få en koltrastkör som sjöng i stämmor här på kullen i år. Men hur häftigt vore inte det. Men gissar att de är på väg bara. Att bara Pavarottis son stannar här. Inte uppäten av hungriga synfranska gormetbönder i år heller. Hurrar!
Men jag kan glädjas med att också andra får koltrastsång. Jag behöver inte allt. Bara en del. Ganska liten. Den njuter jag av. Omfamnar. På en kulle i Hälsingland.
Hälsinglands Sparbank delar ut bidrag till olika projekt. Tänkte för mig själv att ett projekt som VSCP som är till mänsklighetens fromma och inte har några vinstintressen borde ha en chans där. Men behövde bara läsa ett stycke av beskrivningen för att inse att Open Source och Open Hardware nog inte var något man skulle kunna tänka sig ge några kronor till. Troligen finns det ingen mer Hälsing som vet vad Open Source är förutom jag. Kanske någon utflyttad. Ja en vet jag. Älskade landskap!
Open Sås får man börja kalla det man gör. Då blir det nog annat ljud i skällan. Ja, eller inte. Rent av troligt – inte.
Kill your darlings. Det är svårt. Antagligen det svåraste. Jag ägnar mig åt det i mina projekt då och då. Alltid med samma vånda. Idag inget undantag. Men bultsaxen skall fram och en av mina “darlings” skall gömmas och avlägsnas och slaktas. Lugn. Innan du ringer polisen så handlar det alltså om mjukvarukod. Mästerverk. Tycker man. Men som inte behövs. Nu. Här. Som man alltså avlägsnar. Med sorg i hjärtat. Eftersom det nu ändå handlar om ett mästerverk.
Lika bra att jag skrider till verket. Innan jag ändrar mig alltså. Bort alltså. Checka in i någon guldinklädd låda på Github. Minnas. Kanske återanvända en dag. Men inte här. Nu. Nope! Glömma. Avägsna. Lägga in i onödighetens arkiv. Trotts all möda som lagts på att bygga det. Åhhhhh så många timmar. Det gör ont, det gör ont…
En spindel har vaknat ner på kontorets toalett. Vi tittar på varandra när jag sitter där på toaletten och gör mitt. Spindeln har väl ungefär 400 identiska bilder av mig. Facettögon ni vet. De flesta brukar säga att de räcker med en bild av mig. Ja noll. Men nu sitter vi alltså där. Jag och spindeln.
Hur som helst den första spindeln för säsongen. Gissar att det finns miljoner och fler här i huset. Men tack och lov bara en på toaletten. Jag tycker nog dom är lite läskiga ändå. Egentligen fullständigt oklart varför. Men kanske har man varit fluga i ett tidigare liv. Allt har sin förklaring förstår ni. Även rädslor och fobier. Fast det räcker väl med en morsa som skrikande daskade ihjäl alla spindlar hon såg. Fast har inget minne av att min morsa gjorde så. Slog man ihjäl spindlar blev det regn. Ja så sa man. Jag slår i alla fall inte ihjäl någonting alls om jag inte måste.
Man borde väl mata den stackarn. Så mycket småkryp att suga ur innanmätet ur, ungefär som att suga ur en en festis, lär det väl inte finnas just nu. Eller gör det? Sovande getingar? Sovande humlor? Sovande fjärilar? Ja och kvalster förstås. Finns väl överallt. Söta, söta kvalster. Sök här i bloggen för bild. Du har hundratusen på högerarmen. Lika många på vänstern. Spindelmat.
Så jag går in på toaletten och ruskar lite på huvudet. Hårdrocksruskar. Nog borde det väl ramla av ett eller två kvalster kan man tycka. Den nyvakne spindeln tittar misstänksamt på.
Mer än så kan jag dock inte göra. Nope.
Tecknat nytt elavtal. Vattenfall. Sviker Fortum. Oj vad arga dom kommer att bli. Har alltid varit kund hos dom. Ju. Men man skall vara otrogen på elmarknaden. För första gången blir det rörligt avtal dessutom. Ja jävlar vad jag kommer att gnälla i november och december. Gnäll som levereras i en blogg nära dig. Jodå.
Men har kalkylerat och kalkylerat. Det borde gå med vinst totalt sett även om de där månaderna kan kosta. “Borde” är den gyllene osäkerhetsfaktorn i det där. Japp. Man har snubblat på “borde” förr.
Katten kommer in och är dyblöt. Jodå, det regnar där ute. Här inne ropas det HURRA. Snösmältarväder. Det finns inget som gör åverkan på snön som ett rejält regnväder. Imorgon skall det visst komma ner +10mm, HURRA igen. Liksom.
Fast sen varnas det för snö.
OHURRA på den…
Som synes är det en del snö kvar. Men snart så…