Category: Betraktelser & Berättelse

Så har en ny vecka börjat igen här på kullen. Vi måste sätta några jordgubbsplantfrön och väldigt många Tagetesfrön innan det är dags att ge sig all in i min värld. Jord, varm, mellan fingrarna. Frön och jord vatten och sol. Mer behövs inte för att magi skall uppstå. Kan man inte ta till sig det magiska i det där är vand värd att beklaga. Då har man inte förstått livet självt. Är en lallande nolla. Kan jag tycka. Sen måste man ju göra som man vill. Vill man vara en lallande nolla så får man vara det. Har åtminstone mitt stöd.

Har erhållit butterkaka och vila. Kan man begära mer av en helg. För mig räcker det i alla fall. Toppar man det med langos, festivalmat, och lite rockmusik så känner man sig bortskämd.

Har du inte sett Looking for Alaska på SVT-Play så gör det. Är med råge det bästa jag sett på MYCKET länge. Kommer följa mig resten av mitt liv. Definitivt. Skitbra! Det enda dåliga där är att man önskar att man hade serien kvar att se. Precis som känslan brukar vara efter att ha läst en bra bok.

Obruten vecka föröver. Bättre blir inte känslan en sådan här dag. Men börjar veckan på minus eftersom mitt projekt alltså är trasigt. Men har varit där så många gånger förut att det inte är någon tragedi. Noll. Man tar bara tag i tråden och löser problemet. Det tar bara olika lång tid att till slut finna lösningen. Till slut löser man det. Tyvärr är det så att svåra problem är enkla att lösa, enkla problem svåra att lösa. I allt kan man tro att det är tvärtom. Men icke så. Aldrig så.

Japp en skitdag. Allt fungerade…. ja och sen fungerade det inte. Nu har jag använt en och en halv dag för att komma på varför.

Fast det är väl det som är själva jobbet såklart. Att ta sig upp för uppförsbackarna. Men nu, fredag 18:25 är det “kväller” om fem minuter. Då tänker jag lämna det här problemet helt och hållet tills på söndag eftermiddag efter jag är utvilad, tagetes är planterade och månadens handlingslista är nedpräntad i kalender och listor.

Fast helst vill man såklart lämna kontoret på plus. Inte på minus (nära drunkning) som idag. Olösta trådar lägger som vikter på axlarna. Det är lätt att börja grubbla då. Sådant får man passa sig för. Man får täta skotten. Låsa in jobbtankar och byta mot andra när man lämnar kontoret.

Men jag är ganska bra på det där. Kan koppla bort. Hade nog inte överlevt fram hit om inte.

Nu helg. Känns som man förtjänar det.

Imorgon börjar Ramadan för miljoner muslimer och håller på en månad (21/4). Hade man alltså varit muslim så var det idag man skulle äta semlor. Ja åtminstone på dagtid. Eller när man är sugen. Men en fin tradition detta. Avslutningen är som julafton för kristna. Men att påminnas om hungern som den fattige känner som inte får mat genom att fasta är en vis tanke. Hur skall man annars förstå och känna tacksamhet för det man har.

Jag känner respekt för de olika religionerna och deras utövare. I alla fall om de inte försöker pracka på mig sina läror. Jo jag lyssnar gärna. Tar godbitar ur olika delar av visdom. Men förkastar det mesta. Han/hon/det/gud har såklart mycket mer humor än vad varje mänsklig och jordisk regelmakare någonsin har fattat. Intelligens och kunskap är glädje och fest. Inte sänkta huvuden och plågor och elände.

Men bed till din gud om du vill. Eller lyft upp valfri profet på guldklädd piedestal. Hylla och böj dit huvud. Det är ditt val. Men låt mig stå rakt i all min enkelhet men som en jämlike med han/hon/det/guden. Den enda eller en av dom. Skitsamma.

Hur som helst är du muslim och läser detta så kämpa på.

På lördag är det Earth Hour i Los kyrka. Ljungström och Sundström och Los kyrkokör. Kantor Subäck är väl med på ett hörn också. Säkert lurar någon prästusling bakom en bänk dessutom. Men tänker bevista det där. Om man nu släpps in i de heliga lokalerna som den syndare man nu är utan medlemskap i svenska kyrkan.

Fast man kan väl ändra sig än. Kanske har somnat vide det där laget. Men Ljungström säger att de skall framföra en Dylanlåt nästan lika bra som en bandspelare. Och sådant vill man ju uppleva. Jag menar bandspelare. Var länge sedan det fanns sådana. Sen fick man ju sjunga med. F-dur är det väl i kyrkan va?

Hoppas såklart att dom spelare en del eget.

Kör sjöng jag i i Gävle. Det var mycket upplyftande. Oväntat skoj. Kunde nästan fortsatt med det. Men är man en särling och nära nog en singularitet insnärjd i sig själv är det väl bästa att hålla sig på sin kant.

Peter Subäck (sakral kantor) sitter bakom orgeln i nästan varenda musikprojekt i den här kommunen. Han kan nämligen inte säga nej. Jag har erbjudit kurs i ämnet. Men ännu har han inte nappat. Föreslog honom till kommunens kulturpris för något år sedan och jag förlåter aldrig uppnäsorna där för att dom inte nappade på den iden. Men uppnäsor vill gärna beblanda sig med kändisar så därför ger man priser till kändisar helst. Förakt får man härifrån. Förakt och en hink skit över sig. Liksom.

Ja ja ja ja ja ja vi får väl se hur det blir. Men eftersom Ljungström i princip är den enda mänska förutom K som jag pratar IRL med så måste jag väl gå. Annars pratar jag med ingen IRL snart. Han är snarstucken den gamle mannen. Ljusdals Bob Dylan(d) går han under men bor i Hudiksvall. Avflyttad. Fegt smitande. Eller rent av räddningen. En bra gubbe hur som helst.

Annars har här varit en sådan där kanondag igen. Har satt några till grejer på plats. Men som vanligt, mycket kvar. Men inte spelar väl det någon roll inte så länge man njuter va det man gör. Definitivt en skada det där. Att gå och gå och gå och gå och aldrig komma fram.

Men problemet, japp själva problemet i nästan allt. Det är att folk inte samarbetar. Alla kör sitt projekt. Ger ingen annan ens ett finger. Resultat: Alla förlorar. Se på dom framgångsrika bara. De hjälper varandra. Framåt. Uppåt. Mot nya segrar. Ingen är stark ensam. Är det något jag lärt mig av ett liv så är det det. Modellen som håller folket på mattan. Liggandes. Fast en del tror dom är kungar ändå. Har för mycket dimma i huvudet. Vet inte hur man tar sig förbi dagpunkten. Oftast är de moderater och liknande. Fel. Nästan alltid. Dimma och dumma. Bara ett “U” som ser ut som ett tomt glas, som skiljer. Fyll glaset säger jag. Det hjälper.

Fast skitsamma.

Nu tänker jag krypa ner i min säng och fatta min bok och läsa ett eller två kapitel. Jodå, det har jag förtjänat idag.

Serru!

Jag hälsar på tomatplantorna. Dom som nu är en dryg centimeter men som kommer att vara mer än två meter innan sommaren är över. För en del är inte det där magi. Fröet till plantan. Skörden. Födelse av liv. Liv. För mig är det allt. För en sådan som mig den största känslan av magi. Inget av det andra jag håller på med kommer ens i närheten av det där. Såklart så. Självdistans till det man håller på med behövs såklart för att se.

Men en planta, en tomat, den man spar och tar ut fröna i och lägger på tidningspapper är “mamma” till alla som skall bli sommarens tomater, Så håller det på. Jorden och näringen att växa i är mest kompost efter det vi äter. Cirklar.

Att hämta solvarma tomater och gurkor till grillsalladen från växthuset är en lyx som är svår att överträffa med bilar, båtar och dyra klockor. En dag skall vi skaffa höns igen också. Att hämta ägg, varma och lena där de ligger nyplockade i handen, ja och prata en stund med hönsen, lyssna p deras visdom, ge dom mat, OJ, det är skönhet. Ja och gödsel därifrån då till allt annat. Rester tillbaks som mat. Cirklar.

Någon kommenterar prideflaggorna jag har uppsatta i studion. “Jasså du är sån du“. Ja och jag ler för mig själv. Ja “jag är sån“. Har alltid varit. En vanlig heterosexuell (numera) gubbe. Men olika. De där färgerna säger att man får vara hur man vill och älska vem man vill. “är man sån” om man tror på det så ja då “är jag sån“. F.ö. tycker jag nog att de som är bisexuella borde vara de som är mest “normala” eftersom de kan älska alla. Har kommit längre i sin utveckling än vi andra. Kärlek om något borde väl vara enkelt. Inte begränsad.

Jag har börjat min dag med att skotta. Det behövdes vl egentligen inte. Tung blötsnö smälter bort av sig själv innan dagen är slut. Men det var liksom skönt när jag väl hade börjat så jag skottade rent. Nu har jag i alla fall gjort något vettigt idag som ingen kan ifrågasätta. Resten av dagen tänker jag “sitta hemma“.

Men fortfarande lite euforisk efter gårdagens framgångar. Hoppet idag är att det går att ta sig framåt därifrån. Det här delprojektet har dragit ut på tiden. Fast är man nu pensionär och fri så spelar ju det ingen roll. Vem skall klaga liksom? Jag ger ändå bort allt gratis när det är klart. Jag ger bort allt gratis. Det är ändå bara sand.

Men dåså. Onsdag. Det har tagits en allt för stor tugga av den här veckan redan. Glufs. Glufs. Glufs. Som det är med veckorna nu för tiden. De rinner liksom mellan fingrarna. Men med detta är det som det är såklart. Man kan bara göra det bästa man kan.

Fick ju backa lite i mitt pågående projekt för ett tag sedan. Många steg bakåt. Ge upp varning faktiskt. Sådär så man måste andas in några gånger innan man orkar fortsätta. Men ikväll seger. Nu kan nycklar överföras säkert (nåja ingen kan vara 100% säker på det) och enheter kan koppla ihop sig utan att veta vilken wifi kanal som den styrande enheten har. Gott så.

Hittade någon bugg också som vännerna i Shanghai löste på en natt med en levererad patch, väntetid som till största delen var sömn för min del eftersom vi ligger så bra till i skillnad i tidszoner.

Så nu finns en alpha node som har wifi/MQTT/VSCP link och beta noder som kör rå 802.11. Beta noder kopplar till alpha noder och till varandra. Alfa-noder till wifi och till beta noder. Med MQTT eller VSCP link kan man koppla ihop sådan cluster. Eftersom framear skickas vodare kan man bygga rätt stota nät. OTA såklart för samtliga noder och remote debugging.

Grundern heter esp-now men en massa ändringar och tillägg. Finns nästan ingen dokumentation så en liten utmaning där med. Men open source så in i helvete.

Och varför berättar jag nu detta?

Ja det har jag ingen aning om.

Godnatt!