Category: Betraktelser & Berättelse

Så då äntligen, trotts meterhöga snöhögar och plus halvmetern snö i genomsnitt där ute, så tittar dom fram där vid väggen. snödroppar. De tappraste av dom alla. De må snöa och hagla och vara jävligt väder där ute men de står där i alla fall. Som en budbärare för våren. En förlöpare till annan underbara prakt som skall komma.

Annars har jag burit in en pall pellets här på morgon. En pall pellets om dan är mantrat. Fast osäkert hur jag skall göra imorgon eftersom dom nu alla är inburna. Kanske skall man bära ut igen. Njuter hur som helst både i går och idag av att få vara ute i den friska luften.

En talgoxe sjunger högt och intensivt i ett träd bredvid mig där jag släpar och bär. Tydligt uppspelt och lycklig. Lika ivriga att hitta en hona som man själv var i tonåren. Sådant där håller man inte på med längre. Är mest trött numera. Inser att man idag är helt utkonkurrerad av dom yngre hannarna. Detta har min vän talgoxen dock inget att känna rädsla för. Han tycks mig ung på sången. Hittar nog fin fin hona att bygga rede med.

Men pellets. Det lär inte vara de sista pallarna. Tyvärr. Bära har jag inga problem med. Det är de där fakturorna som svider. Men det går ju det här också. Tydligen hade priset dessutom ramlat ned med en hundring eller två. Vet inte om det ens är värt att ropa hurra för iof.

En decimeter snö imorgon, en decimeter i slutet av veckan. Det är sådant man får för sina synders skulle. Men lika bra att klara av dom där synderna såhär varje vår. Ren och syndfri är man till sommaren. Ja i det där kah man hitta på vad man vill. Så varför inte på det sättet. Han/hon/det/gud ser mig till synes ha mer humor än de som säger sig stå han/hon/det/gud nära.

Återstår gör bara att dra ner persiennerna och sätta igång. Ännu finns kod att skriva. Tur är det för mig. Sand är tydligen en bristvara.

För er som söker (mer) hopp. Vårdagjämning idag, ja eller i alla fall ikväll, 21:24:24. Hoppet lever.

Jag känner en nöjdhet när jag tänder skrivbordlampan och loggar in, nyss nedkommen till kontoret. Det finns egentligen ingen som helst anledning till den känslan. Jag är gammal, fattig och ocool. Men det kan inte hjälpas den där känslan är ändå där varje morgon.

Jo jag inser att jag är privilegierad där jag är nu. Man skall vara ännu dummare än vad jag är för att inte förstå det. Och jag tar verkligen inte den där känslan för given.

Ändå finns den där känslan av nedstämdhet alltid med mig. Den som alltid följer mig och har blivit min andra livskamrat. Den som håller sig på lagom avstånd från depressioner och som faktiskt verkar vara en förutsättning för inspirationen och det kreativa.

Så härifrån. Låt en ny vecka ha sin början. Fast den väl egentligen redan började igår.

Liksom.

Eftersom ni undrat…

ÄNTLIGEN borde väl Gert Fylking utropat för sakens skull.

https://www.ljusdalsposten.se/2023-03-19/byns-enda-invanare-prisas-for-sitt-naturengagemang

Det finns hopp. Jag hör ju det på de förälskade skatorna som smågnabbas i storgranen. Gammelgranen. Åldringen här på kullen, +100 och mer, har såklart varit med förr. Kan det där med att vänta. Mer än vad jag kan och någonsin kommer att lära mig. Jag som vill ha sommar nu. Fort.

Jag skottar upp det som föll igår när vintern var här igen, hälsade på med allt den har. Tungt men inga rågade spadar går att åstadkomma. Det går ändå lätt. Om man andas emellan tagen. Står där en stund och känner att solen värmer och att det droppar och drippar och droppar och andas vår. Djupblå himmel. Ja där uppe återspeglar sig havet.

Gammelgranen förresten. Vi sågade ner en jämnårig för många år sedan. som stod närmare oss De var nog bästa kompisar. Det finns en sorg över det stolta trädets hela gestalt sedan den dagen. Jag säger förlåt varje gång jag går förbi. Skäms för att vi ville ha en guntta mer ljus från söder.

Vi befinner oss i tiden när man vill vara ute med allt man har. Men en tid när det inte finns mycket man kan göra där ute. Några vändor på den uppskottade delen av gårdsplan sen har man sett det som går att se. En månad kvar av det livet. Att stå ut i sin längtan.

Annars blir det såklart inte mycket. Så som det sällan blir den här tiden. Man får gneta på. Sitta och titta på klockan när den tar sig framåt. Fast något har vaknat ändå där inom en. Hoppet kanske. Det där enda man har kvar oförstört. När hoppet flyr, ja då är det över.