Category: Betraktelser & Berättelse

Tänker du ringa mig idag så möts du av tystnad. Har annat att göra nämligen. Så låt bli.

Grumpy old men.

Det blir liksom värre och värre.

Tyvärr kan man inte säga upp sitt telefonabonnemang och fortfarande vara en del av dagens samhälle. Egentligen borde man väl gjort det. Fått lugn och ro.

Annars, sol ute, sol inne, sol i sinne. Tro det eller ej.

Fast torsdag. Vecka snart slut. Jo. Det är det som stressar. Vill hitta plattform att stå på under helgen. Position som inte stressar. Som om något annat än döden skulle kunna rubba balansen hos en pensionär. Icke.

Igår fick jag två semlor och fyra bullar. “Bulle-me” varning… Ja eller bara “bulimivarning“. Men okräkandes. Så troligen “Bulle-me“. Fast gott var det. Sista bullen inmundigades klockan 00:49 stående i köket i kalsonger efter att ha varit ner i källaren och återstartat en surande Hulk. Somnade gott sen efter att ha vridit och vänt på tjockkroppen i en timme. Tjocksmockens dans.

Solen ute igår lurar och förför. Man vill ut. Men väl ute märker man av den iskalla polarvinden. Den liksom letar sig in i allt och fryser ner och förgör allt som vill ha värme. Speciellt intressanta är personer som redan innan är frusna.Jag.. Helvetesvindar. Så idag stannar man inne. Med en plan. Att få något gjort.

Man tänker att man får de där tvåhundrafemtio miljonerna inbetalda på kontor. I dollar. Förutom att K inte skulle behöva gå till ett betalt arbete så skulle det inte förändra ett dugg. Jag har suttit här som en ocool gubbe i alla fall. Gjort samma saker. Möjligen hade jag rest iväg och känt försiktigt på pyramiderna och fyllt mitt sandur med sand, druckit te i Tokyo och kört cabriolet för fort (en V8, två lite milen) efter kustvägen Los Angeles . San Francisco. Men sen då? Jo man hade suttit här. Gjort det här man gör nu. Varit lycklig i det.

Fast får man pengar så får man såklart vänner och beundrare. Båda skulle det kanske finnas behov av. Eller inte. När jag är ner till affären igår är det bara kassörskan som hejar tillbaks. Man hör liksom inte till. Men det finns en skönhet i det också. Det är som om man bodde i Bagarmossen.

Skall sluta heja på folk.

Fast fan trott.

Nu skall jag i alla fall jobba i mitt anletes svett. “Sitter man hemma” som jag gör så är det såklart ingen som tror att man kan göra det. Man känner andra efter sig själv. Ja och svettig blir man väl sällan. Man är ju så frusen. Men trött åtminstone. Också tänkande tar energi. Fler borde prova den sysslan. Får jag bara vara i fred så är jag nöjd.

Liksom.

Drar man ur en kabel och sätter i den igen tillräckligt många gånger så går till slut kontakten sönder. Kvällens lärdom. Med det tog showen slut för idag. Skall leta i gömmorna efter en kontaklt att ersätta den här med imorgon.

Ett “JÄVLAR” är på sin plats. Ja och möjligen en suck. Men inte mer energi slösad den vägen.

Godnatt!

Gårdagen. Fantastisk. Jag river upp och bygger upp. En påse med Dumlekolor är själva bränslet. Ja lite (väldigt lite) restchips från helgen också. Sådana där dagar när det flyter och man aldrig vill sluta så behövs all energi man kan hitta. Jag älskar det där.

Som rökare räckte det med cigaretterna. På senare tid framför datorn. Cigg efter cigg, alldeles för många, men före det i någon rökruta. Att gå dit och tillbaks till arbetsplatsen utan att släppa projektet. Ofta hittade man lösningarna där. Men sexton sjutton timmars koncentrerat arbete var aldrig några problem.

Som igår också alltså. Fast tack vare Dumlekolor istället för cigaretter. Oklart vilket som är bäst/sämst för hälsan. Men där i det där blir den underordnad. Det är galenskapens landskap det där.

Nu idag då så försöker jag hitta in i det där igen. Funderar på semlor som bensin. Kan det vara något?

Jodå på något sätt så skall jag ta mig in i det hela.

Utanför fönstret en förlamande sol. Jag drar ner persienner såklart. Men kan inte undgå att se att den lyser och känner att den vill ta sig in genom glipor i gamla skolpersienner. Söderfönster är ett problem ibland. Fotonbombardemang har fri väg in. Men varmt blir det. Lokalerna fungerar som ett växthus. Gubben gillar åtminstone det. Värmen.

Tittar man på väderprognoserna ser allt bra ut framgent. Goda temperaturer. Fast snöande. Inget gott utan jävelskap. Inga problem säger jag. Den snö som faller nu är katalysator för snösmältning av gammel snö. Så come on bara…

Nu skall jag skjutsa K till jobbet…

Idag firar vi det magiska numret Pi. Pi-day. Så vi äter paj (pie). Mycket paj. Rund paj. HURRA!

Albert Einstein har sin födelsedag idag också. Liksom min mamma som skulle ha fyllt hundra jämt idag om hon levat. Jag respekterar båda. Mycket. Saknar den sist nämnda. Mycket.

Här börjar dagen med snöskottning. Jodå det går bra att skotta när man väl kommit ut och fattat spaden. Men trött på det där nu. Som varje år. Men snart så…

Väl inne igen så är det dags att deklarera. Det där har blivit en enkel grej nu för tiden. Vilken skillnad från förr. Då har jag ändå en extra bilaga att fylla i. Men fixat nu alltså. Lika skönt varje gång. Lite “hurra” där också.

Så nu återstår ganska mycket av dagen och det arbete som skall utföras. En glädje i sig. Kan man önska sig mer. Jo, möjligen en semla…

Nåja. Låt dagen starta.

Soluppgång: 06:18, Solnedgång: 17:54

Katten och jag. På kontoret. Ja den lilla. Den stora katten är bara in helt kort, jamar missnöjt, och vänder. Tänker tydligen “upptaget“. Dom är inte så förtjusta i varandra våra två katter. I alla fall oftast inte. Ibland mycket. Katter…

Lillkatten har somnat. Jag är i alla fall vaken. Fryser. Men har all värme man kan ha “på“ och “on” och “max” . Fryser ändå. Fan! Vad skall man med vinter till? Tänker jag. Vill primalskrika. Men gör inte det. Katten sover och vill inte bli störd. Grannar kan bli oroliga om det primalskriks. Så kniper igen. Sätter inte ens på lite hårdrock. Stannar i stolen och lider. Väntar ut. Våren. Sen sommaren. Hopp.

VINTERHELVETE!

Mumlar för mig själv att den ju faktiskt är på upphällningen. Vintern. Snart bara en våt fläck. Fast det hjälper inte sinnesstämningen särskilt mycket. Vill vandra runt i trädgården och känna varma grässtrån smeka mina synnerligen ostumpade fötter. Jodå. Gärna lite koltrastsång på det också. Och grönt, grönt, grönt så att ögonen överdoserar på grönt och blir vingliga och gnistrande och glada som små barn. Tänka Rose’ och grillat och glass och sköööönt. Inte som det här grå kalla eländiga vädret. Nope.

Annars går det väl. Jobba fungerar för det mesta. Ja också när inspirationen inte flödar till. Finns alltid saker att göra också för den utan inspiration här på det här företaget.

Pratar med “en gammal” tandläkare från förr på telefonen den lilla. Så egentligen skulle det väl kunna kallas tandläkarväder det vi har idag. Men gråväder det också. Grått så in i helvete. Gråvädersblues. Gråsosse. Gråben. Gråt(t).

Ibland fattar jag, det kommer liksom för mig som en uppenbarelse, att det är bara jag. Skall det göras saker i mina projekt så finns bara jag som kan göra det. Då överväldigas jag av arbetsbördan. Tittar på lappen “kill your darlings” och går loss med lie på mina projekt. För lite liv kvar är en insikt som borde ligga närmare i sinnet hela tiden. Man hinner inte allt man skulle vilja. I min ålder. Ett enkelt faktum. Man måste lämna vissa saker åt voiden. Märkligt att det skall vara så svårt bara att göra det. Varje övergivet projekt är som att lämna ett skrikande och hungrigt (stackars) barn i skogen och gå därifrån.

Har ni tänkt på det här med priser, ja uppmuntran rent generellt. Man får alltid uppmuntran sänt åt sitt håll när man minst behöver den. Den är dessutom svår att konservera och spara till tillfällen när den behövs. Jag har en sådan där stor vinstcheck uppsatt på väggen här från goda dagar. Men inte fan hjälper det ett dugg att titta på den när man behöver tröst och energi och en klapp på axeln. Nope, inte ett dugg hjälper det. Det är “faaan” liksom. Borde elda upp. Finns ingen nytta med den där längre. Fanns det ens då?

Tomatplantorna har i alla fall kommit upp. Men i det här vädret så är det nästan som om de drar sig tillbaks ner i jorden igen. Tittar upp, kikar ut genom fönstret och ropar “hjälp” på tomatiska. Det är synd om dom. Säkert lika bra att dom vänjer sig från början förresten. Inte säkert att det blir en varm sommar heller. Om man nu skall misströsta redan här, såhär långt innan. Men det skall man nog inte. Blir nog gott om tid för sådan misströstan vad det lider i så fall.

Man kan i alla fall konstatera att alla somrar är som bästa innan de har kommit. Ja det gäller väl allt annat det där också. Fredagar tex. Dan då man går på semester. Resan till giget. Det är inte lätt. Eller jo. Men inte alltid. Det kan vi väl i alla fall vara överens om. Men troligen inte. Nån vrångjävel finns det alltid som inte önskar vara överens.

Hur som helst så kan Edsbyn gå till final i Bandy SM ikväll. Japp, jag är bandyintresserad (och Edsbybo) under slutspelet om det går bra för Edsbyn. Aldrig annars. Dåligt såklart. Men “HEJA” liksom.

Nu skall jag frysa vidare. Fryser jag fast så får någon annan ta över. Sådan är lagen. Fast fan trott.

Det är gott. Hur kan det vara annat? En förkylning jäklas lite. Men jag tycke ständigt vara förkyld nu för tiden. Mycket. Eller lite. Eller soffa. Så man trummar på. Så gott man kan.

Igår iväg till yngste sonen och firar hans födelsedag. Dom är ju utflugna ungarna nu och står på egna ben (ja flyger på egna vingar). Det blir inte så ofta man träffas. Söner liksom. Så roligt att träffas. Gott att äta tårta. Det är ju helt i klass med semla faktiskt.

Vår yngste jobbar inom mekanoindustrin och verkar trivas med det. Men mest imponerad blir jag nog av de syntkretskort han har cadat. Han är jäkligt duktig på det där. Ja och får grejerna att fungera också. Modulära syntar är verkligen fascinerande. Det fattar man. Där skulle man kunnat hamna själv. Följer hans väg med stort intresse,

Nu sitter man här i Los i stort gult hus igen. Det har vilats på förmiddagen men nu på eftermiddagen är jag igång igen. Som sig bör såklart. Det finns fortfarande saker att göra. Det finns fortfarande glädje i att just göra. Man är lyckligt lottad.

Innan vi åker tillbaks från sonen handlare vi lite smått och gott. Vi vill ha en påse godis eftersom vi båda är godisråttor. Just där i affären är den påse vi är ute efter nedsatt och man kan köpa två för femtio kronor. Vi har verkligen bara behov av en påse. Men köper två. Och aldrig känner jag mig rikare än när jag kan göra ett sådant köp. Att köpa något som man inte behöver, som man kan hitta användning för senare, och att man inte behöver göra en kalkyl i huvudet innan man gör det. Den rike privilegierade människans liv. Glad att jag kan uppskatta det. Inte ta det för givet och självklart.

Ur högtalarna här sjunger han Ulf Lundell. Han med sina dagböcker ni vet. “Rialto“. Han får säkert stålar därifrån också. Verkar vara jävligt hungrig på sådana trotts gammeln som tar honom bit för bit. Har tappat all respekt för den gamle mannen.

Fast bio. Det var länge sedan…

Min gitarr står här bredvid mig och dammar. Den stålsträngade akustiska. Martinkopian. De andra dammar på sin vägg i olika grade av ostämdhet och vanvård. Där finns utrymme för förbättring. Men det är som det är. Slut och över är det inte över förrän den tjocka damen sjungit. I det här fallet får det alltså räcka med gubben.