Categories
Betraktelser & Berättelse

Puder

two man hiking on snow mountain
Photo by Flo Maderebner on Pexels.com

Själv har jag ingen möjlighet att gå på Perssons 60-års fest. Men en kamrat från förr är där och levererar både bilder och rörligt material så att jag nästan är med jag också. De traditionella selfie bilderna med var och en av artisterna efteråt såklart där backstage. Det är ju en celeber samling artister med, den Svenska eliten. Ja och fler som inte fanns på scen.

Jodå jag har upplevt en hel del konserter på det där viset. Kamrater från förr som ringt upp och levererat mina favoritlåtar live från olika geografiska positioner.

Men de där selfie-bilderna har jag svårt för. Som den han skickar med Winnerbäck. Jodå, jag gillar verkligen Winnerbäck men skulle aldrig be om att få ta en selfie med honom. Inte med någon annan heller förresten. Men min kamrat levererar ett tiotal. Själv ser jag ingen mening med det där alls. Jodå jag tar gärna en öl med någon av dom om det råkar falla sig så. Pratar lite. Skriver en låt. Avgör hur stora i korken och förstörda de är. Eller inte. Men sen då?

Men man är olika. Och det är OK att vara olika. Ja rent av själva förutsättningen för existensen.

Bör dessutom tillägga att min “kompis från förr“, som innehar backstagepass till det mesta, är en väldigt förträfflig person i allt. Så inte ens en liten skugga skall falla över honom för att han nu också råkar vara en selfie-junkie.

Det snöar. En rejäl dämp. Med lätt pudrig snö. Skidåkar-paradis-snö. Swish – Swish – Swish. Men den skall ändå skottas. Detta ägnar jag mig åt en stund här på morgonen. Men vårsol, fem sex minus, lättskottat. Man kan ha det sämre. Lungorna suger i sig ren skön fin luft som om den inte fått sådan sedan förra sekleskiftet.

Fast egentligen kan det väl räcka med snö nu. Fast så blir det såklart aldrig. Men nu snöar det mest för våra synders skull. Och sådana har man ju några. Inget att klaga på således. Man får stå ut. Känna sig pryglad av varenda snöflinga som faller.

Talgoxarna är kåta och hormonstinna som ett gäng gymnasieelever på fest. Låter ungefär lika. Hur man kan tycka det är vackert när talgoxar sjunger (läs skriker) och inte vackert när tonåringar skriker (läs sjunger) fattar jag inte. Samma. En hjärna i förfall antagligen.

I natten, vid två, skickar Hulken SMS och önskar hjälp. Gubbe får masa sig upp ur sängen och ta sig ner i källare. Det där är inget konstigt. Det enda som var konstigt denna gång var att jag fick på mig byxor och inte bara gick ner i kalsonger. Man tänker “skräm inte de eviga kvarsittarna“.

Van att vara uppå och prostata-pinka tjugo gånger per natt (nåja överdriver lite där) så är en sådant där avbräck i sovandet ens ett störningsmoment. Åtminstone inte när det småjävlas. Storjävlas det kan man bli där hela natten. Då kan man behöva stödsova under dan. Men sover över med en timme lik förbaskat. Ännu mer förfall.

Nu skall jag backa upp lite. Sen jobba. Sen helgvila. Lätt liv har man. Klagar lite då och då ändå som synes. Det är en gammal vana det där.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Inte mycket till Koltrastsång

Minus sexton ute när jag masar mig upp där vid halv sju. Det skall plågas. Med kylan alltså. Men mitt sinne kommer den inte åt. Inte efter Vasaloppssöndagen. Aldrig.

Semlor hittar jag inga. Åtminstone inte till frukost. Vi får se hur det blir under dan. Men säsongen för dom börjar närma sig sitt slut. Dags att ställa in sig på längtan till nästa säsong.

Fast ingen längtar till vinter. Möjligen bara Kung Bore då. Ja och hans arméer. Men man hör ibland skid- och skoteråkare drömskt uttrycka längta efter kyla och snö. Hjärnskadade hela bunten, Jag säger bara koltrastsång, Inte mycket sådan kan man höra under vintern? Inte mycket.

Kåltrast” förresten. Vad är det.

Byapolitik!? Fan så ointressant. De minst kapabla känner sig alltid kallade att gå in i det där. Blir alla till småpåvar efter inträdet. Varje ordförandeskap slutar med en smäll. Efter det tar nästa senast inflyttade över och så börjar allt om. Själv avgick jag innan smällen. Höll på att bli galen av det där. Spyreflexer.

Jodå det klagas här i byn fortfarande. Felen är många. På andra. Hjälpen kommer alltid utifrån. Själva har vi inget ansvar för något. “Hjälp oss!!!” är det eviga mantrat. “Annars jävlar” med handen hårt knuten i fickan och käften öppet fradgande i annat. Allt står stilla.

En del av byapolitiken det där också. Stormän och storkvinnor som tycker det var bra förr men sämre nu.

Yngsten fyller alltså trettioett idag. Man får gratulera fast man inte kan ta in att det är möjligt. Inuti är man ju själv fortfarande tjugotvå. Konstigt.

Om man klagar på folk som klagar så klagar man. Man faller så lätt i sina egna gropar. Schoooop bara. Fast grejen är att vara medveten om det.

Men te och ljus och extravärme. Det är dags att ta tag i dagen. Jag har kod att skriva. Låt byn stå där nedanför kullen och gnälla bäst den vill. Här uppe kan man ge blanka fan i allt det där. Fel gör man också när man inte gör några. De som ser fel ser bara fel. Serru.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Att hinna

Folk dör omkring en. Varje gång man ser någon notis om någon som är yngre eller lika gammal som en själv som nu är död rycker man till. Nej, inte så att man blir rädd. Döden kan i viss mening också vara en befrielse. Men man har ju så jäkla mycket kvar som man vill göra. HUR SKALL MAN HINNA med allt som återstår att göra!!!

Jag har kommit fram till att man inte hinner med allt man vill. Slutsatsen är alltså att man måste alltså prioritera i min ålder. Göra det där man VILL göra. Skita i annat. Så det gör jag och det är såklart därifrån som mitt “lämna mig i fred” kommer. Jag har inte tid med en massa skit längre.

Så man jobbar på. Ja jag älskar att jobba. Det är inte bara flykt. Jag har alltid drivits av det där att skapa något. Många egenföretagare känner igen sig i det där. Det är ett liv, inte bara affärer och en inkomst. Visst, att se omsättning och vinst öka för varje månad kan också vara en drivkraft. Jag har varit där också. Men vad har man för glädje av pengar när man inte finns till längre?

För mig gäller det alltså att utnyttja ögonblicket. Försöka vara så närvarande som det bara går. Minimera sådant där som är tråkigt och måsten. Maximera det där som gör att hjärta och mage sjunger.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Måndag

Måndag. Alla älskar väl måndagar. Eller? Jodå. Annars måste ju något ändras. Inget ändras åt en. Stick. Bryt upp. Ändra. Man skall älska att leva. Att börja. Att ta ett hårt tag och börja.

Men jo och ja och oj vad man skall hinna saker den här veckan. Massor såklart. Som varje start av veckan. Men iof startade min vecka igår. Anglosaxisk vecka. Så lite har jag redan hunnit med. Vet såklart att veckan kommer att bli för kort ändå. Alla veckor borde bli längre. Fast kanske inte ändå. Återhämtning. Man måste tänka på återhämtning. Jo!

Komponentbristen plågar oss fortfarande. Visst beräknas finnas i augusti annat i juni. Man kan inte vara säker på någonting där. Vansinnigt och konstigt. Jag vet folk som sitter med tolv tretton färdiga konstruktioner som dom inte kan sjösätta för att det inte finns komponenter. Jag har några själv jag också som ligger på vänt. Hoppet är det enda man har kvar där. Sen insikten att för mig gör det väl inte så mycket. Utom att liv går då såklart. För andra som måste dra in pengar till matbordet så blir det såklart akut i många fall.

Löjliga priser på grönsaker. Får sätta några extra plantor tomater och gurkor i år. Eller många extra. Så blir det ju varesig man vill eller inte. Men öka. Sätta massor. Guldrush. Sälja. “Blir miljonär“. Nåja. Lugn… Det räcker. Ingen har någonsin blivit lycklig av att ha för mycket pengar. Däremot har en hel hög blivit det av att gå ut i växthuset och plocka en bytta mogna tomater och gurkor och lite annat och göra sig en god sallad av det hela när de kommit in igen. Lyckan finns närmar än vad man tror. Och är enklare. Slappna av. Andas. Se och ta in. Gratis och Grattis.

Lyssnar en stund på Sveriges Radio Gävleborg och allt är tillbaks i samma fåror igen. Amerika och melodifestival. Stänger av. Orkar inte med det förutsägbara. Nope! Icke. Synd.

Brist på semlor. Här nu.

Men en brist som varken bör eller kommer att åtgärdas. Hoppas man. Om nu inte suget tar överhand. Men good luck med det gubbe säger vän på höger axel. Bageriet är stängt. Idag. Närmaste semla lär finnas i Färila. Där man handlar pizza alltså (av Sveriges suraste pizzabagare). Fyra mil…

Man får ta ett äpple. Eller en morot. En åsna är man ju.

Nåja. Nu skall jag rita om ett kretskort. Det lär ta hela dagen. Men jag älskar det där. Så det finns alltså inget att klaga på i dag heller.

Hmmmm…

Categories
Betraktelser & Berättelse

Fatta

Två saker är fullständigt omöjliga att fatta denna dag.

1.) Det är söndag igen. Veckan börjar på nytt. Jag sitter på kontoret (eller vi – katterna och jag) som om helgen inte hänt.

2.) Yngste sonen fyller trettioett på onsdag, Hur gick det till? Snart är vi lika gamla om det fortsätter på det här viset.

Fast det är mycket jag inte fattar. Får bara addera dessa två till de redan befintliga med en suck.

Men Vasaloppsöndag. Spännande var det dessutom. Värdig vinnare både på herr och damsidan. Men de vanliga människorna där i leden är de verkliga hjältarna. Det är väl egentligen dom man vill följa. Dom man vill veta mer om. Istället sätter man in något tv-lag. Lägger tid där. Synd. Men det viktiga är såklart bara dagen. Första söndagen i mars. Vasaloppet har gått. Det är vår!

Fast i år kommer vändningen med en riktig brasklapp. Kyla föröver. Temperaturer skall ner mot minus tjugo under veckan. Men precis som sig bör såklart. Nu skall det bölja fram och tillbaks ända fram till slutet av april. Fast alla de där krumbukterna det slutar alltid på ett enda sätt ändå. Med sommar. Koltrastsång. WOW!

Inget finns att klaga på alltså. Det är bara vänta ut Kung Bores alla dödsryckningar.

Blåsten har lagt sig. Lite lätta vindar kvarstår. Tre meter per sekund. En vindsnurra modell mindre borde starta. Men knappast generera mer än till en dator och en glödlampa såklart. Men ibland kan det räcka.

Det finns inget att klaga på alls. Inte ett dugg. Det blir nästan ödsligt i klagomålens land. Men det får väl gå ändå. Jodå!

Categories
Betraktelser & Berättelse

Dan och Evert byter stad mot glesbygd – flyttar till Los

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/gavleborg/nu-far-halsinglands-populara-vardshus-i-los-nya-agare-efterlangtat