Category: Betraktelser & Berättelse

Det här är ett annorlunda sätt att koda web-sidor på. Men definitivt lika tråkigt är det som vanligt. Men vill man lagra sina sidor i flash-minne med parametrar som går att ändra är det såhär det blir. Dessutom jätteroligt när något går fel och man skall felsöka. Men va’ fan liksom.

Så vandrar man ner för trapporna igen. Lämnar apelsinen på hanskhyllan vid entren. Fortsätter vidare ner till Hulken. Fyller två säckar. Peppar honom att jobba några månader till. Han mumlar och puffar surt. Stoppar i lite grejs i tvättmaskinen. Upp från källaren. Sopar av nattens snö från bron. Fryslorten är där. Det ÄR vinter ute. Man borde ha klätt på sig.

In igen, Tar apelsinen. Håller i mjukbyxorna, tillika arbetsbyxorna, med ena handen så att jag inte tappar dom. Telefonen i fickan och resåren i byxorna är ovänner. Sätter på te, En kopp. Earl Grey. Rykande hett.

Apelsinen på bordet. Där jag tillbringar mitt liv. Katten som är med mig i alla moment hoppar upp i fönstret för att kolla in fågelbordet och showen som pågår där. Skrivbordslampor köpta för sjuttiofem spänn på Erikshjälpen på. +17W är ingen fara. Gör ingen olycklig. Inte ens den snålastye. Jag hackar in lösenordet. De två begagnade Traderaskärmarna från olika platser i ett avlångt SD-land lyser upp. Jodå, ännu en dag gör dom det. Många dagar har det blivit nu. Mail. Ett trettiotal under natten. Mest diskussioner från Github. Snabbt igenomgånget. Snabbt rensat. Inget alarmerande. Inget särskilt intressant.

Tevatten klart. Påse i den svarta muggen köpt för en tia på Dollarstore. Vatten på. Tillbaks till bordet. Ja bordet förresten. Fick det av en ung tillfällig praktikant på jobbet i Täby. Han bodde i Viggbyholm med utsikt över fjärden med mamma (som var skådespelerska) och pappa som var chef. Fuskädelträ. Brunt. Rätt fult. Från pappans jobb. Men har alltså varit med sedan ~åttiofem alltså. Man byggde kanske bättre möbler förr.

Två Visual Studio Code uppe. En på varje skärm. Ingen ide att stänga av dom när man går till sängs. Problemet med kommunikation. Man får köra två projekt samtidigt. Behöver alltså två utvecklingsmiljöer igång samtidigt också. De enheter som pratar med varandra är såklart alltid på. Var och en kopplade till en varsin debugger. Det är bara att köra härifrån. Om man vill. Känns bra.

Fast lite Aftonbladet, Ljusdalsposten, Ljusnan och någon diskussionsgrupp först. Rutin. Lite som att man vill höra “allt är bra” innan man sätter igång. Men så är det såklart aldrig. Världen är åt helvete. Folk lider både långt bort och hemma. Världen är galen. Människorna inte värda sin gåva livet. Men skall man orka leva får man mörka. Är det åtminstone bra här på kullen? Det frågar man sig. Ja och det verkar så. Barn säkra? Ja det verkar så också. Då så…

Så nu då?

Ja jag skall koda en OTA updatering. OTA står för Over The Air (Update). “U” fick visst inte vara med i förkortningen. Jo klart egentligen. Att filen som skall uppdatera enheten hämtas från en web server fungerar och är på plats. Då kan kunden uppdatera sin enhet med ny kod från mig. Bra. Men idag skall jag lägga in kod för att uppdatera från en lokal fil på datorn. Bara för att jag kan. För att det är användbart. För en tänkt användare som aldrig (troligen) kommer att säga “tack”. Sen skall ungefär samma kod användas till att uppdatera enheter som är kopplad till den här enheten och som inte har wifi och sådana högtstående protokoll. Det finns alltid att göra. Mycket.

Men här. Med tekoppen bredvid sig. Fortfarande varm. När man har gått igenom nattens inflöde och konstaterat att det inte är så mycket man måste hantera där. När man tänder ljuset. Ja då mår jag nog som bäst. En hel dag föröver. Nog skall jag hinna en del. “Frontdoor open” i högtalarna talar om att K går till jobbet. En eftergift åt att det “gick att göra“. Vi har redan sagt “adjö“. Så hon får gå. Jag har bett henne att låsa. För att jag skall kunna koncentrera mig fullt ut. Snart ljuder musik på hög volym här i lokalerna. Folk som smyger in. Säger “Hej” och bara står där. Inte bra för gamla gubbars hjärta. Nope. Låst får det bli. Man får ringa på ringklockan om man vill bli insläppt. Onorrlänskt. Javisst. Fast helst låta bli att besöka kullen alls. Lämna mig ifred. Jag har ett jobb att göra. Sandkonst åt folket. Sand som slutprodukt. “Av jord är du kommen…“

Skottat. Det har dumpit ner en decimeter igen. En till dämp är visst på väg. “Det är inte klart förrän den fete damen skottat” skulle man kunna travestera. Det skall tydligen vara en dam. Annars skulle det finnas hopp efter min skottning.

Men fan fan fan! Det är semmeldag idag. Den lokala bagaren slutade visst ta emot beställningar i fredags. Undertecknad hyser alltså inget hopp om ens en enda semla idag. Men den som väntar på något gott…

Tittar på SMHI och det räcker tydligen inte med en till dämp. Det handlar om plural. Men det som skall ner det skall ner. Havet längtar efter varenda älskad vattenmolekyl och precis som sandkornen i öknen har de alla ett namn och ett nummer. “A bad number“. Nåja. Fem kanske. Lite harmlöst sådär. Men en del lär dessutom heta Kurt. Det är man säker på. Extra “dipoliga”. Havet älskar sina barn i alla fall. Längtar efter återföreningen.

Vatten i dess olika former är annars mycket spännande rent fysikaliskt och kemiskt. Man kan använda ett liv och ett till för att avslöja dess återstående mysterier. Men det fick alltså bli någon annan som tog sig an den uppgiften. Men kanske i nästa liv… om man nu inte blir fjäril…

Men ljuset är här. De där snädämparna är desperata försök att hålla kvar vintern. Men varje lössnödämp är bara en present till 08or på sportlovssemester och hjälper efter det “jobbet” egentligen bara själva snösmältningen. Det behövs bara sol sen smälter och rinner och droppar den där lössnön ner i den packade gammelsnön och luckrar upp och tar millimeter för millimeter av den tills gräset och jorden tittar fram som oupptäckta landmassor. Fast först snödroppars trotsande av vinter såklart. Vårens budbärare. De lär vara på gång i Voxna hör jag. Säkert under en meter snö här med.

Gårdagens som började desperat dåligt men noll energi och kämparglöd avslutades i triumf och med full energi. Nåja, jag tävlar mot mig själv så det var inte som ett skidlopp i Oberstdorf precis. Men slutet anas på nuvarande projekt. Man brukar säga att när en programmerare säger så, att projektet “nästan är klart“, då återstår 90% av tiden. Tyvärr stämmer det där bättre än man vill. Men det lättar lite i mentalt när man ser slutet där i fjärran någonstans. Längtan pirrar på om att man får börja på ett nytt projekt. Det är alltid roligt att börja på nytt. Efter två dagar är det iof samma som att jobba på ett gammalt så jag vet inte varför man bryr sig. Men det är väl det där med variation. Att inte bara harva på och stå stilla. Man upplever ju gärna sina egna framsteg på det sättet. Som bäst tar man myrsteg medans andra flyger fram.

Men min dag har alltså redan börjat. Det går liksom inte bara att sitta här och slumpvis trycka på knappar. “Struktur Hedman” utropar man bestämt. Sen tar man sig i kragen och sätter igång. Åtminstone när man druckit ur sitt (nu nästan kalla) te och tänt sitt ljus.

Jag hart hur mycket som helst att göra men har ändå lite svårt att komma igång. Kanske är det just mängden av “att göra” som bromsar det hela. Ibland känns det övermäktigt att ta tag i det där berget.

Hursomhelst irriterar det mig ganska mycket vilket inte på något sätt gör saken bättre.

Men måndag. Det finns många dagar kvar att hinna saker på. Det är bara under den här dagen och under söndagseftermiddag/kväll som det där känns som verklighet. Redan på tisdag börjar man ana varthän det barkar. Att man inte heller den här veckan hinner med allt man velat hinna med.

Fast insikten ligger ju där och lurar den med. Ingen jävel bryr sig om jag istället för att jobba skulle gå och lägga mig på soffan istället. Jo, det där kan ju upplevas som trist också såklart. Att vara obehövd. Men stannar nog på skönt. Ingen press finnes. Vi skalla försöka hålla det kvar där. Bara för att det är förbaskat skönt att ibland inse att det är så det är nu för tiden. Liv lunkar på liksom. Andra får härja runt. Man har härjat runt så det räcker.

Ute finns snö att skotta. Snö jag alltså borde skotta. Men har inte kommit dit ännu. Försöker samköra med posthämtning. Inbillad effektivitet sådär. Men det skall visst snöa i princip hela veckan så egentligen spelar det väl ingen roll när man angriper det hela. Så mycket är det inte att det hindrar framfarten nämnvärt.

Men nu är det lunch, ja åtminstone snart, ingen ide att börja än…

Fredag eftermiddag och man börjar så smått försöka knyta ihop den påse man lyckats fylla under veckan. Det skall checkas in och det skall stängas av och det skall allt möjligt innan man med gott samvete kan säga att det är helg.

Men inhandlar godis i mängd idag. Stoppar i mig. Semlor också. Sen blir det pizza ikväll så man sväller väl ungefär som efter en fullbordad julhelg bara på den här dagen. Men må så vara, Behövde varenda sockerkorn jag kan få tag i idag. Ja egentligen igår och i förrgår också. Men då orkade jag inte färdas till affären. Så kan det vara när de trötta benen slår rot.

Lillkatten och jag kvar. Gammelkatten har avlägsnat sig. När båda är här så konkurreras det om att klappas. Gärna med jamande påminnelser. Den enda högt den andre tyst. Men önskemålet är lika tydligt. Allt det där är mycket enklare med bara en katt på bordet. Till synes helt oberörd över alla VSCP event som flyger ut och in i det kretskort hon nästan ligger på. Jag kan berätta att, javisst, allt fungerar ändå. Trotts knaster i högtalare när man klappar katt. Bra testmetod. Överlever grejerna närkontakt med katt så överlever de åska och andra saker också.

Att tomtarna också har vaknat till liv det visar denna bild med all tydlighet

Japp, varma fläcken är fortfarande et mysterium som återstår att lösa.

Min enda önskan just nu är att få sträcka ut mig på därför avsedd grön IKEA soffa och vila en stund. Kanske kan man lura till sig en stund under På Spåret. Perfekt program att somna in en stund till. Vaknar man när det är slut och inte efter tio så hinner man med en långfilm eller två avsnitt på en serie sen. Perfekt upplagd kväll.

Hulken är beredd på oväder. Det skall visst bli byig. Så uppshuntat allt som går. Dyrkör alltså. Som om man var miljonär. Hulken skrattar hela vägen fram till överkokningen och sotelden. Men det har han inget för. Imorgon shuntas det ner igen. Så det så. Skrattar bäst som skrattar sist säger jag.

Men i och med det där så får väl veckan anses vara slut. Hann väl ungefär en femtedel av vad jag hoppades. Ägnade större delen av min inre energi till att huttra och frysa och det gick ut över kodandet. Inget har hjälpt den här veckan. Kallt har det varit. Fast alla varmgrader inne och ute till trotts. Man är klen och en fryslort. Ja och alltså ocool.

Så täcke i soffan. “Extra varmt” hette de när vi köpte nya. Skulle ha köpt två till. För vintern. Så att man kunde ha dubbla. Slapp frysa. Men normalt skall man väl må ganska bra i ~20 grader. Fast inte jag alltså. Vid +23 börjar det bli skapligt. Det är som det är.

Nu är det helg!