Category: Betraktelser & Berättelse

När jag städar i biblioteket så ramlar den där boken som jag vagt känner igen ut. En elev som checkade av “skriva och ge ut en bok” från sin bucketlist redan på gymnasiet där jag jobbade som blott ~18-åring. Sådant som de flesta av oss inte mäktar med under ett helt levt liv.

Man blir glad av att påminnas. Och jag värms i hjärtat. Mina elever har varit en källa till stor glädje för mig. De allra flesta. Faktiskt nästan utan undantag. Som en småfulle eleven på examensdagen i Mora som lite lätt sluddrande fram klädd i kostym och slips och kramade om mig och sa att jag var den bästa lärare han någonsin haft. Till saken hör att han kanske inte var den som var mest intresserad av mitt ämne och att jag troligen inte var förtjänt av epitetet. Men godkänt gick han ut med. Jag är helt säker på att han liksom Helena ovan har gått långt i livet.

En annan gång, många år efter att jag slutat inom läraryrket fick jag ett mail från en elev som tackade mig och bestämt hävdade att det var min förtjänst att han nu tagit Civilingenjörsexamen i Linköping.

Det har funnits fler. Alla är dom mitt guld och mina diamanter och ligger säkert förvarade i mitt smyckeskrin. Jag tror vi råkade mötas i livet när vi behövde varandra helt enkelt. Ett ord där, ett med uppmuntran kanske, som behövdes just då, sådant räcker.

Fast viktigt är det kanske inte på ett världsligt sätt. Som min kamrat Professor Isse som numera också sitter i vetenskapsakademin skrev på sin doktoravhandling

“Guldåren” renderar kanske inga fina priser och väldigt få fina titlar. De är långt från det där som massorna hyllar och prisceremoniernas deltagare applåderar . Men de formar oss de där små stunderna av självsäkerhet i filosofiska diskussioner när man tror att man är en fullvärdig jämlike med Marie Curie, Albert Einstein och Isaac Newton och dom andra och är fri att tänka med tankar som inte hålls tillbaka från full och vild galopp i kunskapens univresum.

Jag har också lärare som betytt mycket. Matematik och fysikläraren på KTS i Katrineholm som skickade mig till Uppsala och fysiken. Vem kunde tror på den vägen innan han kom in i bilden? Jag önskar att jag kunde tacka men minns varken vad han hette eller var han finns.

Men andra också såklart. Som litteraturläraren på samma ställe.Kvinnan som noterade min svåra törst och matade mig med böcker som förde mitt sinne framåt mot oväntade upptäckter. Som lyssnade och tog mina åsikter på allvar. Fick man verkligen tycka att Strindberg var tråkig? Oj! Hon skulle såklart ha samma tack hon. Men vem var hon?

Ja och andra människor som man suttit en stund med och som format en för resten av det liv man lever.

Jag är så tacksam.

Se där vad dammsugningen av ett bibliotek kan väcka till liv…

Torsdag. Städning. Tråkiga saker löser man enklast med att göra rutiner av dom. Och tråkiga saker har ofta en tendens att vara jobbigare när man tänker på dom än när man gör dom. Som städning. Med musik i öronen brukar det gå alldeles utmärkt. Ja, sen skall man ju definitivt inte tänka på hur mycket kod man inte hinner med att koda under den tid man springer omkring med dammsugare och mopp.

Den som inte gillar det hela är gammelkatten. Hon flyr så fort dammsugare plockas fram. Oftast innan. Den där vrålande maskinen är definitivt inte en av hennes kamrater.

Interaktiva Institutet i Stockholm skissade på ett projekt under 2000-talet där man kastade ut ett gäng tennisbollar på golvet när man ville städa. Sen for dom där omkring medans man själv gjorde annat. När man kom hem var det städat och fint. Då plockade man av höljena på de där bollarna och stoppade dom i tvättmaskinen för rengöring. La bollarna till en trådlös laddare. Smidigt.

Dom skissade också på en tvättmaskin för små lägenheter. Var gör man av den när utrymmena är minimala. Jo såklart. Man bygger in den i toalettdörren. Smart.

Bäst blir saker när det är många kockar. Det gäller spånarstadiet bara dock. De vilda idéernas forum. Sen när saker skall realiseras krävs bara några få tålamodiga snubbar. Helt olika varandra i mentalitet och med risk för allvarlig härdsmälta om de någonsin möter varandra. Några få personlighetstyper har båda dom här typerna i sig. Schizofreni såklart och de är inte helt lätta att jobba med de människorna.

Fast städning. Visst skulle man kunna vara utan. Här på kontoret är sysslan verkligen minimerad. Tyvärr. Måste bättra mig där. Men annars har jag haft en dag i veckan avsatt för just den aktiviteten. Som student alltid fredag. Först städa – sen fest var devisen. Det var bara det att jag var så tråkig att jag pluggade istället. Suck.

Fast jag gissar att snart har vi väl maskiner som gör det där åt oss också. Robotdammsugare är väl bara början. Men tänk så mycket tid kvinnor använde till tvätt förr i tiden. Nu klarar man av det där på en förmiddag, där själva jobbet mest består i att plocka i och ur plagg i en maskin. Max tjugo minuter som går till spillo.Borträknat vika och stryka då. Områden att bearbeta (läs minimera) för forskningen.

En vecka som börjar gå mot sitt slut också. Man känner det. Tid som rinner iväg. Försvinner. Man försöker desperat hänga sig kvar i flödet. För att på fredagskväll kunna säga att man gjort något också den här veckan. Men om sanningen skall fram så har jag mest frusit under hela veckan. Japp. Fast det varit positiva temperaturer både inne och ute. Den där fryslorten inom mig har jag fått för mina synders skull. Måste nog också leva med. Eller flytta till Egypten och svettas och svära på arabiska. Jo Jo alkoholfritt.

Men städning var det alltså. Kommer på att Hulken inte fått frukost heller. Måste alltså angripa den detaljen först. För så är det med städning och andra “tråkiga” sysslor att innan man kommer till skott hittar man alltid på mycket annat som MÅSTE fixas innan. Kanske skulle man börja dagen med att sträcka ut sig på soffan en stund…

Saknar godis idag. Noll hemma. Ja utom mörk 70% choklad då. Äckligt som fan. Men… går nog upp och hämtar en bit i alla fall…

Det är tisdag. An incredable day here. Ja en toppendag helt enkelt. Fast bara efter att jag inhandlat ett ton godis som jag smockade i mig under resten av dan. Nope, borde inte äta godis alls. Men behövde lämna ett paket på posten så då blir det så att den karaktärslöse, han den fule där på axeln, säger åt mig att gå in i affären och inhandla det som behövs för en lyckad dag. Ut kommer jag med famnen full och många kronor fattigare.

Ja och det visade sig vara godis som behövdes. Som så många andra dagar som börjar lite trögt. Socker in i blodomloppet och man ramlar igång. Lite socker i botten så går jobbet som en dans, jobbet som en dans, ja jobbet som en dans. Ja och jo en Alvedon idag också. Men det var innan jag stoppade i mig godiset. Så den hade säkert inte behövts.

Idag misströstas det alltså inte. Har inte tid. Andra dagar kan det där komma över mig. Så mycket text och kod (och “musik”) som lämnas ut under årtionden och så lite tillbaks kan man tycka då. Egentligen är det jag sysslar med inte så stor skillnad mot att göra saker med utsöndrandet av ganska mycket möda och svett och sen stoppa in dom i pannan och elda upp alltihop efter att de är “klara”. Men det är det som är sandkonst. Buddhistiskt så det ryker om det. Kanske får man belöning i nästa liv eller i livet efter det.

Eller inte alls…

Men dagar som den här spelar det alltså ingen roll. Det bara flyter på och jag den ocoole på kullen bara gläds.

<tekniskt>Vad har jag då gjort idag. Jo. Noderna i det nätverk jag jobbar med skickar sina event krypterade med AES-128/192/256. Gemensamt för dem är en 32-bitars nyckel som används tillsammans med en 16-bitars IV för att kryptera ett datapaket. Nu behöver man lägga till noder till ett sådant här nät. Dom nya noderna har ett globalt id och en egen lokal 32-bitars nyckel. Den här informationen finns med klistrad på nya enheter. Kanske med en QR kod eller NFC till och med. GUID och kod matas in på en värdnod och provisioning startas på den. På den nya noden trycker man in init. knappen. Den börjar nu skicka hjärtslag med hundra millisekunders mellanrum på alla wifi kanaler i tur och ordning. En halv sekund på varje kanal. Värdnoden ser hjärtslaget från den node den tittar efter och skickar över systemets gemensamma nyckel till den nya noden krypterad men den lokala nodens nyckel. Vips så är den nya noden med i nätet.</tekniskt>

Ja dagens lek alltså. KISS – Keep It Simple Stupid.

Fungerar nästan redan. Alltså eufori.

Men kvällsskift. Katterna och jag. De där värdefulla kvällstimmarna. De som alltid varit den bästa utvecklingstiden. Visst man kan kokettera med alla timmar man arbetar i veckan och nog blir det 70-timmars veckor här med fortfarande som pensionär och visst har det blivit fler timmar i det förflutna. Men det spelar alltså ingen roll. Om ingen vill ha det du gör eller förstår vad du gör så är varenda en av de där timmarna bortkastade OM INTE du själv tycker om det där du gör. Om inte JUST DET räcker. Ja och det tycker alltså jag.

Möjligen är alltsammans en sjukdom. Men NU är viktigt. Inga priser eller applåder kan toppa den där känslan av att vara i NU.

Det där återkommer i skrivandet och i musiken också. Jag kan fortfarande rysa åt minnet när jag och en till kille sjöng en låt för en grupp personer för många år sedan. Först sjöng folk med, sen slutade alla sjunga, när vi var klara kom en sådan där tystnad som är som ett pysande vakuum eller som en stubin som tyst brinner och som följs av ovationer. Den där stunden av tystnad efter ett framträdande är det man längtar efter som musiker. När man kan nå dit har man lyckats åtminstone en gång. Konstigt nog känner man det innan också. Det händer något i rummet som förutsäger att man är på rätt spår. Tyvärr händer det inte så ofta. Kanske två tre gånger i mitt liv.

Numera händer aldrig sådant där såklart. Fast känslan av att vara på rätt spår finns där. Den litar jag på. Den känslan och magens godkännande av dagens sysslor.

Galenskapen.

Godis finns det ingen kvar här på kontoret. Bara mörk choklad där uppe och det är jag inte så värst förtjust i. Så fortsättningen av min kväll får alltså blir lite asketisk. Men det går nog det med.

Gott så!