Category: Betraktelser & Berättelse

Ge er ut och yla av er vänner. Forskning visar att ylare lever längre än olylare.

Jag tänder skrivbordlamporna. Kör igång skärmarna. Tänder ett ljus. Musik. Och så är man där igen. En ny vecka är igång.

HURRA!

Köper en kasse godis. Dock ingen tårta. Eller semla. Men borde klara mig under helgen. Ja i alla fall idag. En dag i taget. Eller hur?

Tar bilen ner till affären såklart. Men borde går. Men går inte. Fast funderar på att göra det. Alltid något. Sådant ger poäng.

Men fredag här på kullen. Arbetsvecka börjar dra sig mot sitt slut. Det är det enda dåliga med den här dagen. Men annars. Ledig. Lördag. Ja det ser jag fram emot. I alla fall om det finns något kvar i den där kassen med godis. Ja och plats i soffan för horisotalutsträckt äldre ocool gubbe med filt.

Fast kallt när man går ut. Fast bara sju. Minus. Fy fan för vinter. Tycker både katterna och jag. Stannar inne. Om vi kan. Ja, om vi inte behöver godis.

Kodandet flyter på bra. Paket rör sig i luften här på kontoret. Extra många. Rör sig rakt genom min “ärmliga” person. Stärker eller försvagar. Jag vet inte. Men lite varmare borde det i alla all bli i kroppen. Vattenmolekylen. Dipol. Känsligast i 2.4MHz området. Wifi. Jodå. Svänger och hoppas. Själva definitionen på värme. Jag ser en yster dans av alla vattenmolekyler i min värld. Som små små tomtar dom med. Vattentomtar. Fast utan mössa. Japp.

Fast mat nu. Lunch. “Mat” kort och gott hette det nog “hemma” i Edsbyn. Heter kanske fortfarande. Det var finare folk som sa “lunch“. Man har alltså själv blivit en härmare av de där som är lite bättre. Har man fått uppnäsa också måntro? Ger mig fan på det.

Ja äta måste man i alla fall. Om man inte vill bli smal. Smalare personer dör av cancer. Tjockare överlever. Tyvärr är det så att fetare oftare får cancer. Aldrig får man vara glad. Gäller vist allvarlig Covid det där också. Ja och andra svåra sjukdomar. Inte dåligt alltid att ha lite att ta av när det behövs. Om man blir gammal t.ex. Då är det bäst att ha tjugo plus på kontot innan man hamnar på hemmet. Sen går man ner. Har visst med aptit att göra. Undertecknad har inte noterat en nedgång i själva aptiten. Betyder det… nåja troligen inte.

Men nu går gammelkatten och jag upp för alla trapporna och letar lite mat. Motionerar. Utan träningskläder. Rör oss lite hurtigt sådär. Höga knälyft och studsande gång. Ser någon oss genom ett fönster så tror de i alla fall att vi sköter om vår hälsa. Alltid något tänker man.

Men då så. Hörs vi inte innan så får jag önska en trevlig helg till “mina” läsare. Ni vet redan – hoppas jag – att det finns viktigare (och trevligare saker) att göra än att sitta här och läsa. Gör det!

Pratar med både Ljungström och T på förmiddagen, både män över sextio, och därför telefonerandes. På de samtalen går stordelen av förmiddagen till spillo. Fast det är OK idag. Har inte gett mig iväg på buggjakt på riktigt ännu efter den förras lyckliga slut under gårdagen. Behöver en del social input dessutom. Och utan de där två så är det noll och noll och ingenting på den fronten.

Fast det går en tydligen gräns mellan vilket kommunikationsmedium man föredrar där vid sextio ungefär. Gamlingar väljer alltid telefon. De yngre mail eller SMS. Är man riktigt gammal i sinnet så går man också på banken och frågar om sin pension istället för att själv logga in på Pensionsmyndighetens förträffliga sidor och kolla där. Jag blir förvånad varje gång jag hör det där. Men japp, det händer oftare än man tror. Som om banken vore en kär vän. Någon att lita på. Inte den vinstjagande utsugare klädd i fårakläder som man är.

Fast nu här då med en kaffekopp skall jag bara vandra ut till postlådan och hämta ett paket. Dagens motion. Sen jävlar. I alla fall tänker man så. Återstår att se vilken nivå själva “jävlar” hamnar på. Allt det där beror på dagsformen. Det finns dagar då man fastnar i de sociala medierna. Dagar när man tydligen tror på evigt liv och inte det-är-bråttom-nu-innan-man-är-död dagar.

“Låt eftermiddagen börja” får man utropa lite käckt sådär. Sen kan man ju somna. Eller åka och köpa sig en låda semlor. Fast det troliga är väl att det blir en skorpa och en till kopp kaffe. Bara för att det är jobbigt att starta bilen och åka iväg och ännu jobbigare att gå iväg. Nä skorpa alltså. Bra för magvolymen också. Fast den där chipspåsen då…

Till slut så tar man dom, buggarna, men den här gången var det en kamp. Nåja, det är det nästan alltid. Eller i alla fall ofta. Men lika skönt när man plockar den varje gång. Dödar. Nåja, nästan. “Hurra” ropar man för sig själv och så börjar man leta efter nästa. Eftersom katten ligger och sover på en stol här bredvid så kan man inte ens skrika “hurra” särskilt högt. Man får viska. Eller tänka. “h u r r a“. Sådär försiktigt som andra bokstaverar när det är barn i närheten…

Men VSCP Link Protocol, MQTT, Wifi, och VSCP Droplet implementerat på den nya enheten. Fast jävlar vad mycket det är kvar fortfarande. Man borde vara tre såklart…

Fast egentligen är det fyra olika enheter, fyra olika kretskort, fyra olika funktionaliteter. Men Droplet protokollet är den viktigaste delen eftersom det ger några unika möjligheter. AES-128/192/256 krypterade framear över 802.11 med managed broadcast, Blixtsnabbt. Tre nivåer av noder. Alpha-noder kopplar till Wifi, Beta-noder har bara Droplet och är alltid spänningssatta, medan Gamma-noder kan sova större delen av sitt liv (vara batteridrivna) och använda Beta-noder för att samla event som de är intresserad av och kan hämta när de vaknar upp.

Droplet eftersom noderna beter sig som dropparna i ett regnväder på en sjö.

Fast om det fungerar vet man såklart inte förrän man vet om allt fungerar. Fast så är det ju alltid.

Allt blir till slut till sand ändå.

ps Såklart klarade jag inte av att döda buggen. Släppte ut den uppe på vinden efter infångandet så att den kan bo där med dom andra buggarna utsläppta just där. På vårkanten brukar man höra dom hoppa ystert där uppe. Som sig bör alltså. Buggar har också rätt att leva. Bara inte just i min kod. ds

Konstigt. 2023-02-01. Februari redan. Det har gått fort hit. Som under förra året. Trendbrott. Jodå. Förr var januari lika lång som ett kvartal åtminstone. Nu går det alltså på en tjillevipp. Som livet. Oj!

De sju minus håller i sig där ute. Men det är kulletemperaturer. Ner i dalgången där det mesta av byn ligger är det minus tio och lägre. Vid vattendragen säkert minus femton, minus tjugo. Kunde man se så såg man att kalluften flöt omkring i världen som vatten. Var man tillräckligt liten, var en vattenmolekyl eller så, kunde man åka med. Följa med hela vägen ut till havet. Stanna där.

Har jag berättat att jag gillar kortmenmingar?

Hur som helst så har min dag börjat. Den startade med Hulken igen som skrek på mig i sin nöd. Slut på mat, Pellets. Jag borde ha fyllt i går innan jag la mig men var för slö. Uppshuntad Hulk är som en människa på kokain. Det hetsas och fars omkring. Äts. Hundra spänn säcken. Fyllde åtta i morse för mina synders skull. Men shuntade ner i besparingsiver. Eller var det bara ett överlevnadstrick? Tjocktröja på…

Men nu så. Både Hulk och jag har fått frukost. Vi hoppar båda alltså glada omkring. Ja och jo och visst. Jag har fått tre också. Earl Grey som morgontraditionen bjuder. Därtill har en apelsin nedburits. Den skall jag avnjuta lite senare. Men ljuset är tänt. Tröstar.

Lillkatten är med ner såklart. Hon är först. Har letat henne efter Uppsalas gator nu på morgonen i vad man väl måste kalla en mardröm. Borta. Men hej och hå vad många katter det finns i Uppsalas gränder. Ja, åtminstone i drömmarna. Pelle svanslös såg jag inget av.

Fast när jag vaknade kom lillkatten springande glad och pigg som vanligt. Ett hjärta läker ihop. Tack gode han/hon/det/gud för att man får vakna när man befinner sig i nattmarans hårda och plågsamma grepp. Den dag man inte får det har man antagligen hamnat i helvetet på riktigt. Eller kanske samma där. Galna drömma kontras med de dåliga och de onda. Som ett vanligt liv.

Då skall det väl gå det med.

Världen har varit galen länge. Men verkar ständigt bli galnare. Att gnälla, klaga och skvallra är fröet till det högst otrevliga träd som växer upp och blir till ett krig. Som det ser ut nu frodas hatet. Man kan se stridsvagnar (och människorna där i) sprängas i luften till någon populär sång på social medier. Det tittas på. Hundratusentals. Det hatas. Positioner är låsta. Det finns liksom ingen annan väg annat än en eskalerande konflikt. De som ens pratar om diplomatiska lösningar skrattas ut. Otäckt. Allt till ingen nytta och grundat i gnället och avundsjukan.

“Fred” – ropar man…

Det enda man kan gör är att kasta sig in i kodandet. Döva sig. Gömma sig. Som att ta en drog. Annars bryter man ihop i den dova känslan av sin egen otillräcklighet.

Så bugs – here I come!