Category: Betraktelser & Berättelse

Ute är det ovant becksvart. Gillar inte. Nope. Inne är det ljust. Ganska i alla fall. Tillräckligt. Kör fortfarande med “nödbelysning” sedan innertaket rasade in. Borde göra något åt det där. Men det finns en massa borden. Klarar inte av att hantera alla.

Sätter på sommardäck idag. Lite sent sådär kan man tycka. Men jag kör på åretruntdäck och dom skall uppgraderas inför vintern. Så får köra på (halv)taskiga sommardäck tills dubbdäck blir tillåtna att använda. En månad, tänka sig egentligen. En månad till vinter-däck-på. Det går så jävla fort att komma tillbaks till eländigt vinterhalvår. HELVETE!

Eldningssäsong på ingående också alltså. Hulken och jag skall ha dagligt umgänge som varje eldningsäsong. Men det skall förhoppningsvis gå bra i år med. Ett år i taget gäller.

En lätt ryggvärk plågar mig alldeles lagom idag. Det skall jag ha tycker väl alla. För mina synder och för alla mina svordomars skull. Jag är benägen att hålla med. Skönt att få ojja sig lite/mycket är det dessutom. En dag i taget gäller.

Nu skall jag jobba vidare. För freden.

Källaren. Mest Hulk och tvättmaskinsinteraktioner där nere. Men ibland får jag plocka fram lite verktyg och göra annat. Oftast är också det något som har gått sönder och MÅSTE lagas. Och visst, så är det idag också. En altandörr som murknat upp och som behöver några bitar bytta. Men jag känner att jag har tid. Tid och verktyg gör skillnad. Visserligen är nästan allt jag har, det billigaste som går att få tag på. Men ändå så börjar jag ha grejer numera så att jag kan fixa det mesta. En otroligt skön känsla.

Att bygga något med händerna ger någon slags märklig tillfredsställelse. Jag kan bli väldigt nöjd över idéer i programmering och över resultat där. Men aldrig är känslan densamma som när man får en träbit att passa ihop “perfekt” med en annan träbit. Får ur en trilskande bult. Eller lyckas förstå hur den där udda mekanismen fungerar.

Glädje, helt enkelt.

Nu är jag ingen expert på någonting alls. Det skall villigt erkännas. Men jag kan å andra sidan fixa det mesta ändå. Inte på det snyggaste sättet kanske alla gånger. Men tillräckligt bra. Oftast i alla fall.

Det är i källaren det händer. Det är där det är roligt. Sen när det gäller trasiga saker så befinner de sig på andra platser av huset. Jobbet då är att ta sig x-gånger fram och tillbaks till källaren eftersom man behöver olika slags verktyg och ALDRIG har det man just för stunden behöver med sig. Stort hus. Många steg blir det. Ofta upp och ner och ner och upp och upp och ner många, många gånger. Men kul också då alltså.

Jag antar att det efter oss någon dag kommer någon som kommer att svära över mina lösningar. Så är det liksom alltid. Det går bra. Man har sina förutsättningar och får utgå från dem. Jag gör väl sådär själv också. Men mer och mer sällan. Bara ren nonchalans och onödigt fusk gör mig irriterad.

Fast snart är det dags att starta Hulken igen. Då är man ner i källaren tillräckligt mycket tid ändå. Fast jag säger och tänker att jag varje vinter skall ha några pågående projekt där i källaren så blir det aldrig av. Kontoret brukar dra för mycket under vinterhalvåret. Man har liksom tagit sig in under huden på de där grejerna man gör och styrs och ägs av dem hela vägen in i evig…, nåja sommaren.

Kanske kan man hitta lite sådan där tid nästa helg också.

Vem vet?

Utan bankid för tillfället. Har man inget sådant befinner man sig utanför världen. Massor av saker man inte kan göra.

Allt började med behovet att få en snabbare telefon. Så jag tänker “återställa“. Det i sig en traumatisk upplevelse. Men det fixar sig med några smärre problem. Men så var det då bankid. För att skapa ett nytt behöver man en bankdosa. Hittar min med hjälp av K. som har båda undanstoppade på ett “säkert ställe“. Men min kan inte ens meddela sitt snara frånfälle eftersom den redan är död. Försöker byta batteri. Men just den modell jag har går inte att återuppväcka från de död. Kört!

Att hitta ett bankkontor som är öppet är inte det lättaste. Men det visar sig att Sveg har öppet idag. Det visar sig också att K’s dosa också dött döden i stillhet. Så vi åker till Sveg. Får varsin ny och fin orange dosa. Firar det hela med en cappuccino och godsak till på lokal. Ja det blir en whisky också för fredens skull. Den senare ännu inte avnjuten.

Hemma. Glad i hågen. Skapa nytt bankid. Går en bit. Hmmmm… Behövs giltigt nationellt id eller pass. Själv är jag nöjd med körkort annars när jag skall identifiera mig. Har alltså varken nationellt id eller pass. Dessutom krävs en nfc utrustad telefon. Har inte det heller. Kört alltså. Men tydligen kan man få hjälp på ett bankkontor. Nåja… Sveg igen alltså på måndag.

Suck…

Men man måste ju vara en del i världen. Massor med saker som inte fungerar just nu. Känslan är “utanförskap“.

Ja, ja, kan i alla fall betala räkningar. Fast löningspengar ramlar inte in förrän den 27’e här så ingen brådska med det heller. Löningskontot innehar f.ö. någon slags repellerande kraft på inkommande pengar. De har en tendens att avlägsna sig från detsamma iväg i en annan riktning så fort de kan. Nåja, det år sådant som man får stå ut med. Ingen människa tar med sig en enda spänn när de dör.

Men som arbetsdag blev det inte mycket av den här dagen. Nu skall en del av måndagen också tuggas av. Men sen då kanske. Ja, man kan hoppas. Men först är det helg. Jag uppskattar helger mer nu för tiden än jag gjort tidigare. Ja och jo och hej-och-hå, jag har uppskattat helger förut också. Men då oftast varit för utkörd för att riktigt ta in dem. Det är där bättre nu. Eller ja… trött nu med… men… lite bättre…

Liksom

Ljusdal två gånger idag. Japp det är en sådan onsdag. Men får sushi. Får träffa sonen. Helt nöjd alltså. Dessutom så går det rätt bra att jobba idag. Förvånande men jag blir nöjd med det också. Himla nöjd just nu alltså. Det kan bara sluta i katastrof. Katastrofer är oundvikliga för jämviktens skull.

Får mest av en slump reda på att vår lokale pelletsleverantör har slutat sälja pellets. Blir lite kris här på kullen sådär. Men man får vara glad att man inte hörde det där samma dag som man skulle starta Hulken. Men lite besvärligt blev såklart det fast just nu ser det ut som om det hela ordnar sig till det bästa tack vare en granne som också behöver pellets. Tack och lov för grannar!

Har egentligen ingenting att klaga på. Det är ovanligt för gubbar i min ålder. Vad skall man egentligen skriva om? En massa glada nyheter vill ju ingen höra. Det skall vara sjukdomar och elände och helst närstundande död. Det är bara att slå på vilken TV som helst och välja vilken TV-kanal som helst. Eller ta en titt i en tidning. Det är eländet som säljer. Analyserat. Konstaterat. Klart. Lyckliga gubbar på kullar gören sig icke besvär i de där sammanhangen. De skall sitta still och hålla käften. Åtminstone helst.

Allt det där syns såklart på statistiken. Håller sig iof rätt konstant här. Men det beror väl på ett gäng galningar som inte har något bättre för sig. Ja som borde skaffa sig ett liv värt att leva. NU. Ja precis. DU!

Ähhhh. Lika bra att försöka jobba lite. Man lever inte hur länge som helst vettu!

Jag blir nostalgisk varje år den här tiden. På ett härligt sätt. Skolstart. Jodå nio år i Edsbyn. Ett år i Bollnäs. Men de där åren gick spårlöst förbi i mitt sinne. Fast det måste väl ha varit skolstarter då också. Andra augustidagar. Men ingen av dem har lämnat något större avtryck.

Men det finns två augustidagar jag minns. Som liksom blev en del av mig och den jag är.

Den första är 1978. Katrineholms Tekniska Skola. KTS. Jag skall läsa in elteknisk linje på gymnasiet. På halva tiden. Med en termin repetition av grundskola (preparandkurs). Farsan skjutsade ner mig på söndagen. På måndagen gick jag från Porse Geets väg, sen över Oppundavägen och ner mot skolan. Sol. En sådan där dag i augusti när sommaren dröjer sig kvar. Jag gick där livrädd för allt det nya och om/hur det skulle gå, men lycklig från hårrötter hela vägen ner i lilltån, ja det var jag. Gick hem samma väg också. Köpte lite godis i en affär. Friare än jag någonsin känt mig före och efter var jag där och då.

Den andra. 1980. Tar tåget från Eskilstuna upp till Uppsala. Från Eskilstuna eftersom jag jobbat med vattenanalyser på vattenverket där under sommaren. Nu skall jag skall läsa fysik på Uppsala universitet. Att det är sant och verkligt är liksom en orimlig tanke där fortfarande. Jag!? På vägen upp krockar tåget med en bil vid en järnvägsövergång. Det rycker inte ens till där jag sitter, men en ung kille och hans tjej dör. Händelsen lämnar inget avtryck. Är för overkligt. Några timmars försening bara. Borde varit otäckare.

Sent på kvällen framme i Uppsala och jag tar in på hotell. Mitt studentrum ute vid Kantorn är inte tillgängligt förrän om några dagar. Dagen efter, första dan, nya människor. Föreläsning matematisk analys. Fattar ingenting. Noll. Fattar snart att det gäller de flesta som går kursen. Andas ut. Den där oron igen, den där lyckan när man går hem genom ett augustisoligt Uppsala. Det här är värt att jobba för är känslan.

Att K. min blivande fru flyttar in i en korridor nära den jag bor i händer senare. Hon som kommer från Katrineholm. Där sågs vi aldrig. Eller gjorde åtminstone inte det medvetet. En korridorsfest, sen blev det som det blev. Men en dator i en källare också. Den vi fick låna på helgerna. WOW liksom. Känslan av att det här skulle förändra världen och att man ville vara en del av den förändringen.

Varje år i augusti så upplever jag de där dagarna igen. Fast egentligen är det där väl bara två val man gjort i livet av många man gjort. Men förflyttar man sig in i nya miljöer så träffar man nya människor. Vi var så tighta där på KTS. Jag blev vegetarian. Fick fyror och femmor i betyg och förstod inte hur. Blev tagen på allvar av en litteraturlärare som lyssnade och letade fram annorlunda böcker till mig som skapade ett livslångt läsande. Fysiken, Kemin, att det var möjligt att gå vidare.

Sen Uppsala. Fysiska institutionen Guldåren. Diskussioner om vetenskap. Filosofi. Isse och jag som får till ett extra år i kemi, helt utom kursplanen, eftersom vi är intresserad av gränslandet mellan fysik och kemi. Hela klassen som tuggar på torkad fisk under föreläsningarna som Isse haft med sig från Island. Men för min del besvikelsen också efter en tid. Spelet, hierarkierna och allt det andra i den akademiska världen. Skall man fortsätta och göra en akademisk karriär så måste man ta sig ann det där också. Isse klarade det där, Professor i fysik där idag. Vetenskapsakademiledamot. Mig skulle allt det där ha ätit upp och spottat ut igen. Ja utan att tveka ens.

Totalt handlar det om sex år. Två i Katrineholm och fyra i Uppsala. Bara en liten del av ett liv. Ja och de där augustimånaderna, eller dagarna är en än mindre del. Men jävlar, vilka diamanter till dagar det där är att bevara och minnas.