Category: Betraktelser & Berättelse

Ja just det “OJ” vilken dag. Förutom att jag håller på att frysa tungan av mig, ja alla utstickande delar av kroppen håller på att frysa till is denna dag. Kallt. Så in i helvete. I alla fall för en fryslort. Som jag. Termometern fegar på bara minus sju. Men fryslorten vet. Det känns som tjugosju. Så man fryser och plågas. Vet vad den RIKTIGA lidelsens temperatur är. Alltid på skitkallt.

Men shuntar upp. Hulken slukar pelletssäckar. Hundra spänn stycket. Så alltså gäller att man både lider och fryser. Fast Hulken gör såklart sitt jobb. Värmer. Fast det går sakta. Men får han några säckar att gå loss på brukar det ordna sig.

Men i allt annat under denna dag alltså. OJ!. Det har gått att jobba lite som vanligt. Alltså, jag, lycklig. Undertecknad är en enkel människa på det viset. Fast det mesta av dagen har gått åt till att hitta en bugg som jag fortfarande letar. Det brukar irritera. Men inte idag. Vet att jag hittar den. Vet att jag får mosa den då. Eller om jag nu är på mitt fredliga humör så lägger jag den i det där paketet jag skickar till någon behövande (läs programmerare med uppnäsa eller valfri projektledare med tidsram) en dag när andan faller på.

Min karaktär har firat största möjliga triumfer idag. Vid halv elva när man är som mest utsvulten så gick jag INTE upp och hämtade den halvfulla chipspåse som ligger i skafferiet där uppe. Jodå. Förvånad själv. Visserligen hade jag inte klarat det hela om det legat ett paket semlor i kylen vid samma tid. Men chipsen och en chokladkaka av det större slaget har alltså INTE kommit över mina läppar och in i glufsande mun idag. Det är tamefan värt att fira. Köpa en semla imorgon kanske… Eller hålla sig hela veckan. Utmanat sig som om det var ett långlopp. Bara för sakens skull. Försöka låta bli att ställa frågan “varför då?“. Den farligaste frågan när man går emot sin natur.

Förbannelsen i Los. Ja den är verklig. Allt faller här. Tro det har med det frekventa klagandet att göra. Vi är Sverigebäst på att klaga vi Loosbor. Inte ens antalet ‘o’ n är vi nöjda med. Nope. Inget annat heller. Fast nu får jag sura brev i postlådan. Får flytta. Men jag orka nog ändå inte höra mer om hur fel det är på alla andra.

“HURRA” får man utropa. Bara sådär. Kanske för att ljuset ökar varje dag. Oj positivism. Finns forskning som vill visa att det är en sjukdomsbild kopplad till den. Aj Aj Aj… Som om man inte redan känt det på sig. Ja redan sedan småskoleåldern.

Skitsamma… Ja ett ord.

Nu skall jag lägga mig att sova.

Hulken väcker mig vid sex. Ja och jo och javisst, det är mobiltelefonen som väcker mig med sitt Hulken-har-stannat-alarm, men i grunden, ursprunget är nu ändå den store gröne där i källaren som ropar i sin nöd.

Jag hörsammar såklart. Det behövs duschvatten på morgonen. Passar på att sota och underhålla och piskar sen hårt och utan medkänsla igång den store trötte som lite motvilligt startar. Jo, tröstar med några snälla ord om sommarens närmande innan jag lämnar pannrummet.

Vindarna drar fram som vilda fria hästar på kullen denna morgon också. Gissar att de slipar och polerar och skapar isbanor där ute i full maskopi med akutmottagningarnas gipsleverantörer. Man får hålla sig inne. Om man kan. Det kan man inte. Troligen.

Men vindarna avtar under dagen. Bor man i en otät gammal solbyggnad är man glad för det. Vindar letar sig gärna in i de här lokalerna. Hus byggda med snål budget efter pålagor från staten om att de skulle finnas. Fast huset har ju stått nu i mer än hundra år och lär väl stå i åtminstone hundra till om inget konstigt händer. Så byggarna visste väl ändå vad de gjorde. Men uppvärmning var liksom en annan sak då i början på nittonhundratalet. Man eldade bara på så att kaminerna glödde. Skogen var full av ved. Hela byn full av skogsarbetare. Framtiden ljus. Elda på kamrater!

Nu sitter jag med en halvt urdrucken tekopp i handen och funderar på om jag inte skall låta den här dagen börja. Ljuset är tänt. Lokalerna håller på att värmas upp. Det finns alltså hopp. Storverk kanske,

Men det är ingen brådska. Man är pensionär. Bhövs väl egentligen inte egentligen. På väg att ge upp det mesta man trott på. Blivit accepterande. Det där “jag skall visa dom” börjar bli alldeles för sent att realisera. Man får försöka överleva med att man aldrig lyckades med det. Det omöjliga uppdraget. Man säger åt sig själv “försök inte så mycket” och “det är dags att vila“. Ändå så går det inte. Man borde lägga ner alla projekten. Borde dra ner. Minska. Ja vila. Men någon eld där inne tvingar en framåt. Ja “framåt” fast det knappas finns något framåt och mål och ens ett hopp längre.

Fast det som skrämmer mest här i det här åldrandet och förfallet är att det fortfarande är så förbannat roligt. Hur skall man kunna lägga av då?

Har ännu inte blåst bort. Men kanske snart. För det är blåsigt på kullen. Men det blir alltid lugnare fram mot natten…

Man väntar på så mycket. Längtar in i framtiden. Men försöker så gott vi kan att leva nu. Fast vi gamlingar fastnar ofta ändå i att titta bakåt. Hänger oss fast i det som om det var en obotlig sjukdom som bussats på oss. Att minnas andra ger oss själva evigt liv. Tror vi. Men aldrig blir det så. Död för oss alla. Till slut. Framåt gäller. De ungas ointresse för våra historier om de gamla är naturligt och riktigt. Dom liksom vi kommer till en dag när de önskar att de lyssnat eftersom de själva ser att de också är en del av den där kontinuiteten vi kallar tid. Alltid för sent kommer den där insikten. Då när de som skulle kunnat svara på frågorna som aldrig blev ställda är döda.

Kvar blir de styrandes historia. Vinnarnas historia. Berättad för att framstå i så bra dager som möjligt för den egna personen, den egna släkten, den egna klassen. Stora män och stora kvinnor finns det många i historieböckerna. Russinen i en kaka som annars mest består av mjöl, gluten och allt det andra som det finns ett överflöd av och som bara skall fylla mage och tarm men sällan gom till hurrarrop.

Det kan byggas hur många arbetarmuseum som helst.

Men man försöker alltså blicka framåt. Så gott det går. Men sparar de som gott före som viktiga länkar som har bidragit till den plats man idag står på. Jodå. Kyrkan och religionerna pratar om arvssynd och annat tjafs. Men jag har svårt att tro på en värd med en han/hon/det/gud som ägnar sig åt att straffa genom generationerna. Att man förutom sina egna oförrätter skall bära föregående generationers oförrätter eller oförrätter utförda i andra liv. Nej jag kan inte tro på sådant. Det är tillräckligt svårt ändå att leva ett liv. Och det inger åtminstone inte mig någon tröst att det gånger jag upplever djävulskapet så är det straffet för det som andra före mig i släkten gjort, eller som JAG själv gjort i ett tidigare liv.

Hittepå.

Fast ändå måste man såklart få tro som och på vad man vill. Ger det där någon lite tröst så är det helt OK att tro så. Så länge man inte skadar andra. Eller tvingar andra att tro på det där. Då är det mental misshandel.

Fast på dödsbädden och i smärtan ber ateisten till han/hon/det/gud om förlåtelse och nåd. Det är lätt att vara stor i orden och stor i tanken när allt är bra.

Så jag vilar min tunga här.

Åtminstone i detta ämne.

Vädret. Varmgrader. Tackar. Fast det finns väl ingen kyla. Inte egentligen. Entropi bara. Grader av. Fast knappast en tröst för en fryslort som mig. Ja en fryslort som jag. Men varmare. Blåsigare. Imorgon upp mot 20 m/s i byarna. Då får man huka i lä. Eller ställa sig på skidor på en åker i vindriktningen och låtsas att man har motorskidor. Ny uppfinning och hej vad det går.

Här på kullen finns inget att gnälla över alls. Utvilad borde man vara. För vilats har det. Men utvilad är man inte. Likvatten. Det ansamlas i kroppen. Tröttar ut. Man så så förut. Troligen finns det inte ett enda uns av sanning i det där. Hittepå. Det finns mycket hittepå. På tok för mycket.

Lär mig att en doktor inte är “Doktor” vanligtvis. Men läkare är de ju såklart. Lagerkrans, ring och hatt utdelas inte till läkare som ofta ändå kallar sig doktorer. Eller är det vi som kallar dom det? Hursomhelst finns det väl en del som också är Doktor. Som har disputerat. Men alltså inte så för de flesta.

Bra att veta om man nu har ett stort och genuint intresse för titlar. Många gillar ju att hängivet buga och kyssa fötter.

Inte jag.

Men veckan har börjat här. Obruten vecka är bäst. Enkelt och bra. Man hoppas att man skall hinna med en del. Gör man inte det den här veckan så får man försöka igen nästa vecka. Tränad på det där under ett liv. Förfinat under sena nätter och tidiga morgnar.

Härifrån till evigheten…

Jodå. Får en tallrik sushi. Nio vegetariska läckerbitar åker lätt ner i halsen och stillar hungrig kurrande längtande mage. Kan man begära mer? Ja en semla. Får en sådan också. Tänka sig. Vilken dag. Och den är inte slut ännu. Ohhhh

Bollnäs idag. Löningsdag. Alla har galningens blick fastklistrad i ansiktet. Rör sig hetsigt i total samklang med den där blicken. Man får komma ihåg att andas. In ut. Djupa andetag. Så att man inte rycks med. “lugn Hedman… andas…”, Ja och det fungerar ganska bra.

Vi hämtar de beställda kassarna. Smyger in på en del andra ställen för att fylla på. Månadshandling. Vi skulle aldrig kunnat bo kvar här uppe i skogen utan den. Mycket ekonomi i det här. Men annat också. Ett lufthål t.ex. Älskar verkligen det där att få matvarorna klara och färdiga att hämtas. Säker på att det där kommer sprida sig som hemleveranser som standard en dag. Japp, också här ute i ingenstans. En sista dödsstöt för de små aktörerna. Men allt har sin tid och allt tar tid. Oftast händer saker när man ger upp och inte längre tror att de skall hända. Sen står man där och undrar “vad hände?“.

Men nu är skåpen fyllda alltså. Låt snöstormarna komma.

Mycket kodande har det alltså inte blivit idag. Men jag sitter i alla fall här med en kopp kaffe och en apelsin. Alltid något. För att förtjäna dessa excesser skall jag klara av backuper och lite annat och med lite tur hinner jag med några kodrader också. Ja kanske till och med skapa en bugg. Brukar inte behövas så många rader till sådant. Efter det apelsin.

Men helg i allt annat alltså. Grön IKEA-soffa längtar lika mycket efter mig som jag efter den. Är det inte underbart? Jo. Men trött är i alla fall jag. Soffan är däremot pigg som en tonåring ännu. Men har framfört önskemål om att jag kanske behöver gå ner ett tiotal kilo. En dag hörsammar jag det där. Slutar äta semlor. Fast urk. Sicket liv.

Nu skall jag göra lite nytta. Ja nytta sed från mitt perspektiv. Jag är rätt säker på att världen inte ser det hela på samma sätt som jag gör. Men där är jag van

Jodå.

Trevlig helg på dig! Le! Du lever.

Jodå. Blir nog en bra dag det här…