Category: Betraktelser & Berättelse

https://www.astrobin.com/c78oqw/0/

Söndag. Sent om sidor börjar veckan. Kallt. Minus sjutton i morse. Man huttrar. Häller i den sista pelletssäcken i Hulkens gap. Beställer två pallar till. Leverans imorgon. Mycket vinter kvar ännu. Många pallar till skall in i Hulkens hungriga gap. Dyrvinter.

Men det blir lite ljusare för varje dag som går. Hoppet finns där i ljuset. Tittar man ut nu kan man inte riktigt förstå att allt där ute om några månader är grönt och frodigt. Att livet återvänder och skämmer bort oss igen med sitt obegränsade överflöd. Jodå, brukar titta på träden under sommaren också och med alla vilja jag har försöka frammana hur alltsammans ser ut under hösten, utan blad, och under vintern, snötäckt och kylslaget. Men det fungerar aldrig riktigt. Man är fast i sin årstid.

Här i huset har vi väl i princip gått i ide den här helgen. Att döma av trafiken utanför så verkar det ha gällt resten av byn också. Men det är skidtävlingar. Losborna älskar alla de där vintersporterna och är oanträffbara och innesittande när de pågår. Ren beundransvärd kärlek till vintersporter är det där. Själv är jag alltså för frysen för att riktigt ta det där till mig. Bara att se snö gör att jag börjar huttra. Det är därför jag sitter med ryggen mot fönstret.

Fast nog kan jag känna ett litet sug ibland efter att spänna på sig skidor och ge sig ut allt. Planmark tror jag. Fast backarna var ju härliga såklart. Men brutet finger, bruten arm och ledband i ben, tre säsonger på varandra, talar väl sitt tydliga språk. Nästa gång går det illa. I alla fal tolkade jag det så där i den åldern. Fast man har väl blivit försiktigare och lugnare till sinnet nu för tiden så kanske… Fast å andra sidan är man ganska mycket skörare också.

Troligen håller jag mig inne bland datorer och lödkolvar totts allt.

Säkerheten först.

Snorar gör jag såklart. Evighetsförkylningen har tagit mig i nacken och föser mig framför sig. Men det är sådant där som man får stå ut med. Det finns värre krämpor. Tror jag.

Men nu börjar min vecka. Japp, jag tänker uträtta storverk denna vecka också. Ja eller beroende på perspektiv sand som rinner mellan fingrarna. Det där med perspektiv är viktigt. Sand är allt som återstår till slut ändå. Men gott nog åt alla utom uppnäsorna som alltid dör giriga och fullständigt och evigt otillfredsställda.

OK det är fredag. Inser såhär vid halv sex att jag inte kommer att hinna mer den här veckan. Får ta upp det här igen på söndag kväll när det är dags att äntra kontoret, stolen och den rostiga kodarrustningen igen.

Men ändå nöjd med veckan. Interface för konfigurering. Tar en jäkla/himla massa tid. Men måste ju finnas där ändå. Så det är bara att knappa på. Som vanligt. Men nära nu alltså. Någon dag till sen kan man ta tag i lite roligare grejer. Man kan dock vara säker på att man hamnar i en sådan här knappa-på-med-samma-sak-i-för-många-dagar situation snart igen. Det är det enkla som är det svåra. Det tråkiga jobbet som skiljer getter från får… eller är det män från pojkar. Nåja. Rätt lika.

Blir det klart ute så glöm inte att titta på kometen nu i morgon eller i övermorgon. Kolla mot Karlavagnen så syns den nog. Är det molnigt så är det bara att ha tålamod och vänta 50000 år tills nästa passage och hoppas på klart väder då. Grön.

Morgondagen tänker jag tillbringa på soffan. Åtminstone förmiddagen. Butterkaka. Bok och ett täcke. Det finns sannolikheter för att jag somnar ifrån alltsammans en stund. Men gör det med gott samvete. Har inte vett till annat serru.

Ikväll kanske en whisky. Plastflaska. Kanske lite väl billig säger eftertankens bistra klokhet. Spritig. För. Men jag är inte så jävla dyr och märkvärdig jag heller så den skvätt som är kvar skall nog gå i den med. Sen får man väl prova en annan sort nästa gång. Inte är det väl så jävla noga. Eller hur uppnäsor fast och nu alltså upprörda i singlemaltlandet.

Men man skall orka hälla upp. En hel fyra. Kanske gör man det. Kanske inte.

Men brasa kan vara bra att ha. Ved bör alltså tas med upp för alla trapporna. Det är lite av veckans utmaning. Men inte mycket går upp mot en skön och varm och mysigt sprakande brassa där i öppna spisen. Ja vi har två så vill man ha stereo så går det också bra. Jo spis också Så fyra eldar kan man ha igång om man räknar med Hulkens eviga frustande. Men eftersom jag inte har allt för stora krav nöjer jag mig med Hulken och den öppna spis som befinner sig närmast mig själv.

Sen finns det ju dom som inte eldar i öppna spisar för att det är så jäkla oekonomiskt. Japp och rätt, för det är det ju. Men människor som bara tittar på världen på det sättet är människor som det är väldigt synd om. De må ha mest pengar på banken men minst möjliga liv kvar varje puttrande dag. Njut lite istället. Lagom. Vänner. Dagarna man inte kan det kommer ändå. Man behöver inte provocera fram dem. Icke alls.

Men alla gör såklart som dom vill.

Hur skulle det annars se ut.

Dras fortfarande med evighetsförkylning. Min metod just nu är att ömsom ignorera den och ömsom skratta åt den. Det hjälper inte mycket. Men något skall man ju göra ändå. Det kanske bara är så här det är at vara i en gubbe i min ålder. Man kanske vänjer sig.

Eller inte.

Gitarren står fortfarande bredvid mig här på kontoret. Även om det alltid är något så har den inte ens blivit stämd. För gitarrer gäller nämligen det detta bistra faktum att de vill bli stämda. Vi människor är ju i allmänhet inte så förtjusta i det. Men en dag hörsammar jag. Sätter mig och klinkar lite.

Eller inte.

Helgen skall bli riktigt kall. Men jag räknar kallt med Hulken. Pratar man snällt med honom så brukar han kunna pusta och frusta på så att även den kallaste dag knappast märks inomhus. Det kostar såklart en del. Vansinnigt mycket rent utav. Men det finns ingenting man kan göra åt det. Elanvändarna får såklart sitt stöd. De belånade också. Man skall väl egentligen göra som massorna gör. Gå den säkra vägen. Massorna kan liksom inte fall. Får inte falla. Men å andra sidan fria är dom inte. Det bara ser ut så. Ja och de tror det rent utav på det själva.

Men återstår gör alltså att önska en trevlig helg. Ni är fortfarande rätt många som läser bloggen. Har ni testa Facebook? Det skall visst vara bra har jag hört. Låt för tusan Meta tjäna några kronor. Stackarna.

Hur blev det nu med den där önskan. Ramlade per automatik in på lite gubbgnäll. Som om det skulle förvåna någon endaste enda. Eller “endaste ända“. “Gu’ vad kul” Eller hur?

Ha nu en underbar helg! Lev! Livet varar inte för evigt. Har vi otur är det här vår sista helg. Inte vill vi väl att den skall vara vanligt sjaskig och trist medioker. Nope. Icke! Mer disko…

10:25 träffar värmevågen kullen. Sensorfel tänker man. Men det är ändå ett helt gäng läsningar. Tittar man i influxdb

Jodå är med där också. Men hur är det med andra sensorer utomhus? Influxdb igen med några värden från garaget inlagda

Bara den sensor som ligger söderut alltså.

Slutsats: Helt klart en tomte som satt sig en stund på sensorn och vilat.

ps Eller kan det vara så att solen tittade fram en stund… Nääääää… Inte i januari… ds

Morgonen som hade guld i mun har kommit och den har gått igen. Stängt dörren efter sig och sagt “tjena“. Dagen har mognat. Själv hänger man inte riktigt med den här morgonen. Ligger minst två timmar efter. Tittar yrvaket på det som händer och misströstar lite.

En bra utgångspunkt för kodande tänker man. De brukar bli bäst de där misströstande dagarna. Hur det det verkligen blir återstår att se. Spelar utfallet ens någon roll?

Ute lyser solen över nysnöade marker. Fåglarna vid matbordet, som inte får solrosfrön i år, men däremot havregryn med frityrolja, tar för sig. Domherrarna gillar inte. Ratar. Har inte sett en enda där sedan början av hösten. Förstår dom att tiden inte tillåter solrosfröinköp här på kullen. Troligen inte. Flyttar till (rikare) grannar och surar.

En räv nosar omkring där ute. Letar upp det som finns att äta. söker nyfiket av alla delar av tomten. Vacker. Hungrig. En ynnest att få stå där i fönstret och få titta på. Vad är en vinter utan en rödräv på tomten?

Får en semla under gårdagen. Japp, troligen det godaste jag vet. Fast har många och mycket “godaste“. Lika många som det jag tycker är “bäst“, Varför hänga upp sig och stanna på “ett“. Men njuter verkligen av det där bakverket. En liten tugga i taget. Låter ingredienserna blanda sig kring smaklökarna. Massera dom och kittla dom Ren njutning innan man sväljer och tar nästa tugga.

Fast köper apelsiner också. De är helt perfekta. Platsar också i det där “godaste som finns“. Så perfekta som de är. Fast jag har aldrig gått ut i trädgården och kunnat plocka en apelsin från ett träd där de mogna hänger i orange överflöd. Det vore något. Lite avundsjuk på de som kan det. Men har i alla fall sett apelsinodlingar. Kilometer efter kilometer med monokultur. Tycker nog de där enstaka träden i trädgårdar, parker och i vilt tillstånd ändå slår de där fältens bestånd. På riktigt. Men en dag skall jag be någon att få gå in i deras trädgård och plocka en apelsin. Bara en. Bar en enda gång. I solen. Sen njuta den när jag kommer hem till det jag där kallar hemma.

Apropå “orange“. Brandgul sa man i Edsbyn. Säger man kanske ännu. Bra i så fall.

Jodå. Nog skulle jag kunna tänka mig att äntra ett plan och flyga till Grekland i eftermiddag allt. Tre månaders semester på en ö där inga andra turister än jag har fått komma. Oändliga dagar av vila om man störtar på vägen dit. Fast oftast händer ju inte sådant. Kom man fram kunde man sakta vandra efter en strand och beskåda solen som sänker sig sakta ner i havet för att vila. Dyka lite på dan. Hälsa på en bläckfisk. Förundras över de levandes varelsernas livmoder – havet.

Jag älskade vatten när jag var barn. Kunde ligga i i timmar. Oftast tills det inte gick längre. När huden knottrade sig och kroppen skakade. Cyklop och snorkel. Känner att den där längtan fortfarande finns i mig. Ändå har jag ägnat så lite tid åt den där hänförelsen. Måste ta igen. Tiden är knapp. Dyka i Egypten. Lära sig dyka med tub. Man borde.

Men denna morgon i tecknet misströstan flyr undan. Det är inte tillåtet att inte i alla fall försöka. Sandkonst har kanske inget värde. Men under en kort stund kan det som skapas i sand ändå se värdefullt ut. Ett sandslott nära havet. En hög sammetslen sanddyn i öknen. Buddhistisk sandkonst. Förgängligheten i allt detta. Bara bevarad i ett minne. Vi är kungar av sand. Gessle må ha knyckt det där utan att vara en. Det är vi som inte finns som är de där kungarna. Eller vi som bara fanns under en kort tid som en blinkning i historien. Sand var allt vi gjorde. Sand var allt det blev. Bara en enda orkar nämligen titta närmare på sandkornet och förundras. Mikroskop. Ljus. Se perfektion och bara det. Men sand lik förbannat. För alla de andra.

Det är väl det man skulle vilja skriva nu här på bloggen. Men eftersom man inte har någon “ny platta” ute så kan man alltså inte. Ja det är som det är med den saken. Ingen, utom möjligen jag då, tycker det är synd ens.

Ute snöar det. Snöa skall det göra hela dan imorgon också. Lite drygt en decimeter till. Vi borde vara nära metern nu. Ovanligt tidigt på den nivån. Det är härifrån mitten av januari snödjup brukar byggas fram mot mars. Men också med det där är det som det är. Mer skall ner. Mer skall skottas. Råkar man halka av vägen finns det i alla fall snö som tar emot. Alltid något. Tänker man.

Förkylning tar ny fart idag. Varannadagssjuka. Något straff jag fått för nån illgärning utförd av släkting långt borta i historien gissar jag. Arvssynd ni vet. Som om det nu inte räckte med all skit man själv stått för. Hur många myror har man inte dödat under sina promenader i skogen. Ja och andra småkryp man skadat och dödat när man vandrar runt på en gräsmatta eller en strand. Men för de flesta räknas väl inte alla liv. Varför har jag svårt att förstå. Men det har väl något med att stå överst och vara skapelsens krona det där. Uppfattningen om den egna storheten som är början till imperiers fall.

Lyssnar på min vän Elton idag. Har inte hört av honom på flera veckor så jag får kanske ringa upp själv. Men det tar såklart emot. Jag är inget bra på det där att ringa upp och “störa” folk fast folk säger att dom inte alls blir störda. Så fort jag ringer har de i alla fall definitivt andra saker för sig. “Kan vi prata senare jag sitter på toaletten nu?” Så ringa upp? Nope!

Har faktiskt plockat in gitarren från kall studio. I förrgår. Men mer än så har det inte blivit. Har inte ens stämt den. Men tänkte att jag kanske skulle åtminstone ta mig an det. Elton skulle bli besviken om han visste. Men nu vet han inte. Blir inte besviken.

Hostar och snorar vidare för sakens skull…

Lite Elton får ni här. (Lyssnar ni noga så hör ni mig med)

Byebye!