På lördag söndag finns chansen att se kometen C/2022 E3 (ZTF). I alla fall om det är klart väder (möjligen kan man behöva kikare för att se den gröna svansen). Missar man det här nu i helgen får man vänta drygt 50000 år till nästa passage så det gäller att hänga med. Mer info finns här och i lite mer populär form här.
Isoleringseffekten hos snö är icke att förakta.
Varje dag en dämp. Som det alltid är den här tiden. Jag kan fortfarande stå där ute och tycke att det är ganska skönt. Antagligen är det kroppen som ropar åt resten av den där mekanismen man är, att det är skönt att röra på sig. Att lungorna girigt får suga i sig frisk luft hela vägen ner. Att hjärtat får rusa på lite extra i galopp.
Väl inne. Sätta på veckans första tvättmaskin. Fylla pellets. Brygger te. Tänder ljus. Sen är veckan min. Ja och här sitter jag. Flera obrutna dagar framför mig att skapa storverk på. Härligt.
En kamrat från förr skickar den här bilden i ett sms
Det är roligt såklart. Men gissar att han liksom Ljungström (som skickade en liknande bild för ett tag sedan) inte använder Spotify sådär jättemycket. Fast sällskapet (och placeringen) är det såklart inget fel på. Avsändaren är en duktig gitarrist och från förr alltså. Det handlar om fyrtio år och mer sedan vi hördes. Så att någon minns en genom alla dessa år är ju det roligaste såklart.
Jag bär ju på den där drömmen om att spela in några av mina låtar med bra musiker. Ja och dom finns ju där både i de norra och de södra delarna av landskapet. Jag känner rätt många. Men på något vis har jag själv hamnat i något slags ingenmansland mellan dom här människorna. Det känns inte som att man kan ringa upp och fråga “Har du lust att komma upp en lördag och lägga gitarr på en av mina låtar“. Sådär som man kunde förr. Nu känns det som man måste upp med en packe dollars innan man kan ta sig an något sådant där. Ja och då är jag alltid “lost in space”. Men jag har andra drömmar. Alla kan man inte fullfölja. Och det är OK.
Vi befinner oss i mitten av januari. Tiden rullar på. Ljuset når oss på norra halvklotet lite mer för varje dag. Här på kullen finns det väl inget att klaga på. Vi lever bra och gott. Har mat på bordet och varmt i huset. Tacksamhet måste man känna för det.
Jag står där ute och skottar. De har kommit en rejäl dämp. Det finns lite att skotta fast än den stora gula traktorn har tagit det mesta. Och jag står där. Det tar några timmar. Men mot slutet tittar jag ut över snöhögarna och säger för mig själv att “jag har tamefan inget emot det här“. Här i det här finns en njutning. Det är lite som gräsklippning. Eller diskning. Ställer man in sig på att det skall göras så låter det sig göras. Och man bara gör.
Så idag alltså. Första dan jag känner att Covid tycks ha lämnat kroppen. Den där orkeslösheten jag känt sen de två strecken dök upp finns inte där idag. Jodå. Förkyld fortfarande. Evighetsförkylning. Men med ork går det mesta ändå.
Snö lär man väl få skotta. Det är ju nu den brukar börja komma. Härifrån och fram till april. Snö mest varje dag. Så jag lär få fler chanser att lomma ut och greppa skyffeln. Förhoppningsvis är känslan med mig dom gångerna också.
Annars återigen en helg där det inte blir så mycket. Men omfamnar det. Rent av gillar de där slöa lördagarna med en bok och lite godis. Bortskämmande av Ocool Gubbe. BOG verksamhet. Borde vara bidragsberättigat.
Nu sitter jag på kontoret. Veckan har börjat. Jag hänger med. Med en dos inspiration och lite svett så skall det nog bli bra med allt (bli ett bra kok) även denna vecka. Långsamt framåt. Så fort maskineriet orkar. Det är inte mycket fart i det idag men framåt tror jag det går. Lägga av får man väl den dag man driver bakåt fast man tar i och vill framåt.
All energi rinner av mig som som om den vore vatten på en gås. Man kan väl kalla sådant energikris kanske. Men det är nog dags att runda av veckan redan här. Normalt är det 19:30 prick som gäller på fredagar. Det brukar köras hela vägen fram tills dit på sekunden. Sen (oftast motvilligt) checka in kod på övertid och sen ge sig och gå upp. Men idag… Orkar inte mer. Slut på energi. Noll kvar. Disktrasestatus. En gammal.
Det borde finnas snabbladdning för ocoola gubbar också. Och javisst ibland kan socker i kopiösa mängder i form av tillgängligt (gott) godis hjälpa. Men idag? Inget godis inom räckhåll. Försöker med russin. Försöker med ananas. Hittar en överbliven kaka från jul i en burk. Men inget hjälper. Möjligtvis handlar det bara om mängden. Den är för liten alltså. Det behövs mer. MYCKET mer. Om man nu skall få ocool gubbe på banan igen. Men vill man det? Nope…
Ger upp.
För idag.
För den här veckan.
Återkommer på söndagskväll.
Förhoppningsvis.
Godbaj!
