Mins ni låten med Johnny Logan. Om inte är den här
Istället för att tillverka moduler så är det väl den låten man får ta ut och sjunga på hela dagarna.
För
Spänn oxarna framför plogarna kamrater. Nu kommer oxdragarveckorna. Ja och som vanligt, den som inga oxar har får spänna fast sig själv framför plogen och dra och dra och dra i sitt anletes svett ända bortåt påsk och ett nytt kyrkår. Ja om man nu inte fuskar och och utropar Sportlov. Eller skiter i påsk. Då får man dra på till semestern. Om man har sådan.
Påsk. Sjunde april. Långfredag. “Lorthelg” sa mormor. Morsan sa samma efter henne. Jag efter dom. Det släpas in en massa skit tyck(te/er) vi alla tre. Påsk är inget speciellt här. Inte sen barnen blev för stora för äggjakt och godisberg och litrar med påskmust i alla fall.
Fast det kyrkliga ger jag inte mycket för. Åtminstone inte det organiserade. Vill man se han/hon/det/gud’s storhet räcker det att studera att blad från en lönn, en natthimmel klockan två en vinternatt eller lyssna på koltrastsång eller vågor som slår mot land. Straff och regler och hierarkier är bara människors påhitt för att gissla och hålla tillbaks och ge sig själva makt. Spräng katedralerna!
Inte helt återställd efter Covid tydligen. Håller på att falla ihop när jag är ute och skottar här på eftermiddagen. Eller också är det all julmust man druckit under helgerna som tar ut sin rätt. Man får lyssna och ta det lite lugnt. Orkeslös gubbe på heltid snart. Eller ÄR redan?
Men slut på latandet alltså. Det är skönt. Så känns det. Även om jag faktiskt har uppskattat lata dagar till fullo i år. Verkligen. Det är ovanligt. Längtan till projekten brukar snabbt pocka på och dra hårt i mig annars.
Musik blev det hur som helst ingen under helgen. För slö helt enkelt. För lite sug. Men skall i alla fall flytta in en gitarr hit in till kontoret så att man kan klinka lite på den ibland. Efter trettioårspausen fick jag aldrig tillbaks det där att alltid ta fram med en gitarr när man inte hade annat att göra. Antagligen för att det alltid funnits så mycket annat att göra. Men man borde faktiskt anstränga sig lite där. Kan jag tycka. Lära sig några konstiga ackord som man kan skryta med. Frågan är för vem man skall skryta och skrävla till ingen nytta.
Snorar…
Men tänder mitt ljus här på bordet. Det lugnar. Varför frågar jag mig varje gång lugnet tar mig men svaret når mig aldrig. Man får vara nöjd att det fungerar. Låta en del frågor får vara utan svar. Att formulera frågan är svårare än att hitta svaret i allt annat. De flesta förstår aldrig det.
Snorar…
Boost verkade vara problemet som fick bloggen att stå still. Som så många gånger tidigare har man ingen aning om varför. Teknikens underbara värld! Boost går bort så länge.
Man borde avstämma bokföring och inventera lager den här veckan. Det senaste i senaste laget. Men rörelserna är såklart inte så stora här. Kan hanteras. Fast väldigt tråkigt såklart. Man vill gärna ojja sig lite innan man drar igång med det där. Sitta där en stund och mumla “Oj så tråkigt!“. “Usch så synd det är om mig“. “Varför ägnar jag mig inte till fullo åt det ljuva pensionärslivet?” Gissla sig. Sucka och stå i. Eller alltså bara göra då. Klara av. Lämna bakom sig. Som att sitta på en pulka i en utförsbacke.
Come an ni bara älskade oxdragarveckor.
Orkar knappt gå till postlådan och tillbaks. Får lägga mig och vila en stund efteråt. Har man blivit plus åttio (eller nittio?) nu utan att märka det? Ja, troligen.
Men klarar hjälpligt att skotta upp lite för den stora gula pelletstraktorn med en snälle f.d. kabeltattaren i. Men får sitta en stund och pusta efter det också.
Ja och samma sak med disken. Fågelmatande. Annat under en dag. Lite. Följt av vila.
Man är ett vrak såhär i början på det nya året.
Eller “mer av ett vrak”. Man var väl inte i så god form före.
Men har hopp om bättring.
Men packar en order utan att vila. Alltid något. Lyckas faktiskt få till lite HTML också. Tråkigt är förnamnet. Men sådant som alltså måste göra. Valet om man inte vill göra det denna dag är att stämma av bokföringskonton. Helt plötsligt verkar till och med HTML vara att föredra. Se där. Mörker gör ljuset ljusare.
Man får hoppas på morgondagen. Blir ännu en kväll med vila. Jag en disktrasa i soffan. Helvete. Det finns mycket att göra.
Minns när barnen var små. Det fanns en trygghet i att man på något sätt var genuint älskad av någon. Låter egoistiskt såklart men man älskar ju sina barn tillbaks också. Men där i tre/fyra/fem… är känner man ju det där att det verkligen finns någon i världen som behöver och älskar en på riktigt. Sen blir dom ju tonåringar och fattar hur dum man egentligen är men just under de där åren fanns en alldeles speciellt självkänsla eller trygghet som omslöt en. Något jag aldrig tidigare upplevt i livet där tvivlet alltid sår sina frön på bekräftelsens hav.
Fast egentligen var väl allt det där inbillning också. Jag minns en gång. Äldsten ramlade kull ue på gruset. Var tre kanske. Han sprang gråtande mot mig och jag var beredd med både blåsa på luft, lugnande ord, kramar och kärlek. Men han sprang förbi mig och ropade “mamma, mamma, jag har ramlat….”. Man hämtar sig aldrig från sådant… (ler :)).
Men att tiden skulle föra en såhär ut i periferin räknade man kanske inte med. Som gammal gubbe finns man såklart inte ens. Ja och tittar man runt sig på andra gamla gubbars liv så finns e i princip inte de heller. Ni vet “lever x fortfarande… det var länge sedan man hörde något…” Det är i det där man befinner sig nu. Och där skall man befinna sig tills man förhoppningsvis flyter förbi Edsbyn i utspädd askform som kanske gödslar de vackra gula näckrosorna vid Noret.
Nu måste jag faktiskt försöka få till lite mat och sen hämta K. Hon jobbar nämligen. Jag har alltså inget alls att klaga på som bara sitter här.
Nope!
Bloggen har hakat upp sig på 3/1, men jag skriver på i alla fall jag. Skitsamma. Klådan, skrivklådan skall bekämpas.
Besåg Bollnäs idag. Snöigt. Åkte hem igen. Lika bra det kändes det som. Fullt med fjällturister överallt. På väg åt endera hållet. Vilda blickar.
Men tände ljus på kyrkogården som vi tänkte tända på julafton. Saker blir inte alltid som man tänkt. Man får anpassa sig. Kommer igenom ett dussin namn på dem som saknas oss när vi står där. Men Ovanåkers kyrkogård bär på dödens kyla och där står man inte och funderar någon längre stund om man vill överleva en vistelse nära älven som söker havet.
Hemma. Trettonhelg. Snart. Jag. Fortfarande ganska seg. Får ta det lugnt. Vila. Film. Bok. Som det är. Ställer in studiotid. För kallt. För lite ork. Behöver jag fler ursäkter? Nope. Alla nöjda med ingen musik härifrån. Synd att det är så. Men ingen press. Så bra kanske ändå. Musiken har gett mig allt ändå. Hur skulle man kunnat leva utan det där?
Så härifrån blir det inte så mycket kontor. Möjligen några turer för att hämta upp katten som har mer pli än jag. Men på söndag hoppas jag att jag pigg och fräsch sitter här igen, redo att förändra världen. Nåja är det väl bäst att tillägga. Det är och blir som det blir.
Passionen – följ den!
Första kvällsskiftet efter Covid. Det går sådär. Jag tänder ljus. Bättre. Allt handlar om att kunna somna ikväll. Måste upp i tid imorgon. Helst vara skapligt pigg också. Urk(ar). Annars hade jag valt soffan. Alla gånger.
Jobbar med keyword subsitution i HTML mallar för modulen jag jobbar med. Tröskv(e/ä)rksarbete. Sådant som skall göras. Som måste göras men som inte är speciellt utvecklande om än sådant som man kanske är nöjd med när man stämplar “projekt “klart”” och tror man har en lycklig lågarbetsintensiv framtid framför sig. Ungefär 98% är svett. I nästan allt.
Vad är keyword substitution undrar du? Nja, kanske (rent av troligen) inte. Men förklarar ändå.
—— Nörd start ——
Tänk dig den lilla modulen. En SOC. System on a chip. Processor och flash i princip. Skall man lagra något så lagrar något som skall vara beständigt så man i flash. Som en adress till en server. Men man kanske vill sätta den där adressen när man konfigurerar modulen. Genom ett web interface t.ex. Allt det där är som vanligt. Ett formulär för att sätta värdet. Och vanlig HTML kod för att visa saker t.ex. den server adress som är satt just nu. Formuläret postar den nya nyckeln till en lokal url. HTM formuläret för att mata in en ny server adressen kan nu ligga lagrad i flash på två sätt. Antingen genererar man det helt och hållet i kod. Då fyller man i de variablevärden som behövs on-the-go. Eller också skapar man alltså mallar. En HTML sida med nyckelord typ %mqtt-adr% som när innehållet skickas till klienten får verklig dynamisk satta till sig. Fördelen med den andra varianten är att design av sidor och kod separeras. Blir mycket enklare att arbeta med. Så man söker alltså efter ett gäng speciella nyckelord. Ger dom värde. Och skickar sedan till webläsaren. Keyword substitution. Escape-hantering. Ja kärt barn har väldigt många namn.
Lite flash slit logik och sådant att ta hand om men sen fixar det där själva “biffen”. Man kan konfigurera den kära produkten, ja kunden kan.
—— Nörd stop ——
Läser att tekniklösningarna i Sverige har väldigt låg verkshöjd. Man pressar på mycket basuner och trumpeter för en bunt Javascript, några websidor och en databas. Ja och det är nog rätt. För många verkar det så enkelt. Fast det såklart inte är det. Jag tänker t.ex. Wellton Way’s TV satsning när det begav sig. Visst var Visual Basic skoj. Rent av ett mirakel när det kom. Men att skapa en världsprodukt med bara VB som bas. Nåja. Låg verkshöjd. Man är död innan man ens börjat. Mr Claes Wellton har kanske gjort bättre saker? Vad vet jag?
Men uppfinneri har väl aldrig riktigt stått högt i kurs här i landet förrän det som uppfunnits inbringar några miljarder och genererar priser och banketter. Då är det såklart inte dumt alls. Fast helst skall det väl gå några generationer. Nyrikingar ni vet…
Nä bättre då att slå upp unicornkokboken och ta
Svårare behöver det inte vara.
I Sverige på det glada ytliga tjugotalet.
Idag!
Nog kom den springandes och ställde sig där allt tänker jag när jag mitt i natten stapplar sömndrucken upp på toaletten. Jodå konstaterar jag när jag lägger mig igen. “Så är det såklart“. Sen somnar jag nästan trotts fullmåne.
En timme senare är det dags igen. Jag på väg upp på toaletten och nog är det samma sak igen alltid. Det rusas till position och sen står den där stolt och till synes avslappnad som om inget alls har hänt. Den här gången ser jag det tydligt. Fnyser åt den. Rent av blänger. Dalahästen som står där i hallen. Som nu låtsas stå där som den alltid bara stått där och aldrig gjort annat. Ser oskyldig ut.
Men på väg tillbaks till sängen när jag slänger ett getöga på den målade hästkraken så har jag allt klart för mig. Alla de där oljuden man hör på natten. Dalahästen och hans kompisar såklart. De upprivna mattorna… En galopperande dalahäst såklart. Den krossade rutan… Ja ni fattar.
Äntligen. Avslöjad. Skall binda fast den fan imorgon natt. Och hjälper inte det så åker han in i pannan. Dalahästförgängelsens eld. Så det så.
Nu sitter jag här och försöker att arbeta. Dalahästen är kvar där uppe. Instängd i en kattbur. Två hänglås på dörren. Svaret skynke över buren.
Kaffet smakar utmärkt. Jodå. Löfbergs Lila. Lika dyrt som allt annat kaffe. Vi har bönor. Men ingen orkar mala. Så detta får räcka. Vore Gevalia mer Gävle så hade man kanske hållit sig till det för den goda doften de sprider över stan vid rostning. Men nu är alla de Svenska kaffesorterna Amerikaner och multinationella monster som allt annat. Fast både Järvsö och Söderhamn har visst lokala rosterier. Måste väl prova landskapets kaffe vid tillfälle.
Hur som helst smakar det bra det här också alltså.
Jo. shhhhissssshhhoup. Det sista var ett Norrländsk inandningsljud. “Javisst” eller “ja” ungefär. Jakande alltså.
Förutom en skickad order har det annars inte blivit så förbaskat mycket gjort mer än lite housekeeping. Illa. Skyller på Covid. Andfådd för minsta lilla fortfarande. Det går utför. Fort som i en slalombacke.
Fullmåne har fått mig att ligga vaken halva natten utan att kunna somna. Det är så jag tänker. För månen lyser som fan genom fönstret. Men fullmåne är det visst inte förrän på lördag. Svårt att sova har jag i alla fall. Tankarna far åt olika håll som popkorn i en kastrull mot slutet. Sen drar det i benen för att plåga mig lite till och allt toppas med täta turer upp på toaletten för att tömma blåsan. Det sista rött vanligt. Men tillsamman sen plåga. Tröttande. Antagligen straff för att jag inte tar ut mig tillräckligt. Är inte van vid lediga kvällar och tidigt sänggående. Planen idag är alltså en normal arbetsdagslängd trotts trötthetssymptom. Går det så går det tänker jag. Så tänker jag ofta. Ibland går det.
Egentligen skulle jag visslandes som en yngling i grön tyrolerhatt bära in två pallar pellets. Men orkar inte. Kanske imorgon. Kanske ikväll.
Uppvärmingskostnaden når rekordnivåer såklart. 20-tusen för en månad. Ja jävlar. Nudelmånad. Tur att man har julmatsrester kvar. Men det skall nog gå. Är inte ens nära undergångskänslan eller själva undergången ännu. Detta stavas ännu inte ens “K R I S” här. Men kan väl bli. Beredd. Kan minimera. De fasta utgifterna är låga.
KRIS förresten. Är inte det “Kriminellas Revansch I Samhället“. Tror det. Kriminella är väl ändå inte de flesta av oss. Bara några. Men olika KRIS kanske. Troligen.
Såg ett bokförlag som utlyste en Novelltävling för bidrag till en antologi om tio verk. Jag gissar att alla skrivares blickar dras till något dylikt. Även om undertecknad gärna skriver men aldrig skickar in. Men det som var anmärkningsvärt den här gången var att anmälningsavgiften per novell låg på 550 pix. Ett måst på desperation och ett mått på vilka som har makten och kan gör som de vill är väl det där. Gå samman typ Konsum, OK, Folksam etc är lösningen. Fast utan fakföreningsbossar i toppen som handlar Guldfynd och annat. Låt passionen styra. Passionen vinner alltid. Om inte förr så till slut. Likgiltighet och girighet ruttnar. Båda. Fast olika fort.
Musikfolk borde väl gå samman på samma sätt dom också. Såklart. Äga hela alltet. Styra istället för att styras.
Fast så länge folk säljer sin själ för framgång så fungerar aldrig sådana projekt. Nästan alla är beredda att göra allt för få ljuset riktat på sig själva. Formen varierar. Viljan är densamma. Brist på kärlek den troligen orsaken. Blev ingen älskad som barn? Är ingen längre älskad som vuxen? Man ser det där i Open Source också. Fast lite bättre är det där. Finns ett hopp om mänskligheten utifrån vad som görs istället för vad som pratas om att göras.
Nu skall jag gå upp och undersöka så att dalahästen fortfarande är fjättrad och inte har blivit fritagen av de andra vildarna i huset.
‘Så lång maj frend’.