Category: Betraktelser & Berättelse

Det blev två månader till… Shit!

Halkar ut en sväng eftersom K skall till jobbet för sitt kvällspass. Men hem igen är en annan femma. Oplogad brant backe. Jag skall upp för den. Det går med nöd och näppe och inte mer. Väl uppe får man ropa HURRA som så mången gång förut.

Det har hänt att jag kommit hem sent på natten. Oplogat. Suckat. Får ta sats från fågelsjövägen. Gasa det som går. Hoppas att det just då inte kommer någon timmerbil. Hittills har det gått vägen. Men snyggt är det inte.

Livet på landet.

Antagligen.

Jag är nere (på kontoret) först vid halv nio. En eftergift åt mellandagar. Troligen är det torsdag. Men har inte riktigt orkat tänka efter ordentligt så att jag kan försäkra mig om det. Förr hade man en tidning man kunde tillgripa. Läsa den översta raden. Då visste man både dag, år och månad på ett litet killevips. Nu mörker. Mina tidningar är minst två veckor gamla.

Snö på gång. En decimeter. Enligt kamraterna på SMHI så skall det redan snöa. Man kan inte lita på dem ens under en liten killevipp. Många av klasskamraterna i Uppsala hamnade väl där. Försvann efter halva tiden mot sina specialinriktningar.

Fast åtminstone samstämmiga uppgifter mellan Norsk och Svensk motsvarighet just nu. Ja “Norsk” är väl Amerikansk. Emblem och flaggor, uniformer och lite, lite väder som antingen är super eller “aldrig tidigare skådat“.

Man får avvakta.

På video ser jag på när en man tänder tre blockljus under en blomkruka och förväntar sig att han skall värma upp en stuga med det där. Verkar rätt händig i allt annat. Men tydligen är han lite dum i huvudet också. Eller också är det bara det där önsketänkandet som förmörkar sinnet. Annars är energiprincipen ganska enkel (och rättvis). Tillför mer än det som avgår så blir det varmare. Ja kroppsvikt följer samma princip. Ät mindre än du stoppar in så går du ner i vikt. Och nej äter du 100 gram chokladkaka kan du omöjligt gå upp ett kilo min vän. Enkelt och rättvist alltså. Tänk då och då speciellt när saker låter för bra.

Fast man skall såklart vara vetgirig. Gärna misslyckas och bli utskämd för att man testar saker. Så mannen med blomkrukorna är förlåten. Testade. Kom fram till resultat. Utan att öppna en enda (tråkig) lärobok. Kunskap det med.

Tar alltså tillbaks “dum i huvudet“. Väldigt få är “dumma i huvudet“. Desto fler är de som tycker att andra är det. Men troligen gäller som vanligt regeln att den som säger något illa om någon annan själv är den som borde rannsakas. För övrigt gäller fortfarande regeln att den som prata illa om någon annan alltid också pratar illa om dig med när du inte är med. Skippa dom där människorna alltså. Inget att ha.

Tar en halstablett. Har ont i halsen nämligen. Jo hostar också. Man skulle kunna bädda ner sig och ojja sig lite. Se sig drabbad av mancold. Men tar alltså en halstablett. Inköpt på Lidel till bra pris i stor påse. Man kan alltså ta två. Hålla på så hela dan. Sådant gillar jag. Fungerar inte det så kan man kontakta fru Alvedon. Hon är inte solbränd hon inte. Rent av kritvit. Men hjälpsam när hon behövs. Så kan arbetsdagar gå på och liv förkortas.

Förresten så fungerar såklart blockljus mot kyla. Om man tänder tillräckligt många. Risken är dock att man måste öppna fönstret för att få syre. Men man kan bjuda in kamrater också. En person genererar ungefär 100w lite drygt. Tio stycken ihopsamlade så har man ett element. De med många kamrater är alltså vinnare. De utan får trösta sig med en vinare. Oh-Ja!

Själv får man alltså frysa. Tur man har kamrat Hulken i alla fall.

Sportiga kamrater torde f.ö. vara bäst. Är dom riktigt intensiva av sig så kanske man kan komma upp i 200w per person. Hästar och kreatur möjligen ännu effektivare. Gamla fina sanningar. Bygg en ladugård och bli bonde. Glöm energikrisen.

Ljusdal har moderater och SD och en annan missnöjesröra i toppen nu. Självaste döden. Socialdemokraterna som borde gynna skolan och välfärden glömde visst bort att göra det och försvann. Troligen bländade av maktens starka strålkastarljus.

Nu jävlar skall det privatiseras. Antar man. Att hjälpas åt är inte inne i det där gänget och har aldrig varit.

Nu måste jag åka ner och lämna ett brev innan stopptid. En del läser bara sådana. I det här fallet med giltig ursäkt för det. Men vinterbesvärligt. Bil skall startas. Värmas upp. Rutor skrapas. Gubbe kläs på. Sen skall det åkas. Dieselslösas. Man borde alltså istället ha promenerat ner till närmaste postlåda. Men det gör man inte. Men inser att frusit hade man inte gjort under en stund efter att man kommit hem. “Brattberg”, kullen där jag bor med fru och katter. Jo det är väl egentligen “Brantberg”. Backen hit upp är inte att leka med. Speciellt inte om man har en kropp full med julmatsrester och julmustslattar. Man tar alltså bilen. Mot allt bättre vetande.

Låt dagen börja.

Behöver man mer?

Ledsen för att en gammal draft verkar spöka här på bloggen. Två gånger till och med. Men det är väl så med spöken De återkommer. Så kanske dyker den upp igen den rackaren.

Jul här i huset. Utan äldste sonen som ligger sjuk i Covid. Saknad. Synd. Men det blir fler år. Ett missat år av trettiotre är ändå rätt bra facit. Nästa är han med.

Vi pratar om ditten och datten här på morgonen. Allt från fransk nougat till de twelve nights of Christmas och kopplingen till trettondagen. Yngste sonen kan hela texten. Man gapar. Som vanligt. Mitt i det där somnar jag. Japp på grön IKEA soffa. My kind of relaxing. Så vad som avhandlas under min sovandes del vet jag inte.

Normalt brukar det vara en räcka av dåliga filmer den här tiden som ungarna kollar. Man får fly. Men sotas måste det. Och sotas görs det. Hulken behöver också pysslas om till jul.

Frukost med köttbullsmacka och varm choklad och trisslott avklarad sedan länge nu. Jag kammar hem sextio spänn. Yngsten oxå. I slutänden är det pengar till skatteverket alltsammans. Pengar i utbyte mot en kort stunds spänning. Mer än sextio (eller möjligen nittio) har ingen vunnit här i huset tror jag, precis som det nog är för de flesta trisslottsköpare. Men det gör liksom inget. Tradition är det där i alla fall. Julaftonsfrukosten har varit med ett liv snart.

Nu sitter jag här på kontoret med en julmust bredvid mig. Väntar på att Hulken skall gå ner i ilska/temperatur så att man kan öppna hans inre och rota runt där. Sen skall jag försöka orka bära upp lite ved. Ja och sen det nog inte mycket mer än att hjälpa till med att få mat på bordet någon gång mot kvällskvisten. Ja och diska kanske. Proppa i sig däremellan. Möjligen hinner jag somna en stund till på grön och därför avsedd soffa…

Livet är gott. Det är gott att leva. Man kan tycka det. Och jag tycker det för det mesta.

Vi har levt många år på marginalerna efter konkursen 1992 och det tog trettio år att ta sig tillbaks. År när oron har gröpt djupa hål inuti ens själ. Hur skall man klara resten av månaden? Året? Vi har försökt att handla klappar till barnen och göra julen till en frizon från allt det där. Tror vi har lyckats rätt bra med det alla år trotts allt. Mest tack vare trolleri från K. Det har gått att klara tiden efter också. Men så ofta på marginalen. Så ofta med en hand hållandes i den där kvistruskan men själv hängandes över stupet, desperat kämpandes med alla krafter för att ta sig upp och överleva.

Julen har varit ett lufthål. Några dagar när vi levt över våra tillgångar för att orka leva långt under rimlig levnadsnivå under resten av året. Därför så älskad. Men jag tror att jag fortfarande har lite av den där oron i kroppen. Fast det inte behövs längre. Vi behöver inte sortera räkningar i farlighetsordning längre. Vi kan skicka iväg dem och få en slant över. Inga stora pengar visserligen. Men tillräckligt för sinneslugn och lite lyx på det.

Men jag förstår såklart att det finns folk som lever som vi gjorde då. Och som har det ännu mycket värre. Som kanske måste ta till sprit och droger för att klara av att leva. Ökar på eländet med det enda sätt de kan finna för att orka leva. Barn som far illa. Familjer som bävar för julkvällen. Fattigdom och sorg. Kunde jag skulle ja ta han/hon/det/guds plats en timme och ordna upp det där. Men han/hon/det/gud sover alltid genom allt elände med dörren säkert låst. Sover gott dessutom. Vill inte se. Vill inte höra. Skiter väl i det där. Så som de upphöjda alltid beter sig.

Återstår gör alltså för oss andra att skapa en bättre värld. Det är det som socialism är för mig. Att tillsammans hjälpas åt att bygga något som är bättre för alla. Att inte själviskt bara roffa åt sig och fråga “vad får jag för pengarna“. Skattekronor går till det där. Svårare än så är det inte. Så länge ett samhälle inte är perfekt så är skattesänkningsivern samma sak som att visslande och glad gå förbi den svårt sjuke som ligger där i diket istället för att hjälpa. Det är så lätt att utropa “hen får skylla sig själv“, “hen har själv valt det där“. Tills man själv är där. Tills man själv behöver hjälp. Ja och för att det skall inträffa räcker det men att man blir sjuk eller bara blir gammal. Svårare än så är det inte. Självklart vill vi ha en värld där vi hjälps år. Inte bara några dagar före jul. Alla dagar på året. De där som skriker “vad får jag för pengarna” dom tycke jag vi kan kasta ut. Ut med dom i kylan. Ner med dom i dikena. Sluta ge hjälp. Låt dom behålla sina pengar. Låt dom ruttna i sina torn av guld.

Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton handlar om just det där. Tage var en man som trodde på ett samhälle för alla. Det är den rösten vi hör när vi ser det där programmet. Innerst inne vet vi att det är den enda vägen vi kan gå. Den tillsammans. I Sverige en balans på en knivsegg mellan kommunism och kapitalism. Det som tagit så långt och längre och gjort det här landet till det fina land det är. Håll kvar det där. Nog fan har det varit rätt väg!

Jul utan oro. Min jul numera. Tacksam för det. Så otroligt tacksam. Ödmjuk.

Nu hoppas jag att ni som läser det här, om ni nu gör det, också får en riktigt skön jul. Att ge är förbaskat mycket skönare än att få. Eller hur?

När jag skriver det är här klockan strax tolv kvällen före julafton. Jag sitter på mitt kontor som jag älskar lite som mannen i tv-serien macken. Har en gokänsla i magen när jag vandrar in hit. Och mumlar väl gärna “hejdå kontoret” när jag går härifrån på de sena kvällarna.Och bäst av allt. Jag vet att det är en ynnest att får känna så, att ha något som betyder så mycket i livet. För egentligen handlar det inte ens om en plats. Det här kontoret skulle kunna finnas var som helst i världen. Det skulle kunna se ut hur som helst. Innehålla väldigt olika saker. Det är bara omslagspapperet till min kreativa dagliga verklighet. Det kreativa är hjärtat, ja och att få hålla på med det.Fast nu är koden incheckad och skickad till Amerika, Det är först på tisdag det är dags igen. Jul och samvaro väntar. Filmer och skratt och mätta magar. En ynnest det också. Att få känna så.

Nu återstår bara att hälsa en riktigt god jul till er som läser den här bloggen.

Sköt om er allesammans och njut av att vara en av de levande!
/Ake