Category: Betraktelser & Berättelse

Järvsökatt (och lillkatt) med lite Ukrainska rötter. Vi lyssnar på Sometimes I Feel Like Screaming och ogillar vinterkyla.

En projektledare ringde och grät. Tyckte nog att jag gått lite väl hårt fram mot yrkesgruppen. Men det tyckte såklart inte jag. Då la han på och mumlade strax innan något ohörbart som nog sannolikt var en väl formulerad förolämpning. Typiskt projektledare om du frågar mig. Värdelösa. På allt utom kaffedrickande, pratade och Excel och Word då såklart. Bunta ihop och frys in hela bunten.

Jag som är en urgammal programmerare är det väl inte så mycket med heller. Det är därför jag ger mig på projektledare. De enda jag med nöd och näppe hamnar ett snäpp över. Jag menar, bäst att förklara det innan någon annan säger det.

Men urgammal eller inte. Kaffe får jag. Jo, jag får brygga själv. Men ändå. Mina två koppar efter lunch stärker och ropar efter nya segrar. Nu levererar jag alltså bara misslyckanden, men ingen kan ju hävda att just det är kaffets fel. Nope.

Minus fyra grader ute. Men kallare än gårdagens -11/-12. Hur kommer det där sig egentligen? Troligen har det med fuktighet att göra. Vind och det. Men man fattar liksom varför det finns en kyla i Stockholm som jagar efter arma människor som iskalla och snabba och inte på något sätt barmhärtiga ismonster. Enda gången man inte fryser där är i Juli. När inga Stockholmare är kvar i stan. Sannolikt upplever Stockholmare alltid Stockholm som kallt alltså. Men å andra sidan är de kanske inte lika frusna som jag är.

Nu längtar jag dit. Museum och andra lokaler. Jodå. Snabba förflyttingar i det kyliga för att klara sig bäst man kan undan monstret.

Fast dit kommer man icke. Sitter fast i uppvärmingsmonstrets bojor. Åtminstone fram till maj. Sen kanske. Men har börjat kika lite på Prag också. Har nämligen aldrig varit där. Visst borde man ha varit det i min ålder?

Har suttit fast i ett projekt ett tag. Så lossnar det och då blir jag sjuk. När jag kommer tillbaks har det släppts en nu major version av hela det projekt jag använder för utveckling. Hundra sidor ändringar (plus). Mellan kaffeklunkarna så ändrar jag kod alltså och försöker hitta var definitioner och annat nu finns. Det är ett steg framåt och tio steg bakåt. Men tänker ändå att det är värt det. Att köra ett nytt projekt uppe på en plattform som redan är gammal är verkligen att ropa efter stryk senare. Det är bara projektledare som inte förstår det dumma i det och då bara för att Excelarket som var så fint skulle blir så fult. Estetik på hög nivå.

Men med musik så går det mesta. Åtminstone för mig.

Tre pepparkaksgubbar… Borde det inte vara tre projektledare?

Här ligger en man som misslyckades med allt
(…men hade ganska skoj under tiden..)

Jag vaknar vid fem. Märker att det inte finns några utsikter om att somna om. Slår lite motvilligt på det jag pretentiöst kallar tankar. Det där med att gå upp vid fem och äta frukost får väl vänta till efter sjuttio ändå. Någon självaktning får man ändå ha vid sextiosex.

Men med tankar påslagna. Jo en enkel operation förresten. I mitt huvuds flöde har alltid svårigheten varit att inte slå på dom. Hålla emot störtfloden. Ja och försöka filtrera. Men påslagna så tänker man.

Funderar på livet. Allt man gjort. Vid sextiden kommer jag fram till meningen som inleder det här inlägget efter att ha gått igenom livet kronologiskt. Inte har man lyckats med mycket inte. Det är rent av sorgligt. Men roligt har man ju också haft. Rätt ofta. Så orden inom parentes måste ju med som slutomdöme också.

Det är rent av synd att man inte vill ha varesig begravning eller sten när man kommer på saker som man velat skriva på “sin” sten. Fast “skriva” i mitt fall… Vore väl bättre med någon Bluetooth annonsering. Men med tanke på övrigt i liver så skulle det väl inte fungera. Eller bli förbjudet. Eller något.

Fast har så många förlagor till den där virtuella stenen nu att det skulle behövas en stor en. Sten alltså. En storherresten. Ja och någon måtta får det ändå vara. Så jävla märkvärdig har jag aldrig ansett mig vara.

Låter det bittert. Säger nog mer om dig än mig isåfall. Så som diagnoser om andra ofta är. Man behöver inte gräva ner sig för en möjlig version av avslutstext. Inte för mycket annat heller. Jag må tycka synd om mig själv ibland, men det är i alla fall mitt fel alltsammans. Ja och att tycka synd om sig själv är ändå bara ett beslut man gör. Enkelt att besluta sig för annat om man känner för det. Så enkelt som att sätta på en Metallica-låt på högsta volym.

Fast det där tidiga vaknandet gillar jag inte speciellt mycket. Tycker att det verkar inträffa oftare och oftare. Det är ju skönt att sova. Speciellt på morgonen. Så då borde man alltså passa på att sova då. Men går det inte så går det inte. Det inser var och en. Problem som uppstår är att det blir för få timmar sömn. Fem h är min gräns. Under det slår det tillbaks någon gång under dan. Fast som pensionär skulle man ju såklart kunna lägga sig då då såklart. Med gott samvete. Men försök att förklara det för den lille slavdrivaren på höger axel.

Ute håller det på att ljusna. Det är tretton grader kallt och allt är djupfryst där ute. Har jag sagt någon gång att vinter det gillar jag inte. Jo kanske. Men vackert är det.Jävligt vackert. Som en dröm. Helt säker är jag också på att var det inte snö och vinter så kulle man ha saknat eländet. Människosläktet är av ett konstigt slag.

Men har man misslyckats med allt hittills så är det väl dumt att sluta med det nu. Så låt dagen ha sin början.

(…med en sipp Earl Grey såklart… Han lyckades ändå rätt bra den gode Earlen men som vanligt var det väl någon annan (lägre person) som misslyckades åt honom…)