Category: Betraktelser & Berättelse

Helg. Inget händer. Noll utöver det vanliga. Jo en pizza i Färila. Fyra mil i bil för att få en pizza tycker somliga är konstigt. Men vardag här. Om man vill ha en. Annars blir man utan. Ännu enklare val om man är hungrig. Men. Dyr pizza. Blir det.

Men vila också. Utan vila ingen återhämtning. Också enkelt val. Speciellt den här helgen.

Ny vecka. Nytt hopp.

Kamrat Alvedon och en näve pepparkakor håller mig på banan en fredag. Nöjd så långt. Tänker mig att uppdatera utvecklingsmiljö men stöter på hinder. Fattar egentligen ingenting av det nya. Förbannat mycket ändringar. Men får en order och det räddar mig en stund. Tur har man. Får tänka på annat. Men den är iväg nu. Jag tillbaks till alla frågetecken. Migration guide. Hundra sidor. Pust.

Hur som helst rätt oyrslig idag. Vilket känns mycket bra om jag får säja det själv. Oyrslig är definitivt bättre än yrslig om ni fråga mig. Alltid.

Ute är det vackert vinterväder. Japp, en vinterhatare kan uppskatta det vackra. Men bortom det går gränsen. Inne stannar man om man kan. Det kan man. Åtminstone idag. Imorgon är möjligen en annan femma i det avseendet eftersom det skall ut och lyssnas. Men mer om det imorgon. Kanske.

På torsdag nästa vecka är det fullmåne. Då får man yla. Ingen borde oyla då inte. Tycker jag. Fast ingen lär bry sig om vad jag tycker. Sen på lördagen är det Nobelprisutdelning. Det betyder att vår gamle trummis follan fyller år. Tror han blir 71. Ja han har alltid varit en gammal gubbe, också som ung, men ansedd som rätt cool. Ja varit.

På nobelfesten får professor Isse gå. Han är med i vetenskapsakademin och anses värdig. Hittills har alla inbjudningar till festernas fest undvikit vår brevlåda. Möjligen är man i Nobelkommittén rädd att jag skall komma i kaftan och skall ofreda drottningen. Men mer troligare är väl att det har med själva värdigheten att göra.

Men vad är väl en fest på stadshuset?…

Kan man undra.

Nu sitter jag alltså att skriver det här istället för att ta tag i den där migration manualen. Smart eller hur. Klockan tickar på. Det blir helg. Sen blåser det ju ut. Man klarar sig. Men har alltsammans kvar tills på söndag såklart. Då tycker man möjligtvis inte att försökte var så intelligent som man tycker just nu. Av det kan man lära att smart inte är något som är konstant. I rätt kontext är alla rätt smarta faktiskt. Tur, kan man tycka.

Tror jag tar tag i den där migrationen nu ändå…

Onsdag kväll, jag får ge mig, det snurrar till. Alltid detta huvud. Det som säger stopp. “Hit men inte längre“. Så jag tar mig upp. Fyller inte ens pellets eller tömmer en färdig gnällande tvättmaskin innan.

Men en ganska lagom snurrighet. Har varit med om värre. Mycket värre. Alltid förebådande utbrändhet eller sjukdom eller bara allergiska reaktioner. Svaghet, sen yrsel == Jag. Tydligen.

Stannar i soffan under torsdagen. Mancold. Synd om. Äter upp det godis som finns hemma. Japp smulorna med. Tar en pizzabit till lunch. Tröst. Läser. Tittar på en dålig julfilm. Håller mig från att öppna Aladdinask. “Bravo Åke” säger han förvånat han som sitter där på vänster axel.

När jag ligger där på soffan så känner jag för första gången i mitt liv att det inte gör något att jag tar en dag off såhär. De brukar skära i mig annars som tusen knivar de där dagarna. Jag vill så mycket. Har inte tid att vila bort livet en helt vanlig och troligen lovande arbetsdag. Men inte denna torsdag då alltså. Jag tänker att är det detta som kallas att ge upp?

Men nu fredag. Inte helt återställd. Man kan inte säga det. Därför att det vore lögn. Men sitter här ändå på kontoret. Gör ett försök. Måste känns det som. För lite liv kvar. Det som såklart är lite ologiskt eftersom man säkert förkortar sitt liv genom att plåga sig. Men vad fan… Alvedon och gott humör.

Nu backuper. Hälsingetopp avklarad. Löste ett svårt problem strax innan yrseln satte in på onsdagskvällen. Skall försöka hitta den tråden igen. Fortsätta. Men känna efter. Ge mig. Vandra upp till soffan om jag inte hittar trådar att dra i. För att det inte spelar någon roll då såklart. Känslan som skrämmer mig som att se ett spöke.

Att bajsa. Håll med om att det är en underskattad syssla. När man går en förmiddag och småfiser och känner att trycket byggs upp men inte riktigt har tid att gå in och sätta sig en stund. Måste hålla inne det som borde få komma ut. Men sen när man får gå. Eller helt enkelt måste. När man kan släppa på. En korv. Kanske två korvar. Plopp. (Plopp). Den där känslan av lätthet som infinner sig. Kryddigheten i toaluften efteråt. Ja och så torkar man sig, tvättar av det värsta på händer (och rumpa om man har bide) och så ut till sysslorna igen som en ny lättare och nöjdare människa.

Japp, helt klart en underskattat syssla.

Underbart.