Category: Betraktelser & Berättelse

Är ju förresten 221122 idag. Finns säkert en del att säga om det. Och är säker på att det sägs. Hur som helst, symmetriskt och fint. Man borde göra något ikväll elva över tio…

Sverige skottar. Jag med. Första riktiga övningen. Hur var det nu. Inte belasta höger axel. Skjuta på en blå spade med höften. Jodå. Kommer in i det där. Lär väl förfina det hela igen under resten av vintern. Tillfällen till det kommer. Ont knä har tillkommit. Gammal man gör så gott han kan.

Men just snöskottningsdelen av vinter har jag egentligen inga problem med. I alla fall inte om det är lugnt. Att det inte skall ske NU och vara färdigt nyss. Får man “poa” på där ute så finns det en njutning i det där.

Lill-katten är med. Försvinner i snön och får göra delfinhopp för att ta sig fram. Verkar trivas. Leksinnet finns kvar i behåll.

Nu sitter vi här inne på kontoret båda två. Halvblöta. Frusna. Lillkatten har placerat sig i fönstret och studerar småfåglar. Jag har bryggt te och håller på att backa upp ett SD-kort. Japp för enheten som finns i garaget. Väderstationens styrkort. Nu jävlar skall det finnas en färsk kopia så man är förberedd inför nästa krasch. NÄR den kommer.

Pellets är fyllt. Tvättmaskinen startad. Och bara backupen är fixad och kortet är utburet till garaget och installerat igen så kan man ägna sig åt utveckling. Livet. Kallet. Glädjen.

Mycket annat nu. Som splittrar sinnet. Men allt behövs. Själsbefrämjande. Håller väl på sådär framåt jul. Sen kanske. Men viktigt att få lite annan input än bara det man håller på med. Enkelspårigheten är spåret rakt ner i helvetet.

Egentligen är det bara pelletssituationen som oroar här på kullen. Priset går att överleva. Åtminstone med nöd och näppe och tre svordomar. Men inte bristen. I övrigt är allt bra. Som vanligt finns mångt som kan bli bättre. Men där har vi ett konstant tillstånd. Eftersom det alltid finns saker som kan bli bättre. En definition på människan och anpassningsförmågan. Man skall “ta höjd” för problem man kan förutse säger närmaste projektledare. Hen har såklart rätt men kan gå någonstans och kissa på sig.

Nu börjar det snöa igen.

Vintertid och vinterhelvete.

OK trotts allt.

En sol som gått ner. Ett lätt lager pudersnö. Inhämtat lingonris till kransar. Mossa till ljusstakar likaså. Inte ett gram plockat utan tacksamhet mot det som lever. Man känner att det är jul snart. Inte mycket Jesus för mig. Men familj och vila. Och så spöar jag alla på TP som varje annat år. Nåja… allt i den här bloggen och allt jag i övrigt säger är inte alltid sant. Jag är bara en enkel lögnare. Som varje människa med en historia att berätta.

Backa-Jan spöade skiten ur sin familj på TP (också) under julen sitt sista år i livet. Jag hör hans tillfredsställda hummande inom mig. Saknar gubben så in i helvete. Speciellt nu när det snart är semeltider. Vi delade alltid på årets första två, tre, fyra och en kaffe. K brukade få en också.

I Sundsvall fanns det redan semlor. Besåg i torsdags. Men valde Prinsesstårta istället. Var tid har sitt. K fick tänt ljus i Napoleonbakelse. Man får det i Sundsvall när man fyller sextio. Nästa hållplats är sjuttio. Kanske finns det ljus kvar tills dess.

Dyker Napoleons namn eller bild upp så tänker man på Elba. Har längtat dit. Napoleon längtade därifrån. Men min längtan dit har också svalnat med åren. Tydligen inte Tyskarnas. De vallfärdar dit. Står på klipporna och spanar ut över medelhavet och säger Wunderbar.

En sorg är att man inte kommer se allt man velat se i världen. Omöjligt nu såklart. Fast vissa saker har jag ännu inte gett upp. Pyramiderna till exempel. Har man verkligen levat på riktigt om man inte sett dom på riktigt. Ja det finns fler ställen såklart. Som man borde sett. Upplevt. Tagit i sin hand. Smakat på. Farsan drömde om Island. Men kom aldrig dit. Fast ibland är drömmarna nästan lika bra som att uppfylla dom. Ja, faktiskt, ibland, mycket bättre. Rent av oftast så.

Slutsats

Drömma bör man.

Min slutsats

Åtminstone

Jag beställer inga tekniska böcker till den här julen. Många är mina jular med kollegieblock , en bok om ny teknik, en penna och soffa och jul och njutningen i att lära sig något nytt. Block fyllda med tankar. Hur många har jag fyllt vid det här laget. Sandkonst alltsammans. Ja och jag älskade varje minut av det.

Imorgon spår datorerna, de snabbaste som finns, att det skall komma en tio centimeter snö här på kullen. Snöskyffel framplockad alltså. Den lär behövas kan man gissa. Den första riktiga skottningen i år. Julstämningsskottning. Lagom till första advent. Nästa söndag. Glögg. Då. Troligen. Men ingen pepparkaka…

Tio centimeter är ingen stor sak här såklart. Det blir skillnad i en storstad. Mer folk. Mer bilar. Färre ställen att flytta nedfallen snö till. Så många Norrlänningar som inte fattar. Skrattar lite när kaos uppstår söderut. Dumhetsstämplar sig själva. Hårt och rakt i pannan.

Hulken och jag samarbetar för att hålla de sex/sju graderna minus utanför dörren. Det går riktigt hyggligt. Men han suger i sig mängder och det ger sug i min mage också eftersom pelletsen är nästan dubbel så dyr nu som förra året. Lugn i livet finns tydligen aldrig riktigt i sikte hur man än vänder och vrider på sig. Hur som helst dags den här veckan igen för att ge sig ut och leta nya pallar med värmepellets så att december också blir varm på kontor och i hem. Slåss med alla andra som gör samma sak och betalar vilket pris som helst. Inga bidrag i sikte för oss som eldar förnyelsebart inte.

Känner storsuget också efter att sätta mig i studion efter att jag en natt i vargtimmen halvdrömde fram en låtidé. Den höll mig vaken en timme och en halv. Och den sitter hårt kvar i huvudet fortfarande. Värd att gå vidare med alltså. Sandkonst det där med. Javisst. Men kornen i den där sanden får en enkel människa att orka leva. Inte illa det heller. Tycker nog fler än jag. Ja, att det i alla fall räcker.

Jodå.

Men har väl annat. Som håller mig borta från mixerbord, gitarr och musikprogram. Det finns säkert dom dom jublar över sådant. Som inte unnar. Fast det är så enkelt att inte lyssna. Men alla dom som håller andra tillbaka har jag hela livet bett om en speciell plats i helvetet för. Tror jag är hörsammad där. Att hindra andra från att leva ut sina drömmar och sina liv är den störts oförrätten. Inte ens svårt att förstå eftersom de flesta har åtminstone en dröm. Säga Heja och skjut på istället. Förfan. För sådan som mig hjälper såklart inte sådant. För oss, alltså folk av min sort, är föraktet och de nedlåtande orden den bensin som driver oss framåt i tvåtakt.

Man ger, det tas, en dans man kan delta tills man är helt tom.

Det är nära nu.

Nu utflykt, eller flykt eller vad det nu är?

Hej så länge.

Tomtar eller inte? Det är det som är frågan…