Category: Betraktelser & Berättelse

Har tittat på Moonrise Kingdom, eller ja, tittat på är alltså en överdrift. Sett ungefär en kvart och sedan somnat där i soffan som förutspått. Rating 7.8 på IMDB bådade gott men glömde ju att det faktiskt är Fredag och på Fredagar så kan man inte ens lita på IMDB. Det visas inga bra filmer en Fredagskväll (PUNKT). Så det återstår bara att gå och lägga sig. I min ålder är det alltid så på helgerna. Man får lägga sig tidigare på helgerna än under veckorna för att man blir så uttråkads där i TV soffan. Får en att undra varför man sitter där över-huvud-taget. Man borde ge sig ut på turné eller något sådant, Charlie Granbergs trick.

Godnatt värld. Imorgon Lördag. Wow! Om man överlever natten.

Om en inte allt för lång stund så skall jag lämna låtsaskontoret och göra helg. Fick en sån här idag igen

Hej,

Tack för din ansökan till tjänsten som kundtjänstmedarbetare till Ljusdal Energi. Vi vill tacka för visat intresse men måste tyvärr meddela att tjänsten blivit tillsatt med annan sökande. På grund av vissa omständigheter drog dessvärre rekryteringsprocessen ut på tiden och vi vill be om ursäkt för detta något försenade meddelande.
…

Den sista. Det blir inga fler nu därför att jag inte tänker söka fler. Om några veckor är vi live igen. Spännande må ni tro, för egentligen vet jag inget alls om hösten just i det här ögonblicket. Ett helt oskrivet blad är den.

MEN…

det ordnar sig. Det gör det. Man skall inte vara så rädd av sig, för kastar man sig ut för stupet så måste man liksom försöka ta tag i någon buske eller landa på ett klipprång om man vill leva vidare. Man måste om man vill leva och de flesta av oss vill ju ändå alltid det. Och i den situationen har man liksom ett jäkligt bra incitament att verkligen göra något. Det bästa skulle jag nog vilja påstå.

Att sitta kvar där och inte göra något är väl bara som att välja en annan död. En långsam och plågande. Ändå väljer så många den vägen. En där man kan sitta i orubbat bo och skylla på olika ansvarsfrågor och annat som hindrar en från att göra det där man verkligen vill. I själva verket är det bara så att man sakta men obevekligen dör inombords om man vandrar för länge i samma spår på en väg som man egentligen inte vill gå. Man när byta spår. Ingen kommer ändå någonsin tacka en senare i livet för att man gjorde den där uppoffringen, inga statyer resas eller hjälteutnämningar utdelas. För det är bara inför sig själv man är ansvarig i alla fall i slutänden. Men rannsakar man sig själv och det är just det som en hjärta säger att man skall göra så är ju det också helt OK såklart. Men bara om det är det, att det är ens egen vilja, inte någon annans.

Men som vanligt jag säger eller lägger mig inte i hur andra lever sina liv. Vi har olika vägar och lösningar allihop. För många brukar nämligen förklara för mig hur jag skall leva mitt och lösa mina problem fast än dom egentligen inte vet ett dyft om mina livsbetingelser eller viljor. Ingen av oss vet egentligen hur det är att vandra i någon annans dojor. Alla har sitt, tar sina beslut och förtjänar respekt för dem.

Man kan bli olycklig om man får ett brev som det ovan. Men just det här är ett jobb jag sökt som ligger så långt under vad jag kan, kryper jag alltså lite i smutsen för. Då blir det skönt att inte få det heller eller också är det tvärt om att till och med när man ligger där i smutsen och söker de där jobben som man är helt klart överkvalificerad för och inte får dem heller så är man till slut då verkligt tillintetgjord. Men jag bryr mig inte. Tror jag. Inte om de +400-500 andra som inte tyckt att jag varit något att ha under det här året heller. Jag vet fortfarande vad jag kan och höjer ett fuck you finger mot det här hela gänget. Ni vet inte vad ni gick miste om losers. 😉

Men nu kväller. Jag sover väl på soffan om en stund kan tänkas. Fredagssnarkandes därför att man som vanligt inte hittar en film värd att se på alla, femtio eller vad det är. filmkanaler. Men jag förtjänar det där insomnandet och drömmandet i soffan. Det kan ni ge er fan på att jag gör.

Hej, Döden här. Låt oss klara ut en sak omedelbart. Jag spelar inte schack. Är det din tur så är det, punkt slut. Däremot är det helt sant att livet som du känner, det är helt över när Du och jag träffas. Det finns liksom ingen återvändo efter det. Så snälla, kom inte med det där patetiska Ingmar Bergman initierade försöket. Jag har väl hört det där en tre fyra miljoner gånger vid det här laget och börjar bli väldigt trött på alltihop. För Guds skull, inte ens Ingemar själv trodde på det där när det var hans tur. Men visst, det gjorde det sig jävligt bra på film, det är jag den förste att hålla med om, även om det var just bara dom scenerna som gav mig nått i en annars förbaskat tråkig och överreklamerad film.

Missuppfattning 2. “Lien.” Jag har aldrig haft en lie och kommer aldrig ha en lie. Det enda jag bär på är en silverfärgad klarinett, den jag spelar på för dom som är allt för ledsna för att orka gå vidare. Här där de döda färdas är tiden en annan än den ni är vana vid som levande, så jag kan spela under all den tid som behövs – evighet om det nu skulle behövas – för att trösta den missmodige. Får jag säga det själv så är min musik den vackraste och mest trösterika och jag tror mer än en nästan otröstlig håller med om den saken när de åter sett ljuset och funnit tröstens snuttefilt.

Missuppfattning 3. “Svart kåpa.” Kom igen nu. Jeans, oftast blå, men ibland vita. En svart polotröja för det poetiska, artistiska allvaret. Ett par rosa sneakers. Där har du dödens outfit. OK? Fler frågor på det?

Missuppfattning 8. “Döden är en blek, benig, tunnhårig, hålögd äldre man.” Tänker man efter så inser man hur korkad den föreställningen är. Såklart att jag är en kvinna. En kvinna födde in dig till livet ur sitt sköte så naturligtvis är det en kvinna som tar emot dig efter livet. Patriarkatet har trollat in den där vanföreställningen med listens snirkliga lögner som om det skulle ge dom fördelar också efter livet slut. Men här i de dödas rike delas inga fördelar ut, inte heller delas varelserna upp i ras, religion, kön, ålder eller efter andra kriterier. Här är vi alla lika. Andar om du så vill. En ande, flera vad då? Andar eller blir det änder?

Somliga har svårt för det här med likhet mellan alla i början. Sitter kvar i det som var, ett pansar kring deras kroppar som sakta dras åt och krossar dom mer och mer som en krympande kortsett kring falska kroppar. Men just det där är oftast det enklaste med övergången till slut. Så fort man inser vart man är på väg löser det sig nästan alltid själv. De flesta skakar ganska snabbt av sig sitt gamla jag. Det kan rassla rejält när varelserna här skakar av sig allt det gamla och det spricker upp som torkad lera kring deras gestalter och det onödiga och förbrukade faller ner på marken i tusentals sköra skärvor. Naturligtvis får man ha kvar allt det där. De flesta vill ju det ändå. Ha en möjlighet att minnas dom som blev kvar och det som var. Så vi brukar sopa ihop allt det där och stoppa det i en i en liten påse som man kan ha med sig på den nya resan. I alla fall innan den börjar på allvar. Sen är det bäst att glömma. Där kan anhöriga, gamla minnen, religioner, drömmar och annat som en gång tycktes värdefullt men inte i egentlig mening längre är det få ligga och vara möjliga att beskåda och se tillbaks på igen om den döde någon gång så önskar. Men oftast är naturligtvis de som en gång var anhöriga och nu är saknade, redan här innan någon egentlig saknad uppstår. Tid är som sagt något som de levande inte riktigt greppat trotts Einstein och alla andra som tänkt och filosoferat runt ämnet.

Trotts ibland initialt missmod så gråter ingen här. Man må ibland möjligen ångra sina handlingar och sakna kära som man lämnat, men dödens rike är i grund och botten en glädjens plats. Vi är lyckliga här och en del av ett och samma. Eller lycka är väl fel ord, men jag kan inte förklara det bättre för en dödlig. Vi är ju också en del av livet. Så tittar man närmare på allt det här så finns det väl egentligen inga döda heller. Vi är bara liv som ert, fast vi är i olika faser. Tusentals miljarder faser fast ett större tal som är omöjligt att föreställa sig. Men allt finns det där som liv i olika tidsrum. Allt värt sin egen respekt. Så när du sparkar på en sten nästa gång så känn efter och försök förstå. Kan du skönja livet där i stenens långsamma tidsrum?

Men jag skall inte uppehålla dig med mitt prat längre. Du har liv att leva och jag har död att förrätta. En dag möts vi, det kan jag försäkra dig. Jag ser fram emot att få möta dig min vän och lovar att jag den dan skall ta hand om dig på bästa tänkbara sätt. Lev Du livet bara nu i ditt tidsrum så länge, så ordnar sig det där andra när det är dags, utan att du ens behöver röra en fena. Lita på döden.

Det regnar idag när jag hämtar tidningen. Skönt tycker jag där jag lufsar ut i storstövlar och inte barfota som de senaste månaderna. Regnet är det sköna då alltså, barfota går jag gärna ett tag till. Nu är det verkligen tyst här på berget. Fåglarna har tydligen annat att göra nu än att sjunga, det har kanske att göra med en stundande höstflytt. Idag när det regnar gör väl det sitt till men det enda man hör egentligen är tranorna när de flyger över huset på sin daglig tur och skriker “vi kan flyga”, “vi kan flyga”. Förmodar att det är de två ungarna som skriker detta och att föräldrarna svarar “tyst med dig unge” “tyst med dig unge” på föräldrars vis. Eller också säger de något annat, hemligt och förborgat för oss självupptagna människor.

Inte heller denna morgon möter jag dragspelaren vid postlådorna. Han sover förhoppningsvis sin skönhetssömn eller också har han hunnit fram till kaffet. Möjligen är det regnet som håller honom inne. De är mer rädda än andra för fukten dragspelarsläktet. “Se upp för fukten älskling” brukar man höra dem sjunga eller om det nu är jag som hört fel igen. Men vi måste nog träffas och ljuga lite för varandra snart min gode gamle dragspelare och jag. När vädret blir torrare igen.

Annars tänkte jag se världen idag. Åka till centralorten, Ljusdal, bort liksom, för det är så långt det går ifrån en plats jag känner som hemma. Har aldrig riktigt kunnat ta in Ljusdal även om jag ibland kan tycka Ljusnandalen är det vackraste som finns. Det finns människor där också som är bland de bästa, men jag känner bara ett litet fåtal, ja de ryms väl på halva ena handen egentligen. Kanske lika bra det förresten. Vad i helvete har jag där att göra. Gäller väl Lo[o]s också. Känner väl inte mer än en handfull här heller men nickar åt många. Jagar man inte, fiskar man inte och kör man inte skoter så blir det väl så. Men man skall vara försiktig med att se ned på de här skogsmänniskorna. Det finns betydligt mer här i huvudena på folk i skogen än vad en snabb Stockholmsanalys av människorna ger vi handen. Filosoferna och tänkarna sitter ute i landets stugor, det har jag lärt mig. Inte på landets tidningsredaktioner eller tankesmedjor. Det må vara att det bara är blommorna, älgarna och vinden som får höra deras funderingar och slutsatser men de är inte mindre sanna, avslöjande och revolutionerade för det. Den som tror något annat har fått existensen om bakfoten.

Men det är det där bakåtsträvande som sänker mig som ett blysänke. Hur historien är så jävla förbannat bra, det gamla så eftertraktansbart, men det nya så jävla dåligt, hemskt och farligt. Speciellt när det där gamla var framsteg och nytt då när det hände men ingen tycks förstå det sambandet. Oviljan att förändras och att tro och följa de stora visionerna och den naiva föreställningen om att Messias snart kommer från Stockholm med sin fabrik utflyttandes till orten med alla nya välbetalda arbetstillfällen. När det egentligen bara är de som står där på den egna jorden som kan förändra. Som måste samarbeta och förändra för att överleva. Men det händer såklart inte. Ledarna sprider bara sina optimistkonsultåsikter och stora ord och klagomål på de som gör mest om att också de “borde ställa upp” med de positiva orden. Skit i handlingen. Den nya tiden byggs på ord i massor, helst positiva då. Men det är skönt såklart att vara gubbe. Man får liksom klaga då utan att någon förväntar sig annat. Men det där “ställ upp” klarar man sig iof inte utan.

Men det är som det är. Tidningen inhämtad. En macka skall man väl kunna få unna sig såhär på morgonen som o-cool gubbe från Lo[o]s. Läsa lite om världen och Sverige och om eländet. Där framkommer sällan så mycket positivt. En egen stund där på morgonen innan resten av huset vaknar. Ja det blir nog bra det.

Ja så fick man då det där samtalet från en dam på Bonnier Carlsen Förlags AB.

“Vi är intresserad av att ge ut din bok och skulle vilja träffa dig.”

säger hon efter lite döprat om väder och försäkran om att jag är den jag är. Det klickar till inom mig såklart. Vet inte om jag vill det där egentligen. Att bli utgiven. Det är ganska skönt att inte vara det liksom. Vara outgiven oskuld liksom, vara ren och obefläckad på den litterära marknaden och kunna ha det där framför sig att längta till och förskräckas av. Blir man utgiven så är man helt plötsligt allas egendom och alla kan tycka och kommentera ens person och verk och kritisera och tycka precis tvärt om om allt som man själv tycker och tänker om fortfarande i en ganska bestämd (i alla fall ibland) åsiktsriktning.

Dessutom läser ju folk det man skriver på sitt sätt och upplever saker som man själv inte liksom hade för avsikt att förmedla när man skrev det hela. Hur i helvete hanterar man det? Och hur hanterar man alla gamla språklärare man haft som nu kommer att hata mig för att jag får en bok utgiven fast jag inte lyckats ta in varesig grammatiken eller stavningskonsten under alla år när de med svett och möda försökt få mig att förstå och de faktiskt också har en egen bok som snart är nästan är färdig, en som är helt språkligt korrekt och den bok som kommer att revolutionera hela den litterära arenan. De där ambitionerna har ju inte jag liksom. Jag är ju bara ute efter att fördriva lite tid fram till döden med mina knapptryckningar och får man ett honorar för det så må det väl vara hänt ändå. Men bara kanske. Och tänk på alla diskussioner med de litteraturintresserade medelålders tanterna med färgat hår, illgröna scarfarna och de ännu mer färgade skalmarna på sina glasögon. Hur överlever man dem. Och alla priser sen. Middagar, kungar och skit.

Men hon pratar på, så mina tvivel får jag inte en chans att dryfta. Hon berömmer det ena partiet efter det andra och hur härligt jag beskriver huvudpersonen och den där kärleksrelationen. Och nog grät hon allt en skvätt där på slutet. Och sådär går hon på och jag säger “ja” och “nej” och “kanske” och försöker börja ett “men…” men hon babblar på. Ja hon bor i Stockholm fattar jag ju. Man pratar alltså. Har inte tid att lyssna. Så hon fortsätter att berätta om förlaget. Hur det kan marknadsföra boken och göra mig känd. Hur mycket budget det finns för marknadsföring, författarträffar och att den här boken säkert gåratt lansera också utomlands. Kanske filmrättigheter kan säljas. Jag borde skaffa mig en agent som kan bevaka mina rättigheter, hon kan rekommendera några bra namn när vi träffas. Om jag bara skriver om det där partiet i mitten så kommer det här att bli en storsäljare. Och då får jag äntligen in en kommentar

“V A D – S A – D U ! ?”

antagligen gör jag det för att jag säger den mycket högt och detta höga ljud antagligen distar något alldeles förskräckligt på ett kontor där i centrala Stockholm. “Vad menar du?” kommenterar damen och jag upprepar min fråga. “Menar du omskrivningen av delen i mitten?” frågar hon. “Ja” säger jag. “Kommer aldrig på fråga säger jag!” och hon svarar “Hur menar du då?” och jag svarar “Ja, det skulle ju vara ungefär som att be en konstnär måla om ett parti på sin tavla” och hon säger “jaha, tycker du det?” på utandning och fortsätter “Då kan vi nog inte samarbeta med dig för den där omskrivningen är nog ett måste för att den här boken skall kunna lyfta” och jag svarar “nehej” och lägger på luren och avslutar samtalet som fortfarande varandes en litterär oskuld, men en sådan som ändå ler där lite för mig själv därför att hedern ändå finns i behåll.