Category: Betraktelser & Berättelse

Lillkatten älskar den första snön, den som alltså kom en vecka för tidigt, far runt där ute som ett asplöv i en storm. Men ni vet vad jag tycker. “Möög” som skånsk kompis kallar det hela. Mögel tror jag det betyder.

Men “en vecka för tidigt” fast sent ändå. Eller hur man skall uttrycka det om snöns ankomst.

Men OK, trivs lillkatten så trivs jag. Vi är ändå kompisar. Man får håll ihop. Trivas ihop. Får gå ut och leka i snön jag med. Fara runt. Dricka choklad med vispgrädde när man kommer in. Eller ta sig en whisky.

Fast det hela är väl bara att acceptera. Bor man här måste man såklart det. Och det vara inte för evigt. Är bara svackan/dalgången innan nästa års härliga varma säsong med sol och bad och en öl ute i trädgården tar fart igen. Svart och vitt. Yin och yang. Ja och färger och gråskalor däremellan som förgyller tillvaron i sitt överflöd.

Mot månen. Artemis lyfte i morse. Finns inget ocoolt över det alls. För framtiden. Bejaka nyfikenheten.

Minus tre ute. Finns inget som är coolt med det. Av någon anledning är ändå Hulken rätt måttlig i sin hunger under natten. Man antar att det bara handlar om att han placerar sig i startgroparna för att börja käka pellets på riktigt. “Hjälp” borde man skrika.

Får en jättefin sked i present som äldste sonen har karvat ur en trädbit efter Den gamla damen, ja körsbärsträdet här ute för er som inte känner henne. Ett mycket vacker arbete. Och jag förvånas över att båda sönerna verkar ha fått träet i sina händer. Man undrar var det kommer ifrån?

Kommer att bli en av mina käraste ägodelar.

Här på kontoret är det mesta sig likt. Tekoppen står här bredvid mig och datorerna snurrar på i sitt eviga surr för att skyffla luft. Några watt i värme får man väl därifrån också. Ja och från sig själv. Sisådär en 60 watt tror jag. Energi i omvandling. Den tar aldrig slut. Den är gratis. Ja det finns mer energi än något annat i universum. Ja rent utav allt som finns är energi. Ändå ägnar vi oss åt den här energikrisleken. Följ den blind John. För fan, forska istället. Hårt. Hitta lösningarna. Fokusera på dom. Framåt.

Men min dag skall fortsätta med ett lämpligt antal kodrader. Sonen placerar en bit av sin själ i en vacker sked av körsbärsträd som är inoljad med linolja och är Hälsingland i hela sitt väsen. Jag i en bräda med komponenter och några tankar av funktion. I det där finns en glädje. Att göra. Skapa. Föda. Stort är det. Man blir en av de där som bidar. Inte en trött Facebook eller “Bonde söker fru” person som bara försöker få tiden att gå för att till slut slippa just den där tiden vilande i ett evigt mörker.

Men te. Ett flin. Lite kod. Ja och en gammelkatt på labbänken.

Kör.

Dags att leta upp snöskyffeln.

Allt det där. Tänker man. När man knappar på. Men också. Eller oxå. När man skriver kortmeningar. Det gäller att kunna ta in kortmeningar som läsare. Rytm. Förstå den. Eller åtminstone försöka. Förstå.

Men jag knappar på såklart. Vad skulle jag annars göra? Mitt liv. Ja med lite musik till då såklart. Och några ord. Jag. Här. Nu.

Vann ett pris en gång. I Stockholm. Tiotusen och mer. Historiska. Nervöst. Fick stor check och blommor. Diskuterade med höjdare på SEB som gjorde ner mig och mitt projekt totalt. Men jag har lätt för den sortens folk. Kan arbeta med. Det man ger får man. Så tänker jag. Jag är inte rädd för höjdare.

Grabbarna från Handels som undrade och frågade. Kanske bara för att vara snälla. Har säkert tjänat sin första miljard allesammans nu. Ville ha med mig på efterfest på någon krog. “Tyvärr sa jag“. Är för fattig för det men det sa jag inte.

Annars utanför som vanligt. Här var alla fina människor i Stockholm. Innerstad. Djursholm. Innan jag gav mig hem mot hotellet som jag betalt med våra sista pengar gav jag blomkvasten jag fick till några av de där fina människorna. Synd att den skulle förstöras på promenaden hem till hotellet i många vinterminus tänkte jag. Men borde kanske ha stoppat i en papperskorg själv. Men fel i mitt hjärta att slänga några hundringar som kan komm anågon annan till nytta. Också någon som har pengar att köpa själv. Ja alltid.

Den promenaden hem till hotellet. Ensammast i världen som vanligt. Köpte chips och en cola på en nattöppen affär. Lushotell på odenplan. Ringa hem. Försöka smälta sen. Hem dan efter. Lösa in pengarna. Stolthet ändå. Till vilken nytta vet jag inte.

Det där kommer till mig här på morgonen. Har inte tänkt på det på många år trotts att checken sitter uppklistrad här på en vägg. Minnen är som bubblor där i huvudet. Poppar upp som dom vill och försvinner igen.

Ute kryper temperaturen neråt. Får skrapa rutorna när jag skjutsar ner K till keramikkurs. Den första skrapningen av många den här vintern tänker man. Vet man. Svär man ramsor åt. Gilla icke. Inte ens lite. Hur skulle man kunna göra det?

I Järvsö och Åre och i andra skidorter ropar man Halleluja och Hurra såklart. Nu kan snökanonerna dundra iväg och igång. Åtminstone om man befinner sig i elområde ett eller två. Svårare längre söderut kan man gissa. Men där kanske inte minusgraderna finns heller. Då löser sig allt till det bästa.

Mommons tid är här, det märker man i inkorgen. Singles day. Black Friday. Cyber Monday som blir till veckor och före och efter och mer och mer och såååååå tröttande.

Känner att jag måste le lite för mig själv åt den där känslan av ensammast i världen som jag känt i så många städer runt om i världen och beskriver ovan. Kanske lika bra att jag stannar här på min kulle i fortsättningen. Sitter still liksom. Där kan jag åtminstone njuta av det där solitära. Tycka synd om sig själv, ja det är väl ändå blaha, blaha som inte leder någonstans alls. Man vill skrika “ryck upp dig din jävlel“. Åt sig själv alltså i en annan tid. Tänk om man gjort det? Rykt upp sig i tid… Vad hade hänt då?

Thanksgiving nästa torsdag. Fin tradition egentligen. Men handlar mest om pengar och dåliga samveten numera alltså. För många. Som inte har råd med resor och stor kalkon. Lika bra vi slipper det där här alltså. Det och det delade Amerika som håller på att bryta sönder den där smältdegeln på andra sidan vattnet.

Nåja. kan inte bara skriva och skriva och skriva skit här. Måste jobba också. Det skall jag nu alltså. “Arbete ger frihet” sa några förr, det är lika osant nu som då. Nu dikterar samma människor fast i en annan tid villkoren i vårt styre här. Galenskapen.

Le. Klick. Klart…

Ny vecka. Nytt hopp. Lite jippie på det. Tänker man. När man går ner för alla trapporna. Äntrar kontoret. Flinar lite för sig själv.

Vi avlyssnar Händels Messias i Ljusdals kyrka i helgen. Inte hela. Då får man sitta i tre timmar. Nope. En del. Jodå, Halleluja är med. Ja och mäktigt såklart. Otroligt imponerad av sångare och musiker. Tänk att allt det där finns här. Va!!! Otroligt. Lika bra som när hela avlyssnades i Uppsala domkyrka någon gång på 80-talet.

Sen är förvåningen stor över att en sådan som jag släpps in i en kyrka. Stort det med. Jesus hänger där på ett kors i taket. Smal och “ärmlig” (ovanåkersmål). För en okristlig själ som jag känns det där märkligt. Ja också den mer välmående avbildningen av honom framme vid altartavlan. Men där som tjockis, antar jag att han sitter där på Gud’s vänstra sida. På korset är det inte lika glatt. Såklart.

Men en vacker kyrka. Rikedomar. Jag antar att en återkommen Jesus skulle riva ner hela schabraket och börja med avbildningarna av sig själv, sen spränga predikstolen och altartavlan och sen själva byggnaden. Allt det där handlar om kyrklig makt, prästers makt, men så väldigt lite om det gudomliga.Han/hon/det/gud finns överallt och behöver inget guld, inga stora ord och inga stora byggnader. Allt han/hon/det/gud står för finns i soluppgången, stjärnhimlen och i ljudet av en porlande bäck. Så känner jag för alltet. Fast vem fan bryr sig om vad jag tycker? Men rätta.

Antagligen.

Såklart.

OK med det är jag.

Hursomhelst är vi övertygade om att vi måste ge oss ut på fler kulturella evenemang K och jag. Det säger vi varje gång vi kommer iväg. Man lyfter av nya intryck. Helst sådant som inte tillhör det man normalt tar in och konsumerar. Man måste försöka överraska sig själv helt enkelt. Så ofta man kan.

På hemvägen, köper sushi. Avhämtning eftersom man strax stänger. Känns lite konstigt att allt i centralorten stänger ner så tidigt. De vanliga affärerna är öppna längre än matställena. Hallå liksom. Men ny tid. Inte min tid. Hur som helst är sushin bland de godaste vi ätit. Ja och det är ett gott betyg. Turligt nog frågade killen i kassan om vi ville ha kladd på. ICKE!!! Glömde att säga ifrån med emfas på den punkten innan. Fyfan för majonäs på sushi. Vem fan har kommit på den iden? Borde inte den personen hudflängas och därefter pryglas hårt en lång lång tid.

Men gott att leva.

Alltså.

Mer behövs inte.

Nu tar vi tag i den här veckan.

Det snurrar till ordentligt ett tag här idag på kontoret. Måste ut och vandra lite för att återfå någotsånär stabil tillvaro. Vet inte varifrån den där snurrigheten kommer ifrån, men då och då är den över mig. Alltid lika otäckt. Men tar mig tillbaks till stolen idag och efter en timme är jag på banan igen. För mycket jobb och för lite sömn kanske? Vad vet man? Vanligt är det i alla fall. Fråga vilken distriktsläkare som helst.

Men när man överlever firar man med

Eftersom det inte finns bättre. Ja mycket som är lika bra såklart. Men gott humör det får man av gammal Deep Purple, även icke remastrad.

Annars har det varit mycket Bowie här idag. Bra han med.

Annars går dan. Den största bedriften är att definiera funktion kring en knapp som kopplar två meshenheter med varandra och utbyter nycklar. Jag har den här funktionaliteten i VSCP sedan tidigare. Men nu är det andra som gjort koden. Svårt att ta sig in i. Gammal gubbe tänker man när man kämpar sig in i hur dom har tänkt. Men till slut går det. Ett par timmar efter dagens stora snurr är det där på plats.

Nu skall OTA uppdateringar fungera på tre nivåer av noder. Sen tror jag att det här projektet är hemma. Ja i alla fall om man kodar på ett år eller sisådär. Det tar tid vettu. Är man två tar det ännu mer tid. Ja och är man tre, då blir det nästan omöjligt. Ja ni fattar. Ja och är man gubbe går det som det går ändå liksom. Sand blir det till slut ändå.

Fast är man fler blir det roligare. Ja och bättre. Till slut. Men man kan inte få allt. Fast vissa dagar misströstar jag över ensamheten och den stora singulariteten. Men har man nått en punkt där man kan lämna den här världen och allt bara fortsätter att fungera utan att någon ens blinkar. så har man ändå uppnått något. Kan jag trycka. Bättre att vara en kugge som finns att hämta kopia av i reservdelslagret än att vara en svårreparerad guldkugge som hindrar och försvårar när den går sönder och det är över.

Regn större delen av kvällen. Rikligt faller det. Ihållande. Tvättar mörkret. Fyller kraftverksdammar. Tvättar bilen. Skapar kodarväder. Läcker in i källaren. Hulken misströstar. Men blir inte ens blir om fötterna.

Imorgon skall det inte regna. Japp. Då kanske man kan gå ut. Finns saker som borde fixas där ute nämligen. Fixas av mig. Men det är svårt att hinna med allt. Serru.

Tolv grader varmt utlovas här imorgon. Det är varmt för November. Flädern får säkert någon ide om att börja blomma. Den är, som berättat, högst egensinnig på alla sätt.

Men det börjar bli dags att packa ihop här på kontoret. De eviga kvarsittarna och deras tid närmar sig. Det får man respektera. Jag har överträtt den tidsordningen allt för många gånger redan. Visar lite respekt nu som pensionär. Dags innan man själv äntrar de eviga kvarsittarnas skara.

Så…

Godnatt!

Läsdags.

Jag har bra bok. Har du!?

Viktigt.

Liksom.

K fyller inte jämt förrän nästa vecka men har redan börjat släpa hem kassar med presenter. Jag känner att jag måste börja erbjuda hugade presentlämnare mina tjänster. Behövs det körkort för att framföra presenten eller om den är tung och det behövs bärhjälp så ställer jag gärna upp vid förfrågan…

Mins bilden på K’s pappa när han fyllde sextio. Han sitter där stolt och allvarlig i finstolen med ett hav av blommor omkring sig. Får försöka övertala K att ta en likadan bild nästa helg. Hålla släkttraditionerna vid liv så gott man kan skall man.

Fullmåne. Fast det var i förrgår på riktigt. Håller liksom i sig. Hänger som en strålkastare där på himlen. Lyser rakt in genom sovrumsfönster och söker ens själ. Planterar mångalenskap hos den som inte har alla hästar hemma. Min är alltså i farozonen. Jag ligger där nån timme och begrundar detta utan att kämpa emot.

Idag kod för hela slanten. Inne i det där tillståndet då det börjar koppla. Blir alltid lite nervös av det där andra mellantillståndet. Antagligen handlar det om att hjärnan har nog med att koppla ihop den där informationen och inte har ork att lugna mitt oroade sinne. Fast det här tillståndet älskar jag. Fast det är såklart bara flykt. Bort från tankar som kan ta dåliga vägar. När man är här finns det liksom inte rum för annat än det man sysslar med. All dålig självkänsla får stiga åt sidan.

Just det där med självförtroende och självkänsla, att det är två olika saker, är viktigt att ta till sig. Man kan ha utmärkt självförtroende men inte tro sig själv om en enda liten poäng ändå. Bäst såklart om de följer varandra. Själv har jag massor av självförtroende. Fast inte ett fullt glas med självkänsla.

Men lever gör man. En dag till. Hittar telefonen på hatthyllan när jag kommer ner till kontoret och precis skall till att placera morgonflinet mitt i ansiktet. Har inte saknat den. Men gläd åt ännu ett flin. Det är här jag vill vara.

Nu är K nerskjutsad till sitt. Det behövdes inget skrapande av rutor idag heller (även om det var nära). Tekokaren från Erikshjälpen är fylld med vatten och påslagen. Småfåglarna har fått lite påfyllning av havregryn indränkt i överbliven frityrolja. Dom älskar det! Letar säck med havregryn att köpa. Bulk. Tvåkilospåsar förslår inte länge åt våra vänner här på kullen. Vi får se hur det blir med solrosfrön.

David Bowie fyller högtalarna här nu. Jag känner mig redo. Tror jag. En dag man fått. Som man gläds åt. Det är bara att köra.