Category: Betraktelser & Berättelse

Trött. Bestämmer mig för att sluta låtsasjobba vid tjugotvå och trettio. Tidig kväller liksom. Poppar lite popcorn. Vill testa “Lincoln” som vi har på en sticka. Har provat den förut men kom bara ungefär en kvart in i filmen. Orkade kanske något lite längre idag innan både fru och jag bestämde oss för att återigen ge upp. Maken till tråkig film lär inte finnas. Så det får bli en bok istället.

Ber därför att få önska världen godnatt. Man lägger sig och ingen kan väl vara helt säker på att man vaknar igen nästa dag. Man får liksom hoppas att man gör det och oftast gör man det såklart men det händer också att folk inte gör det. Oftare än man tror. Så man får liksom lägga sig med lite respekt för livet och vakna med lite extra glädje för att man faktiskt får vakna till ännu en oskriven dag. Det är i alla fall min enkla filosofi. Livet har jag liksom alltid hållit högt. Godnatt vänner!

Gubben vaknade nyss. Först en lång frukost. Nästan en sådan där lyxig facebookfrukost som det sociala nätverket översvämmades med bilder på varje morgon i semestertider. Men det här var såklart ingen vanlig dag. Den hembyggda raketen stod där, ute i trädgården, nästan redo för den sprakande, mullrande avfärden, den som skulle ske idag. Behövde bara tankas upp med de trettio tonen knallgas som dess bränsletankar kunde och skulle suga i sig. Sen var det bara att tända på och flyga iväg. Men först lyxig frukost som sagt. Det skulle bli betydligt enklare mat under den närmaste tiden där ute under hans rymdresa.

Raketen hade han jobbat på i flera år nu och till grannarnas och det lokala samhällets förtjusning hade den växt sig högre och högre upp mot himlen där i hans trädgård. Han var allmänt token som byggde en raket som han skulle flyga ut i rymden med. Men nu stod den där och sträckte sig tjugofyra och en halv meter upp i luften. Skinande, nyputsad och blank och med “Lovisa I” påmålat på sidan i blått efter hans kära fru, hon som skulle tända på och som han inte skulle få se på ett tag. Ja han hade faktiskt till och med varit tvungen att söka bygglov för farkosten eftersom kommunens noggranna tjänstemän betraktade det hela som en fast byggnad där på hans tomt. Hjul saknades ju nämligen. Saknas hjul är det en fast installation, punkt. Men de hade såklart inte beviljat hans ansökan. Togs den inte bort innan det och det datumet så skulle det bli vite och föreläggande och dagen hade kommit och vite och föreläggande hade krävts ut utan att betalas eller åtgärdas men raketen den hade blivit kvar. Det senaste hotet var att imorgon skulle kronofogden medelst handräckning från polisen forsla bort styggelsen från hans gård till samhällets medborgares och myndigheters fnissande förtjusning om en seger över det omöjliga drömmarna.

De förstod sig liksom inte på drömmar de där människorna. Det var liksom bara så per definition med myndighetspersoner. Men idag skulle den bort och det skulle ske med dunder och brak, det skulle han tametusan se till med lite hjälp av en älskad fru.

I sin bygglovsansökan hade han inte nämnt det utsprängda utrymmet under huset som härbärgerade de trettio tonnen knallgas. Han hade liksom inte vågat eftersom den mest fantasilöse då skulle få fart på sin fantasi i form av den ökande sannolikheten för förekomsten av möjliga explosioner och smällar i ett Svenskt villaområde. Att tillverka så mycket knallgas hade nämligen tagit tid och faktiskt tagit ganska mycket extra tid eftersom den el (också vattnet måste erkännas) han använt för ändamålet stals från kommunens system och det faktum att det inte gick att hämta hur många ampere (eller vatten för den delen) som helst utan att väcka misstanke. Men nu efter mer än tre års producerande så var utrymmet välfyllt. Att de numera bodde på en bomb som kunde, om det gick illa, spränga bort hela kvarteret, tänkte han sällan på, egentligen bara när det åskade eller när hans rökande granne kom och inspekterade bygget med sin glödande cigarett i handen och ett nedlåtande flin, som visade huggtänderna, placerat i grannansiktet.

Innan han gick in och borstade tänderna och tömde magen en sista gång öppnade han ventilen som skulle fylla bränsetankarna. Det pyste till när gasen började flöda och det skulle ta ett tag
innan tankarna var fyllda. Han han nog duscha också tänkte han och gick in på toaletten och låste om sig.

Och visst han han det. När han var duschad och kammad och den rosa astronautdräkten var påträdd på hans kropp – hans fru älskade nämligen rosa – så var det dags för att klättra upp i raketen som nu hade fulla bränsletankar och därmed mest kanske skulle betraktas som en bomb. En kyss på lilla fruns mun, modifierad motorcykelhjälm på och sen stegen upp till den lilla kapseln längst upp där på den tjugofyra och en halv meter höga raketen. Stege bort, ombesörjt av lilla frun. Dörr i kapsel stängd. På med alla instrument. Det blinkar och piper lite. Mätare går till sina lägen. Gyron börjar snurra. Datorer är bootade och klara. Full tank också på tankmätaren. Bra. Han var redo, fast först säkerhetsbälte på. Syrgas påkopplad. Så han talar om detta faktum för frun över radion, nu är det dags. Och hon börjar räkna

10 – 9 – 8 – 7 – 6 – 5 – 4 – 3 – 2 – 1 – Lift-off

Men inget händer. Inte ett dyft, inte en endaste liten puff ens. Istället för vrålande, skakande kraft som bomben under honom generererar när den skickar honom upp i rymden, ingenting. Nada. Han lyssnar med frun över kommunikationsradion. Hade hon verkligen tryckt på den röda knappen? Får ett jakande svar. Ber henne titta på sladdarna och det lovar hon att göra. Har ju inget att göra själv dock där han sitter och väntar så han tittar ut genom kapselns lilla fönster, en ruta tagen från en gammal folkvagn från sextiotalet. Ser de som samlats där på grannens gräsmatta. Hur de flabbar över misslyckandet. Gläds över att det här naturligtvis inte fungerar precis som det ju faktiskt sagt helal tiden. Vem i helvete kan bygga en rymdraket själv. Hans fru återkommer. Hon som alltid trott och stöttat honom i det här projektet. Jodå det var en skata som hade bitit av sladden till tändanordningen. Fixat med lite isoleringsband och ihopvirade kablar. Hon är en rackare på det elektriska hans fru. Var han redo? Och det var han ju. Så igen, nedräkning för så skulle det ju vara.

10 – 9 – 8 – 7 – 6 – 5 – 4 – 3 – 2 – 1 – Lift-off

Ett tryck på en röd knapp. Tystnad, tystnad följt av ett öronbedövande muller. Grannar som kastar sig bakom syrenbersån i skydd och i fruktan inför gud och sina liv men som naturligtvis kommer att överleva – om än förbluffade – med sina tråkiga händelselösa svenssonliv och allt. En fru som skrattande och jublande tittar på där bakom sin kontrollpanel i köket på ett litet rosa hus i en villaförort. En raket, ett hemmabygge i aluminium, plåt och plast fylld med trettio ton knallgas och en gubbe, som bara är hennes, som lyfter sakta vrålande, skakande som en segrare där utanför fönstret. Verkar inte riktigt veta om den skall flyga rakt upp eller åt sidan under en kort stund men bestämmer sig sedan och vrålar iväg upp mot himlen som en seger för de drömmande människorna över de som tror och säger att saker inte går att göra, de som tröttar ut och bromsar. Upp genom de lägre molnen for den. Upp genom de högre. Ut i det svarta tomma. Bryter sig loss från jorden, sveper efter en dag eller två förbi månen och då måste ändå gubben skratta för sig själv. Det här var ju riktigt kul. Mot Jupiter för tusan. Mot Jupiter!

http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/karinpettersson/article17254468.ab

Jag skulle väl egentligen skrivit ett långt inlägg för att bemöta den här artikeln men jag orkar tamefan inte. Det är liksom ingen ide’ eftersom de som skriver de här artiklarna redan har bestämt alla sina åsikter i förväg och egentligen inte är intresserad av sanningen. Jag har ju sett JB inifrån. I alla fall i Gävle. Sett en skola som fungerat och dit jag skulle skickat mina egna barn och en skola dit jag skulle rekommendera min bästa vän att skicka sina barn. Inte för att det är en friskola och inte för att det är ett riskkapitalbolag som äger den utan därför att de just på den här skolan skulle träffa engagerade, vakna lärare som gör oändligt mycket mer varje dag för elevernas utveckling än vad de egentligen behöver göra. Engagemang och genuint intresse för andra människors barn och deras utveckling stavas det. Människor som finns där för ungarna i framgång och motgång till 100%, och som verkligen försöker på alla sätt att ge ungdomarna den bästa möjliga utbildning utifrån de ramar som finns uppsatta och som samtidigt är föredömen som människor. Vuxna som varje förälder borde vilja att deras barn växte upp omgiven av.

Jodå jag har varit på andra skolor. Det finns bra lärare där också men jag har också sett tröttheten. Visst oftast också mer resurser men ofta står de där bara i en trött värld. Överskotten (vinsterna skulle man kunna kalla dem) från de här skolorna handlas upp i slutet av året och når i slutänden samma “giriga kapitalister” som hos friskolorna för att behålla budgetnivåerna intakta inför nästa budgetår. Jag har fått tillräckligt många ordrar från skolor där det är viktigare att fakturan skickas före årsslutet än att varorna levereras i tid.

Men visst kan man ha åsikter om hur vinster skall användas, men hur det än är med det så måste ett företag ha vinster för att kunna utvecklas och överleva. Man kan möjligen klaga på att det i skolvärlden finns privata initiativ i form av företag, en politisk fråga, men vinster, ja de hör bara ihop med själva företagandet. Ett måste. I JB’s fall skeppades vinster nerifrån vinstgivande enheter uppåt i koncernen där de spenderades. Alltså de enskilda skolorna gick i de flesta fall bra. Tänk om de också var lokalt ägda. Då hade det bästa av två världar funnits på plats. Men då krävs lokalt och engagerat riskkapital och det finns nästan aldrig längre i Sverige nu för tiden.

Engagemang är viktigare än resurser. Bäst är naturligtvis båda. Men skall jag välja en av dem så väljer jag i varje ögonblick de engagerade. Det är människor som utvecklar, inte koncerner eller politiska manifest, inte ens skolverkets regler gör det. I slutänden är det den ensamme människan där ute som står framme vid whiteboarden det hänger på och är det bara bra människor så kan ni ge er fan på att resten bli bra också. Jag har aldrig mött mer engagerade lärare än de jag mötte där i Gävle någonsin eller någonstans så sätt för helvete inte likhetstecken mellan giriga ägare och undervisningskvalitet.

Stänger av P1 för idag. “Sommar” är slut. Cecilia Edefalks program är ännu ett av en hel serie program som har lyft, fyllt, irriterat och puttat en ner i iskallt vatten i år. Precis som det skall vara. Det enda jag saknar är kanske de vanliga människorna. Alla de där som är som Du och jag. Som har levt ett ganska vanligt liv – om det nu finns några sådana – och borde få berätta om dem. Då menar jag inte de som sållas fram i “Lyssnarnas sommar”. Där är det bara de som upplevt elände och sjukdom och som inte kan frigöra sig från det de upplevt som får en chansen. Nej det är det vanliga människornas historia jag är nyfiken på. Historien om henne som tagit en kille och två flickor genom barndom upp till pubertet och skickat dem ut i livet som fungerande människor och samtidigt tagit sig tid att smekande trösta en ledsen åldringar på ett äldreboende. Men också mattelärarens berättelse vill jag höra, han som med glöd under fyrtio år förklarat Pytagoras sats för unga som i den delen av livet inte vet att just Pytagoras tillhör ett av de ljuvligaste mysterierna i livet. I väntan på de vanliga människorna så får man såklart hålla till godo med den bästa årgången hittills av Sommar i p1. Inte illa det heller i och för sig.

De hade egentligen aldrig kommit varandra nära ens. Kamratligt kramats, javisst hade det gjort det, precis som mellan alla andra arbetskamrater, men aldrig riktigt pratat eller dansat eller gjort det allra minsta mer. Ändå var det tre år mellan det att han först sett henne och tills hon försvann. Då första gången helt plötsligt bara upptäckt den vackraste kvinna han någonsin sett där på andra sidan rummet och sen inte kunnat tagit ögonen ifrån henne under hela mötet. Märkt att hon märkt att han stirrat (ja han stirrade verkligen som en idiot) och försökt tvingat sig själv med all kraft att se bort, verka ointresserad, men efter fem sekunder varit tvungen att titta igen. Men möten tar slut och de jobbade på olika avdelningar så de sågs inte så ofta efter det där första mötet. Men gjorde de det så var det alltid på jobbet aldrig någon annanstans. Han visste inte ens vad hon hette, hade aldrig vågat fråga. Visste bara att hon var den vackraste kvinna han någonsin sett.

Men nu var det länge sedan såklart. Femtio år och några till hade gått. Den vackraste kvinna han någonsin hade sett hade slutat och flyttat till en annan ort för länge sedan. Vart visste han inte och han visste fortfarande inte hennes namn. Kramat henne hade han gjort där på avslutningsfikat till hennes ära och det hade liksom gått pirrande strömmar genom hela hans kropp den korta stund han stod där med henne i sin famn. Men det gick ju inte att stå där såklart. Så han hade släppt den mjuka omfamningen som han bara velat hålla och hålla och hålla och efteråt hade hon lett mot honom med glittrande ögon och de hade önskat varandra lycka till och sen efter tårtan var hon borta.

Ingen hade riktigt kunna mäta sig med den här kvinnan. Det hade liksom blivit så. Alla andra kvinnor var liksom bleka kopior av, nej inte ens kopior, av den vackraste kvinnan han någonsin sett. Så han hade blivit själv. Bott ensam alla år sedan dess i en liten stuga vid havet. Efterhand hade väl också minnet av denna kvinna bleknat lite i kanterna men aldrig helt, för mitt i det där bleka hade hon stått där lika tydlig och vacker som han sett henne igår. Han hade pratat med henne i både sina drömmar och ute i det fria när Gud som vanligt inte hade svarat. Kort och gott, hon var den enda kvinna han någonsin velat ha och varför det var så visste han inte. Det är ju så med kärleken.

Så gick han i pension. Hade blivit gubbe. Ville väl egentligen jobba men man ville inte ha honom kvar. Det kände han. Lagen gav honom rätt att stanna några år till, det var sant, men han hade aldrig velat tvinga sig på någon annan. Så han gick. Men det gick bra. Visst, ensamheten tryckte på och han anade väl att det skulle bli värre med åren men han hittade varje dag saker att göra. Fördriva tid handlade det om. Tid som skulle förflyta till hans tid var ute. Men han tänkte njuta så gott det gick, det hade han bestämt sig för och egentligen var det väl bara avsaknaden av vänner som ibland fick honom att känna sig ledsen och nedstämd. Men aldrig värre än att han nästa dag med glatt humör tog sig ann världen och livet igen.

Så fick han då det vita handskrivna brevet i brevlådan en dag. En vecka före jul. Adressen skriven med grönt bläck med mjuka snirkliga bokstäver där varje mjuk bullig bokstav sa att en kvinna skrivit. Han blev förvånad. Han levde ändå i en tid där inte ens räkningarna hamnade i brevlådan längre utan kom i elektronisk form. Det var nästan bara reklam där i lådan numera. Eller en paketavi från Clas Ohlson eller Ellos, men också de bara när han glömt att fylla i mobilnumret för SMS aviseringen. Men han skulle in till stan och besiktiga bilen idag. Så brevet blev liggande på köksbordet där han varligt placerat det mot julstjärnan, där på hans döda mors gamla julduk som han gärna tog fram till jul, för att läsas i lugn och ro när han kom hem. Men han kom aldrig hem. Ett släp på en långtradare fick sladd i en backe, han kom från andra hållet och släpet slog in i hans bil och bankade ut allt liv som fanns i både bilen och honom på några mikrosekunder till ljudet av plågad metall, följt av tystnaden. Följt av skriken. Följt av sirenerna som snart också tystnat eftersom allt hopp var ute.

Hon hade kanske inte väntat sig att han skulle svara på hennes brev där hon satt i en annan del av landet. Han den vackraste man hon någonsin sett hade säkert ett eget liv med mycket att stå i och mindes säkert inte henne ens. Hon, numera änka och ensam sedan flera år, satt mest och försökte få tiden att gå. Levde på minnen. Ångrade varje dag – och hade alltid gjort det – att hon inte visat honom tydligare hur mycket hon hållit av honom då. Kanske hade livet blivit lyckligare och ljusare om hon gjort det. Nu fanns det så mycket ont att minnas från ett äktenskap som knappast kunde beskrivas som lyckligt. Ja, ja suckade hon, nu hade hon i alla fall talat om för honom att hon aldrig lyckats glömma. Den där vackraste mannen hon någonsin sett och som hon kände där en gång på fabriken, och det kändes gott att hon fått iväg det där brevet innan det blivit för sent, så var det helt säkert konstaterade hon när hon tog upp sina stickor och fortsatte sticka på strumporna till sitt äldsta barnbarn för att tiden skulle fortsätta gå.

Ja så kom en sådan där dag när bloggen slår rekord igen. Ja det är väl i runda tal 10000 ggr mindre besökare per dag på min blogg än vad en seriös bloggare som Blondinbella har på sin, men ändå liksom, det är ändå en rekorddag här i min lilla värld. Man borde öppna den där champagneflaskan och vaska hela natten helt enkelt. Sen att det inte är en av mina djupa tankar eller någon betraktelse jag skrivit som orsakar denna anstormning må vara hänt. Det som orsakar anstormningen är istället nya regler för dragkrokar på bilar. Men man får vara ödmjuk. Rekord som rekord.