2013-07-26
Nu drar jag till Paris.
Regnet vräker ner här i Paris och det är varmt som fasiken, över trettio grader tror jag det är. Vår gamle trummis fru hämtade mig på flygplatsen och körde mig in till hotellet i den minsta Fiat jag någonsin sett. Det är nästan på dagen trettio år sedan gänget skjutsade mig ut till samma flygplats och jag stack härifrån så det väckte minnen. Resan in med Michelle var hur som helst en mardröm. Fransmän (kvinnor också tydligen) kör bil utav bara helvete och verkar inte bry sig om så många av trafikreglerna. Jag blåhöll mig i ett litet, litet handtag hela vägen men det kändes inte det minsta säkert ändå såklart efter som handtaget inte alls verkade sitta fast som de handtag jag är van brukar göra.
Grabbarna skall spela på klubben vi spelade på ofta, när det begav sig, ikväll, La Grenouille Délicate, och det är därför jag är här eftersom jag skall få hänga med på några låtar. Det är ändå trettioårsjubileum. Det är nästan magiskt att deras turneplan placerade dem i Paris just nu den här veckan trettio år senare. De skall spela i London imorgon och kanske följer jag med dit eller också stannar och insuper Parisatmosfär. Vi får se efter giget ikväll om det ger blodad tand eller bara avskräcker.
Hur som helst skall jag åka in till klubben nu och checka lite ljud sen skall vi sätta oss på en restaurang allesammans och äta lite valda delar av det goda hos det Franska köket innan det är dags att gå på vid 23-tiden. Känns lite nervöst så önska mig lycka till.
2013-07-26 – Natt
WOW vilket gig!!!!!! Älskar Fransmännen!!!!!!!!
2013-07-27
Ho, jävlar. Snart i Calais i turnebussen för överfart till Dover. Länge sedan man såg de vita klipporna och det skall bli härligt att se dem igen. Med andra ord så hängde jag på till London. Det bra med det här ännu en spelning på klubben “Keep your fingers crossed” i Shoho ikväll. Ligger bara några kvarter bort från min favoritpub “The Liar and the Troll” som är den pub i London jag verkligen kan rekommendera mest. Öl finns det på alla men här fixar ägarinnan Therese de mest underbara mackor som det helt enkelt inte går att sluta äta av. Testa nästa gång du är i stan. Det dåliga är att alla mina grejer + pass är kvar på hotellet. Jag har alltså bara kläderna jag har på mig. Fungerade inte att checka ut inatt. Får testa Schengenavtalet i praktiken och får väl tjacka några par kalsonger och en reserv t-shirt här i städernas stad så ordar det sig också kanske. Va fan, det är sommar och gubben lever bara två gånger. Sen skall man ju tillbaks på något sätt också. Grabbarna skall vidare till Berlin redan i natt men dit vill faktiskt inte jag. Hellre då några dagar till här. Michelle (Chris fru) jobbar på Air France, jag skall kolla med henne om hon kan få över mina grejer hit. Annars får jag väl dra tillbaks till Paris. Inte helt fel de heller.
Spelningen var helt underbar. Kanske tretusen i publiken, alla på. Helvete vilken kick. Varför la man av med det här? Adrinalinet kokar inom mig fortfarande. De andra somnade såklart så fort vi stigit på bussen men jag har knappt kunnat sova för att jag varit så upp i varv. Suttit och pratat med Ken som kör, mest hela natten och sett det vackra Franska landskapet rusa förbi. Det som är annorlunda nu är att inte behöva bubba grejer som förr, bara stiga på en mycket lyxigare farkost än man sett tidigare i sådana här sammanhang och bara dra iväg. Finns till och med toa så de gamla kissa i kapp stoppen (där man skulle falla prostatistisk till föga numera) förekommer inte längre. Dessutom tar vi oss framåt utan att turas om och köra. Att ha en chaufför och ett crew som fixar bubbandet kunde man ju bara drömma om förr. Ja, ja jag måste komma ihåg att det här är bara dom här dagarna för mig. Jag har ett annat liv också.
Så gig i London ikväll alltså. Det får sätta punkt. En fin krona på en gammal rockares huvud tycker jag. En som gått och blivit o-cool gubbe i Lo[o]s till vardags. Det enda man kanske också kunnat önska sig då var att spelningen var på Marquee men inte ens Marquee är ju som förr och saker måste ändå gå framåt också. London here I come and I will rock you hard tonight!
2013-07-27
Sitter i skydd under ett kastanjeträd i en trädgård i London. Det började regna för en stund sedan (det Parisiska regnet är väll i fatt oss) så de flesta i sällskapet har flyttat in i stora huset, men jag sitter kvar här ute och suger in det magiska som hänt de sista timmarna. Helt lugn sitter jag här med en för dyr whisky, men vill egentligen skrika ut var jag är, som om det nu vore märkvärdigare än hos grannen i Lo[o]s men det händer ju nu ändå liksom inte varje dag att en o-coola gubbe från Lo[o]ß sitter och funderar hos någon s.k. kändis. Jag sitter nämligen i Elton Johns trädgård. Säkert! Det är den ene av gängets gitarrister som umgås med honom och hans kompisar och idag har han ett garden party för sina närmaste så vi blev inbjudna allesammans. Vi har redan hunnit jämföra magar Elton och jag (hans var större) och jag har fått spela gitarr med honom på piano. Aldrig har han haft en sämre gitarrist. Men va fan, vad sägs om det? Ni kanske fattar att jag är lite tagen. Fast egentligen är det väl inte konstigare att sitta här än hos Tony Persson i Öjung. Tror hela gänget här skulle kunna ha det riktig bra där också. Liksom ingen skillnad på själva människorna. De lokala rockstjärnorna hemma är liksom större i sin egen storhet. Men whiskyn är av klart bättre märken här, gratis och finns i många, många flaskor såklart. Tony brukar bara en billig liksom jag.
Det andra turliga som hände var när jag satt och käkade mina morötter (Elton är också morotsätare så det fanns många) tidigare här ute i trädgården. Jag satt bredvid någon producent från New York (Rick eller Dick Rubin eller något sådant tror jag han hette. Skäggig. Trevlig.) Jag berättade om vårt trettioårsjubileum och hela historien (http://www.eurosource.se/akhe/wordpress/?p=7913) och det visade sig att han hade en tur och retur biljett till New York som hade blivit över. Nån Ray Davies, som jag inte vet vem det är, som inte kunde åka för han hade problem med ett ben. Hade tydligen blivit skjuten i det någon gång. Hur som helst gick den här biljetten inte att boka om så jag kunde få den om jag ville. Och va fan tänkte jag är, det trettioårsjubileum så blir det liksom inte komplett utan New York. Så nu sitter jag här med biljetten i fickan. Häftigt va? Bara sådär. Jag fick till och med bo hemma hos honom så länge jag ville. Själv skulle han stanna i London några dagar till men hans familj var hemma så det var lugnt. Jag accepterade såklart. Så mycket stålar har jag ju nu inte så skalla jag fixa en sådan där resa annars så det här den enda chansen.
Måste sluta. Jag skall gå in till de andra igen. Regnet tilltar här. Vi måste snart in till klubben och soundchecka i alla fall. Vi skal köra en av mina nya låtar ocksp ikväll, Tribute to follan. Kul. Måste ringa Michelle och höra om hon har lyckats få iväg min väska också. Planet till New York går klockan fyra i natt så jag måste ge mig iväg direkt ut till Heatrow efter giget. Håll tummarna nu för mitt antagliga sista framträdande på en scen någonsin ikväll. Man kunde valt en sämre stad än London för att ha det på. Eller hur?
2013-07-28
Det blev inget New York. Michelles kompis, flygkaptenen, vågade inte ta med sig väskan. Trodde nog jag var en smugglare. Utan pass, ingen resa till USA. Det är bara så. Det var väl inte meningen ändå. Också före detta balettdansöser skall dansa på utan att jag kommer där och stör. För bra för att vara sant helt enkelt. Fick riva biljetten och kasta den i en soptunna och tog mig in till stan igen.
Men jag är lycklig. Gårdagens gig var helt underbart. Publiken var med på allt och var så underbara som en publik bara kan vara i London. Det är punk och hårdrock på samma gång så enda in i helvete. Älskar det. Men det var jobbigt att säga hej till grabbarna efteråt såklart. Älskar de här människorna och jag tror att dom älskar mig också. Musiker får ett speciellt slags band mellan sig. Lite som soldater. Man är så jävla utlämnad när man står där på scen att om någon sullar, strular eller bangar ur så drabbar det liksom allesammans. Man är ett och det är på allvar. Banden stärks genom åren. Men vi kramade varandra på grabbars vis där i natten, skojade och ryggdunkade och sen steg de in i turnebussen och drog iväg mot Berlin och nya gig utan fler åthävor och jag stod kvar. Jag tog en vit taxi (va fan är det egentligen, dom skall väl vara svarta) ut till Heathrow med ett stort hål i magen, och där blev det alltså som det blev.
Hade ju inget hotell bokat här i stan så jag har sovit på en parkbänk. Den första jag valde var tydligen någon annans, för när jag precis somnat in så fick jag världens äkta Engelsk utskällning av en sliten tant med en miljon kassar, så jag blev tvungen att byta. Man sover nu inte så jättegott ens på en parkbänk som står i London men jag sov i alla fall en stund. För bara en stund sedan upptäckte jag att jag inte hade någon plånbok. Nån måste ha snott den under natten. Vette fasiken vad jag skall göra nu. Turligt nog har jag i alla fall telefonen kvar. Men utan plastkort, pengar och allt i London… ja jag vet inte. Vi får se.
Mina fötter är som en enda blåsa hela dom. Kroppen slut. Man behöver vara bättre tränad än vad jag är för det här livet. Men allt detta “gör ont” har inte ens närmat sig mitt huvud. Fortfarande euforisk över vad livet har bjudit på de senaste dagarna, har jag vandrat på gatorna här i London idag. Fråga mig inte var jag vandrat, färgade dörrar, trappsteg, förgyllda dörrkläppar, kilometer efter kilometer, jag vet bara målet, puben The Liar and the Troll. Vill man nå ett mål så når man det också till slut. Jodå jag känner till det där tramset om att resan är målet, det är sant, ibland, visst, men andra gånger, som dagens vandring, är det faktiskt bara målet man är ute efter, och jag nådde fram som jag ville.
Här har jag fått mat på krita. Therese, som känner mig, och äger stället, fixade en pint ljummen ale och ett gäng av hennes förträffligaste mackor och sen satt man ju där och bara dåsade. Inte nog med det hon fixade också så att jag kan få åka med en lastbilschaffis till Reims som brukar leverera varor hit eftersom han skulle hem till Lyon. Därifrån skall det inte vara några problem att ta sig till Paris och min väska. Just flybiljetten hem, som ligger i den, känns som den mest värdefulla ägodelen just nu. En spännande detalj i det hela är min avsaknad av id handlingar och passerande av gränser. Men ibland får man chansa.
Efter en timmes ytterligare dåsande där inne i pubmörkret så tutade lastbilschaffisen där utanför då. Tatuerad ungefär som vilken Erik Brodèn som helst och med armar som Karl-Alfred om någon minns honom, sken han upp när jag klättrade upp och satte igång att prata medans han lotsade ut den stora bilen genom smågatorna. Han kan inte speciellt mycket Engelska på Fransmäns vis men gillar också att prata på Fransmäns vis och gör det dessutom fort på Fransmäns vis och det har han gjort nu ända sedan vi lämnat puben och London. Jodå vid det här laget har jag material till flera böcker.
En av hans historier handlade om när han mötte Jesus. Katolik som han är så var det ett väldigt betydelsefullt möte också för hela hans församling. Det var en sån där typiskt Fransk vacker vårdag, med sjungande lärkor över ängarna, som han sakta promenerade nere vid floden Rhône alldeles ensam och ända in i själen olycklig. Han som varit så lycklig som en människa kan bli de senaste tio åren sedan han gift sig med Annette och senare fått två älskade barn med henne, en pojke och en flicka. Livet hade varit struligt för honom innan Anette kom in i bilden och han var helt säker på att om hon inte helt plötsligt funnits där, velat ha honom. älskat honom, så hade han antingen suttit i fängelse nu eller också varit död. Hon vände allt. Han fick jobbet som lastbilschaufför, de köpte hus, livet rullade på, de var lyckliga. Tills världen rämnade.
En kväll när han var ute i sin bil så hade något gått fel där hemma. Antingen hade Annette glömt att stänga av gasen eller också hade det blivit en läcka. Hela hans älskade familj utplånades, somnade in, försvann bort i ett giftigt gasmoln som sakta fyllde huset, och han hade inte ens varit den som hittade dem. Det hade en granne gjort. Två dagar senare. Det var nästan det värsta, och han förbannad gud. Svor åt gud. Ställde sig i den församlingens medeltida kyrka och svor åt den Jesusstaty som fanns framme vid altaret tills församlingens präst och dögrävaren släpade ut honom fortfarande skrivandes och förbannande Gud. Men han fick inga svar förrän den där dagen. Ingen vanlig dag egentligen, inte för honom och i hans livsvärld, för han hade hagelbössan med sig och tänkte inte använda den till att jaga med. Så fort han kom fram till den gamla gistna ladan så skulle det ske. Han hade gett upp ville återförenas med sin familj. Det var då det hade skett.
Han mötte en man som hade en huva på sig. Mannen såg ner i backen när han mötte honom och min lastbilschaufför kände inte igen honom men han hälsade på honom som man gör när man möts på en väg. Då såg den huvförsedde upp och lät både huva och mantel falla och det gick ju inte mista sig på att det var Jesus Kristus, Guds son. Min vän lastbilschauffören föll på knä framför Jesus, kysste hans fötter och Jesus la en hand på honom och sa “Misströsta inte min son. Du måste vandra vidare en stund till här på jorden innan du får möte de dina. för din Gud har ännu ett uppdrag åt dig.” sen kysste Jesus honom på hjässan och gick iväg efter att ha satt på sig sin mantel och huva igen. Min vän kunde naturligtvis inte resa sig upp efter detta. Satt bara kvar storgråtandes med guds ande i sig och med geväret bredvid sig i samma ställning i över en timme. Ett gevär han sedan kastade i sjön. Han skulle utföra guds uppdrag som Jesus hade beordrat honom och hade väntat på att få göra det sedan dess.
Jag som är lite mindre religiös av mig och lite mer tveksam inför Guden/han/hon/det och sonen/han/hon/det höll inne med mina funderingar men fattade till slut att min vän inte uteslöt att jag jag kunde vara det uppdraget. Skrattretande med tanke på den relation guddomen och jag haft genom livet, men han tog det på stort allvar så jag försökte inte ens tala honom till rätta och när vi närmade oss tullen så blev jag väldigt osynligt nedbäddad i sängen i hans hytt, och det är därifrån jag skriver detta. Vi väntar fortfarande i kön. Håll en tumme eller två kära vänner för att det går vägen och att alla gudar är med oss varesig jag är hans uppdrag eller inte. Hmmm… känns lite förmätet att ens vara påtänkt i dom sammanhangen som o-cool gubbe från Lo[o]s liksom.
Whooo hooo… klarade mig genom tullen. Inne i Frankernas land igen. Nästan slut på batteri i telefonen. Skall försöka få den laddad. Over and out.
Jag nås av ett dödsbud också här på min resa. En älskad och saknad vän och ett yrväder som en gång kom in i vår familj och gav oss mer än hon tog, är död. Jag vet att sjukdom ibland är värre än döden och att döden kan komma som befriaren från allt det onda. För Mariannes del hoppas jag att det är så. Att befrielsen från ont kom och gav lindringen. Men samtidigt skall människor få leva färdigt, få leva hela livet ut, få njuta av att åldras och se att sakta livet går mot slut. Men de på andra sidan gläds idag. För skönheten är nu dör hos dem. Som mina kamrater för länge sedan var avundsjuka, för att jag fick finnas där i skönhets närhet. Fast jag förstod såklart aldrig deras trängtan, hon var min broders glada fru, en fri kvinna som var älskad av min familj. En mor till barn som för släktens namn till framtid fram. En Gotländsk kvinna, för det var hon alltid, har gått ur tiden, en som alltid har haft min fulla respekt. Jag tänker på alla som Marianne lämnade kvar. Hon kommer alltid vara saknad hos oss, som stannar kvar.
2013-07-29
Men resan måste fortsätta. Min, numera gode vän, lastbilschauffören, stoppar ner fem tjugoeurosedlar i min ficka när jag är på väg att klättra ur hans hytt ner på jorden igen. Han viftar bort mina protester med många Franska ord och åker sedan lastbilsoljemolnsvrålande iväg på låga växlar. Jag ser länge efter hans ekipage. Han har med sin typiska Franska vänlighet skjutsat mig till en mack alldeles vid påfarten till E50, den som skall ta mig till Paris. Hade jag bara bett honom hade han säkert skjutsat mig hela vägen, men han har gjort nog för mig och jag hoppas att han skall finna sitt uppdrag en dag och hitta den frid för sin sargade själ som han så innerligt söker.
Macken säljer vin. Men jag går inte i den fällan igen. Min fru och jag gjorde det en gång för länge sedan och det var antagligen matlagningsvin eller vin att rengöra smutsiga golv med, för dricka gick det inte. Men förstår man inte vad det står på skyltarna så är det såklart inte så lätt att veta. Jag köper en flaska vatten och en persika istället. Äter upp persikan, som inte smakar fullt lika bra som en persika i samma land, under en stekande sol på en motorväg, gjorde för länge sedan, men som ändå här i natten är en gudafrukt. Också vattnet smakar bra och stillar törst och rensar en vägdammig strupe. Det är ganska mycket trafik trotts den sena timmen. Jag är full av tillförsikt att kunna ta mig vidare.
Jag ber att få en kartongbit och att få låna en penna på macken. Skriver “PARIS” med stora bokstäver. Köper en påse av något knäckliknande godis för energin skull och ställer mig vid utfarten från macken. Klockan är strax innan ett. Jag pratar med ett par i den rostigaste Citroën jag någonsin sett. De berättar att de bor på en båt alldeles i närheten och att jag gärna får sova där i natt. Flodfolk, resandefolk. En annan natt skulle jag gärna tackat ja, bara för att få uppleva deras gästfrihet och höra deras historier igen. Idag kan jag inte, måste vidare, så dom hostar iväg i sin bil som trotts att den aldrig verkar få upp någon egentlig fart faktiskt tar sig framåt.
Jag står där i två timmar innan någon stannar nästa gång, och när någon gör det så är det en röd Ferrari med en man bakom ratten som liksom passar i en röd Ferrari. En lite äldre filmstjärnetyp liksom, med tunn mustasch och allt. Välklädd, smart. Oftast ser annars ferrariägarna ut som mig. Det är kompensationsbilar för sviktande potens och åldrande. Men inte ägaren av den här alltså. Jodå, han skall till Paris och jag får gärna åka med. Han heter Jan-Claude, och när jag lyckats åma mig ner i ett sätta som är avsett för snygga blondiner med en mer välformade bakdel än jag har så drar han vrålande iväg. Det är noll till tvåhundratjugo på alldeles för kort tid. Jag berättar min historia om att jag blivit rånad där I London och att telefonen behöver laddas, om partyt oss Elton, om trettioårsjubileet och han svänger av vid nästa mack med ylande däck. Rusar ut och köper en billaddare år mig. Sticker åt mig fyra hundraeurossedlar,säger “betala tillbaks när du kan” och drar iväg igen igen med samma skrikande däck.
Han berättar om hur han växt upp med sin despotiske far. Hur hans mor dog när han föddes. Hur han saknat henne hela livet, henne han inte fick lära känna och hur han sökt henne i världens alla kvinnor utan att finna det han sökte. Bara tomhet och njutning för stunden i någons mottagliga famn. På väg hem nu från Schweiz där han lämnat av en dotter, som precis som han, måste få den bästa utbildning som finns att uppbåda. Hans älskade, mjuka, sköna, vackra dotter som måste bo där bland kungabarnen och världens välsituerades barn istället för att sitta i hans trygga knä, för att bli den självständige, precis som han blev det efter att ha bott där bland Schweiziska berg och gråtit sig till söms varje natt i sin ständiga hemlängtan. Det ärvda företagsimperiet krävde det. Tvåhundra hotell runt om i världen. Fastigheter. Butikslokaler. Förvalta det som hans farfar byggt upp var hans arvslott och skulle en dag bli hans dotters lott och livsöde. Familjen krävde det. Han sorg var påtaglig och jag trodde honom när han bedyrade att han i varje givet ögonblick skulle bytt liv med mitt. Bosatt sig där i det där exotiska Lo[o]s vad det nu var för ställe och få leva ett enkelt liv med sin fru och sin dotter. När jag berättade om han som växte upp hos Pavarotti, Koltrasten, som sjungit där på kullen så vacker under sommaren, brast han hulkande i gråt. Men det gjorde såklart inget och vi färdades vidare under tystnad i tvåhundratjugo kilometer i timmen där i natten. Två män så olika man någonsin kan bli men ändå sensibla nog att känna varandras smärta och inte ha behov att kommentera den när inga fler kommentarer behövdes.
Väl i Paris insisterade han på att fixa ett boende till mig på ett av familjens hotell. Det var det minsta han kunde göra för någon som gav sig tid att lyssna sa han. Så nu på morgonen vaknar jag upp här i ett rum på Hotel Raphael vid Avenue Kleber, av att två flickor och en betjäntliknande herre kommer med en överdådig frukost. Jag har aldrig kommit i närheten av ett sådan här rum tidigare i mitt liv. Här är det antagligen viktigare att ha rätt skor på sig till rätt tillfälle än allt annat och folk skulle hellre vilja dö här än göra bort sig. De privilegierades självpåtagna bojor. Jag är en däremot en fri man. Att göra bort sig tillhör min vardag och är mitt privilegium. Mina lortiga skor får duga vad än konvenansen här kräver. Jag passar såklart inte in i den här fina världen men Jean-Claude insisterade å det bestämdaste att jag skulle stanna här så länge jag ville och att det inte skulle kosta mig ett enda öre. Känner mig ändå lite orolig över att allt det här slutar med en jätteräkning till slut men tänker fasiken inte oroa mig för det just nu utan försöka njuta av det här rummet högst upp på ett femstjärnigt hotell med utsikt över sköna Paris. Men nu skall jag försöka få tag på Michelle så att jag får tag på min väska. Sen tror jag att jag skall se mig om lite i Paris efter att jag tagit ett långt varmt bad i det där badkaret med förgyllda kranar i badrummet som hade den där tronen till toalett som jag pissade i igår innan jag la mig i den mjukaste, största säng jag någonsin sovit i. Saknar min fru. Vi hörs.
2013-07-29
Är på Panthéon för att lägga den traditionsenliga buketten röda rosor på Marie och Pierre Curies grav. Förra gången det hände låg de i vackra Sceaux dit Karin och jag letade, krånglade, kartskådade oss ut dit till villaförortens lilla kyrkogård. Där låg de vanliga, här på Panthéon ligger de upphöjda. Victor Hugo, Voltaire får varsin vit nejlika. Rousseau blir utan men kanske skulle ha en han med, en röd som revolutionen. Rabblar de dödas lista för mig själv när jag står där, den som bara blir sorgligt längre och längre för varje dag som går. Jag tycker nog att Marie och Pierre skulle fått legat kvar där ute under träden och i fågelsången där de tycktes höra hemma.
Nu en flaska gott rosè, färskt bröd, en ost, en morot och lite annat gott att avnjutas i en park med Franska ekar i överflöd. Sol i Paris idag. När jag intagit min lunch och slumrat en stund där i parkens gräs, under ekens lövtak, så skall jag vandra efter Seine som om det var den sista gången jag får tillfälle till det. Ner till Notre Dame efter Pompidoue och göra det för att jag har tur och kan och lever. Inte för någonting enda annat.
Gargoylen stirrar på mig och rakt genom mig. Till hälften groda, till hälften djävul, eller krympling, eller människa, det är svårt att säga där jag står. Fast sannolikt allt det där på samma gång. Nyrestaurerad till nyskick sitter den där. Jag känner dess blick också när jag går över bron och bort. De kristna statusbyggena intresserar mig egentligen inte. Men konsten gör det, hantverksskickligheten gör det och också här är det människorna, som byggde och förverkligad drömmar om byggnadsverk som skall hylla den ende Guden, jag egentligen ser. Skit i Guden, se det vi tillsammans kan åstadkomma när vi vill, känner jag en önskan att skrika till de Amerikansk, Kinesiska och Tyska turisterna som just idag dominerar här kring Notre Dame. Men de skulle inte förstå såklart. Inte ens Kineserna som precis börjat längta tillbaks till religionens slaveri. Alla dessa sevärdhetsavprickande har en Gud som är hämnaren som straffar de ifrågasättande och förgör dem som är svaga i tron. Sådana som mig. Kärleksreligionen. Pyttsan. Det finns ingen religion bland de av Abrahams nedärvda som orsakat så mycket lidande och död och bara den blinde och icke kännande, tänkande kan identifiera detta med kärleken.
Men går man en bit bort härifrån, bort från avporträtterarna, svänger in efter de mindre gator så hittar man en restaurang som förutom god mat också kan erbjuda en o-cool gubbe i förskingringen, och andra med för den delen, ett glas Pernod och en god expresso, två ting som stärker sinnen som försvagats av gargoylers blickar.
Men idag istället för Pernod, expresso och lugn, Svenska flickors fnitter. Tre blonda flickor i tjugoårsåldern. De som hela världen älskar, som är vår bästa turistmagnet. Att bara en av dem egentligen är blond spelar mindre roll. De är ändå tre Svenska blonda tjejer som sitter här och vad spelar ursprung och verklig hårfärg då för roll om det nu är Dalarna, Iraq och Taiwan eller bara ursvenskhet sen Valloners tider. Så man ger sig tillkänna, vi är alla Svenskar och bästa grannar här utomlands. Blir ombedd att sitta ner. Tar en cappuccino istället för det som var planerat, nu när allt det onda ändå är bortskjutsat i denna explosion av ungdomlig skönhet, liv och livslust som finns här runt omkring mig vid ett bord på Lilla Elsa där på en gata som ingen känner här i Paris.
Jag får höra om deras resa. Den som tar slut här i Paris men som de helst inte vill avsluta. Det finns fortfarande franska män de blonda flickorna inte hunnit lära känna så väl som de vill och borde och faktiskt längtar efter att göra på unga flickors vis. Men båten som de lovat forsla hem till Hudiksvall, den som de redan fått betalt för att ta hem, den som fått dem hit med reskassa, den ligger där vid Le Havre med sina två hundratjugohästkraftersmotorer och vill flyga fram bland vågorna i uppåt sjuttio knop mot Svenska hamnar. Den måste snart få göra det om inte en besviken köpare i Hudiksvall skall surna till som mjölk i åska. Och gubbe som jag är blir jag förtrollad av det unga och lovar att ta båten åt dem hem till Hälsingland om de bara försiktigt visar mig åt vilket håll man skall styra. Och de lovar de tre och skrattar vidare för Svenska kvinnor nu en längre stund i Frankrike får.
Väskan får jag en timme senare av Michelle på hotellet. Utcheckningen går också bra för notan är redan fixad hur stor den än skulle blivit men inte blev. Vi skall mötas i Le Havre senare under kvällen och jag skall få en kurs i motorbåtsframförande och en riktning hem mot Sverige, Hälsingland och Hudiksvall. Man lever ju bara en gång, och visst bör man leva den gången. Att framföra motorbåt som seglare kan ju ses som det stora sveket. Seglarkamraterna hälsar inte den motorbåtsburne men det skiter jag i nu precis som man kan göra med två 120 hästars monster vrålande där bak
På väg mot Le Havre för båttur hem mot Sverige. Vi har blivit stoppade flera gånger redan av beväpnad polis eftersom det idag varit en miljardkupp mot en juvelerarbutik i Paris. Tydligen har förövarna färdats åt Le Havre hållet. Massor med poliser i omlopp här helt enkelt. Också här i Frankrike kräver tydligen brott där döda ting och pengar är inblandad mer polisresurser än när människor mördas, våldtas eller allmänt kommer i kläm. Kan inte hjälpa att själv tycker det borde vara precis tvärt om, men det är ju jag det. En icke Kristen. Men nu mot Le Havre och sen med dubbla 120 hästkrafter i båt mot norr igen
Passerar Dunkerque i femtio knop på väg mot Nordsjön och kan nästan höra kanonerna, kulsprutorna och skriken från förr. Mörker här på havet precis som i själen hos dem som låg i landstigningsbåtarna här då.. Godnatt Sverige
2013-07-30
Jodå jag är den seglande människotypen egentligen. Vill ha lugn och ro och tystnad och tid att tänka. Inte vrålande, störande motorer, egentligen, alltså. Men placera mig i en båt med två 120 hästkrafters motorer och ge mig fria händer, jag lovar att gasreglaget hamnar så långt fram som det bara går att få det där gasreglaget efter en inte allt för lång stund. Jag vill flyga fram där över vågorna. Jag är ju ändå en fri man på en relativt fri kontinent som vill känna vinden ta tag i ett av tid och funderingar uttunnat hår som snart är mer hjässa än kalufs men som allt som allt där inne döljer en pojke som vill leka nu när han får det.
Tjejerna visa mig alltså hur (nästan) allt fungera. GPS, autopilot, hur man startar hur man stannar, rubbet (nästan). Att jag aldrig kört en motorbåt annat än en fyrahästars eka på Lössnan på sjuttiotalet lämna jag därhän eftersom ingen frågar. Så när de tre “blondinerna” åker in till Paris och sina fransmän så sitter jag där i båten puttrandes ut ur hamnen ut mot öppet vatten och fria farter och vet egentligen inte alls hur jag skall ta mig hem, men försöker tänka att jag tametusan skall klara det här eftersom jag har en farkost som borde klara uppdraget och nog vill jag väl ändå komma hem till Hälsingland och vanligt liv ändå, så då måste det helt enkelt gå vägen och lösa sig hur det än blir med saker och ting där ute på havet.
När jag passerar Nederländerna med Den Helder till höger om mig gör jag det i full fart, 70-knop. Det är natt och där efter en stund när man styr upp mot det gps-displayen säger är Norge och ljusen från kusten inte syns längre ens som upplyst himmel stänger jag av motorerna, lanternorna och bara driver. Det är stjärnklart, så stjärnklart som det bara är när man befinner sig ute på öppet hav långt, långt från land. Jag har upplevt det förr. Som flottist och det här är oslagbart. Månen är halv och är bara delvis med mig, men himlen är full med alla de där miljarder stjärnorna och de är alla med mig, blinkar mot mig, tindrar mot mig, vill mig väl som de tyckes vilja allt annat väl i universum utom kanske det som är nära då som de hellre vill svälja, förgöra, och med våld ta som en del av sig själva. Men det som på nära håll till synes är det ondskefulla kan på långt håll tyckas gott och fridfullt. Allt handlar om perspektiv när man skall bedöma det man egentligen inte känner.
Ensam här på havet i en liten båt så är tillfället här när man då skall ha det där allvarliga samtalet till slut med Gud. Det blir liksom aldrig ett bättre läge för det. Men vi är båda tysta. Jag tror det beror på en inbördes respekt för varandra. Gud vill helt enkelt att jag skall få sitta där och njuta själv i detta existentiella ögonblick i ett universum som också hon/han/det är en del av och jag vill inte störa hon/han/det med mina trivialiteter och fåniga frågor och undringar. Om nu någon av oss ens tror på den andres existens.
När jag efter en timme drar på motorerna igen där ute på Nordsjön så är det som ett helgerån mot natten och tystnaden och allt som finns där i allt detta stora. Min kyrka är detta, liksom skogen och det behövs inga särskilda byggnader för den vördnad jag känner för det som finns och det stora och det lilla och det jag ser och allt det där jag inte ser men anar finns där ändå. Men jag måste slå sönder natten och stämningen med motorljud om jag skall hinna hem. Hem till hamn för vila. Så jag startar och drar på för fullt igen och tänder lanternor som gömmer stjärnklar himmel, bländar och gör pupiller små, men som är tända för att andra att se och förstå att här kommer en gubbe – o-cool dessutom – farandes på väg mot norden med dubbla 120 hästkrafters motorer där bak och med en fart av hissnande 50/60/70 knop på pojkars vis.
När jag har två timmar kvar till Lysekil här på morgonen måste jag äta en bit mat. Kylen är full med allehanda gott i kabyssen. Sådant som också är gott för den som är vegetarian som jag. Det är när jag letar en brödkniv som jag hittar de fem militärgröna smärtingbaggarna och under dem två kulsprutepistoler ett avsågat hagelgevär och tre svarta handskar, tre rånarluvor. Jag är såklart inte dummare än att jag fattar vad det är men öppnar och det blänker och glimmar av det vackraste saker där i väskorna. Men jag äter min middag där nland dyningarna i alla fall i lugn och ro och funderandes. Hungrig. Sköljer ned med lite vin av godkänd kvalitet. Dumpar sedan kulsprutepistoler och hagelgevär och andra rånartillbehör. Kollar djupet. Trettio meter. Perfekt. Plockar ur ett halsband och ett vackert guldarmband ur väskorna. Present till älskad fru. Tar en tamp och binder ihop väskorna. Tar en fender som inte kommer att kunna flyta fastsatt vid den här tyngden och binder fast på tampen. Den är orange och lätt att hitta på botten av havet om nu någon (!!!) någon gång skulle vilja hitta dessa väskor igen i framtiden. Så lämpar allt över bord. Ett plask, bubbel och allt försvinner ner i djupet till västkustsk hummer och plattfisk. Noterar positionen på gps’en och städar undan efter middagen. Pensionförsäkring, check.
Så full fart in genom fjorden till gästbrygga i Lysekil. Nu skall jag sova några timmar. Sen duscha, tanka och åka vidare norrut. Det är mycket Svensk kust att färdas efter kvar till Hudiksvall. Imorgon skall jag vara i älskat Hälsingland igen, tametusan.
Tankar fullt med Statoilkortet jag fick med nycklarna till båten. Dags att ta sig vidare efter att ha sovit av sig det värsta. Ut ur Lysekilsfjorden får man ta det lugnt. Det är mycket båtar i farten här nu under semestertider och begränsningen i gaspådrag känner motorerna av som om de var två hästar före start på elitloppet. De vill iväg helt enkelt, och snart når vi öppet vatten och då skall de få som de vill. Full fart framåt, hemåt helt enkelt.
—
Hej där Göteborg. Älskar dig men inte idag. Vi vill hem “min” båt och jag med sjutti vrålande knop på öppet vatten med moln som vägrar att släppa regn på en som färdas fram i dessa hastigheter, eftersom droppar ändå aldrig hinner träffa. Go go mina kraftpaket och skjut oss framåt, framåt, hemåt.
Med Kåseberga och Löderups Strandbad, bekanta Wallander-adresser, till vänster om mig och Bornholm snett framför mig gör jag honnör in mot land där Beda finns någonstans med humlor surrande omkring sig. God kamrat från förr och också äkta flottist på större båt som åkt här 77, men också en man som synes ha bevarat det goda inom sig och därför är värd en pacifists honnör, vad den nu egentligen har för värde om den skulle skärskådas. Han får nöja sig med den goda tanken bäste Beda. Magnell och Lundell finns väl också där någonstans och kan gott få en tanke de också.
Är snart utanför Ölands södra udde och det har börjat blåsa så in i helvete här ute. Men skam den som ger sig. Vågorna – som är två meter nu – kommer från Polen så jag får liksom surfa på dem fast i fel riktning eftersom jag skall utåt nu. Kör jag rakt mot vågorna så flyger båten sex-sju meter när den lyfts av en våg och motorerna ylar som slagna hundar när deras propellrar kommer ovanför vattenytan. Det verkar dessutom bli värre. Men jag ser både Öland och Gotland på gps’en så det kanske skall fungera. Det jag inte ser är eventuella andra båtar och det är ju inte helt roligt i de här hastigheterna. Men va fan, framåt är bästa riktning, aldrig bakåt.
Jag väljer att gå utanför Öland med kurs mot Gotland och Fårö och på vägen möter jag det stolta skeppet Götheborg, på väg från Riga till Szczecin hör jag på radion. Känner att man vill avfyra femton kanoner till dess ära, för skeppet är förverkligade drömmar hos några få som varje dag skapar nya drömmar åt massorna. Nu får det räcka med att de två hundratjugohästarnas vrålande dras ner till mer hedersamt morrande och att vi vinkar till varandra mellan farkosterna. Örnsköldsvik 16-18 Augusti, man kanske skall ta en tur till höga kusten då och se henne igen. Om inte annat kommer i vägen. Den trötte till exempel.
Gotland för vila nu är nästa etapp. Nej jag vet att jag inte hör hemma där på ön. För fattig för det, men det kan inte hjälpas att jag älskar den där karga skitön lik förbaskat. Herrvik blir mitt mål och gästhamn där och det hörs liksom på namnet att o-coola gubbar från Lo[o]s liksom inte passar in där heller. Skall inte störa de besuttna allt för mycket med min fattiga persons närvaro. Men jag vill bara sova en liten stund. Hämta lite krafter och sedan fortsätta vidare uppåt. Natten skall nämligen inte hindra mig och mina underbara vrålande motorer i natt heller. Uppåt mot Hälsingland, distansminut, för distansminut är det som gäller.
2013-07-30
Jag vaknar i kabyssen av en pistol mot tinningen. En Sig Sauer, polisvapnet, men det är ingen polis som håller den. Mannen är en kraftigt bygd man. Många timmar på gymmet där. Fägelseträning hinner jag tänka. Skriker
“Get up your asshole”
och ger mig en hård spark i sidan så att mitt försök att verkligen komma upp måste avbrytas. “Intelligens saknas, utnyttja det” far det genom mitt huvudet. En till spark och orden upprepas.
“Get up your asshole”
och han fortsätter
“Where are the bags your fucking shit”
men jag bara skakar på huvudet och tittar ner. En spark igen. Den här gången på låret så att jag faller omkull igen. En fot på huvudet som trycker det ner mot durken så att det känns som om skallen håller på att krossas.
“Where are the bags!!!”
skriker han, samtidigt som han slår mig med pistolen över örat så att trumhinnan skriker om förbarmande inåt in mot mig. Men jag håller käften och får några sparkar till i magen så att all luft tar slut och jag ligger där och försöker hämta in en gnutta luft i lungor som nästan inte längre fungerar.
Han skriker något ut mot någon som verkar vara där ute. Ett öststatsspråk tror jag, fast inte Ryska. Jag hör snabba steg från grova kängor, in kommer en annan man och ännu en. Alla vältränade. Jag får ett till slag i huvudet och en spark till och lyfts upp och släpas ut. Känner hur man tar tag i mina fötter. Hänger ut mig över relingen mot havssidan med huvudet före. Vågorna träffar överdelen av mitt huvud men resten av mig hänger ovanför.
“Where are the bags!!!!”
När jag inte svarar tycks jag ner under vattnet. Hinner ta ett andetag som gör så ont så ont att jag nästan inte kan ta det, men snart är det bara kallt svart vattnet runt mig, över mig och där hålls jag kvar tills luften tar slut och jag nästan känner att nu måste jag ge upp och ta det där första andetaget vatten. Slutet. Men just då lyfts jag upp. Det här är proffs. Åter igen skriken
“Where are the bags!!!!”
“Where are the bags!!!!”
“Where are the bags!!!!”
och så ner igen. Länge tid. Jag håller på att ge upp igen. Men greppet är kvar som håller mig nere, bara viljan att leva får mig att inte öppna munnen och börja andas kallt östersjövatten. Men greppet lossar helt plötsligt och jag liksom dyker mjukt ner i vattnet. Jag kan inte fatta vad som händer men kämpar mig instinktivt upp mot ytan med de sista krafter jag har kvar. Drar girigt in luft vid ytan, en gång, ut med den, in med mer, ut, in, tills det svarta framför ögonen skingras lite och jag ser att männen springer därifrån på bryggan så att den gungar, hoppar in i en svart bil. Mercedes, det komiska slår mig att det är precis som det skulle varit i en deckare eller på film, men jag är långt från skrattet nu. Hör sirener från ett utryckningsfordon, ser det blåa ljuset uppe vid parkeringen. Fattar att det här är min chans. Hasar mig upp i båten. Min kropp skriker av smärta och utmattning. Gör loss. Startar motorerna och far ut från gästhamnen i Herrvik, Gotland. Drar på full gas så fort jag är ute på fritt vatten. Norrut igen. Stormen är kvar. Turligt nog hade jag tankat innan jag knoppade in. Det är bara att dra på de vrålande motorerna.
“Hur i helvete kunde dom hitta mig?” det måste finnas en en sändare på den här jävla båten som visar var jag är. Så jag letar. På måfå först tills paniken lägger sig och tankarna struktureras. Jag jobbar med kommunikation, OK som låtsasjobb men ändå. Sändare bär inte svåra att hitta om man har rätt verktyg, och det har jag. Jag har en radio sniffer i telefonen som jag brukar använda när jag bygger mina grejer. Fungerar på GSM trafik också. Jag hittar sändaren nästan direkt framme i ett trångt utrymme under fören. Plopp. Ospårbar båt på väg mot Hudiksvall nu.
Förväntar mig ett tag att polisen skall följa efter eller ännu värre de tre maffiosotyperna, men det verkar inte så. Men helt säker kan man naturligtvis inte var ännu. Kan dom liksom bara finnas här på Gotland när jag angör en slumpvis hamn så kan dom finnas var som helst. Jag drar i alla fall norrut igen. Vädret är i alla fall lite bättre så man kan stå på lite mer. Det var nära ögat. Behöver tamefan en kopp kaffe i brist på whisky för att komma över det här. Men jag åker åt rätt håll. Kan jag köra på så borde jag kunna vara hemma imorgon.
2013-07-31
Gps’en säger att det är Söderhamn och Hälsingland där inne vid land. Tänker jag på det – och det gör man ju såklart – så blir jag varm inombords. “Hälsingland”, det liksom smakar gott bara att får säga det där ordet för sig själv här ute på vattnet.
Jag är trött och mörbultad sedan igår och är mest rädd för den här kustens luriga och farliga grund och stenar just nu. Ligger därför ganska långt ut. Men om en timme är vattendelen av den här resan slut. Så mycket har hänt. Grabbarna spelar i Moskva ikväll. Scorpions är tydligen också med och till och med Mr Halford. Men jag skulle inte vilja vara där. Elton har skickat SMS och bjudit in till fest igen – en jag naturligtvis inte har råd att åka på. Men jag skall återvända en dag till ett Europa som jag älskar – fast inte lika mycket som Hälsingland – och kanske till New York också – där jag bara varit på ett kort snuttbesök – nu när resorna blir billigare. Jag har ju min “pensionförsäkring” nu men den får nog ligga och svalna där den ligger några år tills det är dags att göra riktiga pengar dess innehåll eller också skiter jag i det. Kanske skall man gå runt bland tiggarna i Stockholm och lägga ned ett smycke i varje kopp för när jag tänker efter så är det inte stålar som driver mig framåt ändå eller ens mer stålar jag behöver. De är bara olja till gnisslande maskinerier och jag är ganska fet ändå. Nä nu tar vi tag i sista etappen.
Jag styr in båten förbi Hölick och in mot Hudiksvall. Drar ner på gasen till motorerna så att de bara puttrar lite, vill bara fara sakta in här i farleden – ge tid till eftertanke. Det här är porten till Hälsingland när man kommer från havet, och visst ser jag de Hälsingska blånande bergen där i fjärran. De börjar redan här ute vid kusten för att sedan sträcka sig inåt landet ända tills de möter fjällkedjan och det rullande mjuka övergår i det karga hårda. En av både min och Karins laddningsstationer ligger här på de polerade klipporna vid havet. Här finns energi att hämta och fylla på med när själens reserver är uttömda. En dag här med kaffe, potatissallad och lite annat gott får vem som helst tillbaks på banan igen. Garanterat, eller pengarna tillbaks.
Det är tolv mil kvar härifrån till det jag för tillfället kallar hemma. Men hemma kan vara var som helst för en sådan som mig. En parkbänk i London, likväl som under en ek i Paris, jag är inte knusslig på det viset. Min hjärna reser i alla fall alltid runt i världen som en liten vilsen vind på äventyr. Pengarna – de som jag inte har – hjälper mig föga ändå att nå det där glada ljusa som jag ändå till slut måste hitta där inne inuti mitt eget. Istället är det människornas öden och deras historier som kan ge mig allt och därför är värda mer än jag själv kan önska mig av livet eftersom jag själv omöjligt kan leva alla dessa liv. Deras historier och minnen är bensinen för mitt eget enda liv i ständig rörelse mot mål och livsöden jag inte vet ett dugg om just i detta ögonblick. Men jag vill följa de olika livsödena och fantisera vidare där vi inte vet vad det var som egentligen hände.
När jag gör fast vid bryggan i Hudiksvall tänker jag osökt på sanningen. Vad är sant och vad är falskt? Är sanningen det som sker där man fysiskt är eller är sanningen det man verkligen ser så tydligt där inuti sitt huvud? Vem avgör? Vem ställer sig upp och med bestämdhet fäller domen. Den som saknar all fantasi eller den som lever i den i allt eller den som kanske finns där mitt emellan. Vad vet jag om nu ens denne någon ende domare finns. Jag vet bara att den som tar emot utan rädsla för att bli förledd, lever ett högre och ett fullare liv än den som alltid är rädd för att bli bedragen och lurad. Det är som med kärleken, man måste tro att den är möjlig för att nå den och vill man ha den på riktigt så har man faktiskt inget annat val än att lossa på säkerhetslinorna och ta av sig fallskärmen och kasta sig ut utan allt det där säkerhetstjafset. Ge sitt allt, en enda gång och kanske förlora men ändå liksom vinna över sig själv. Det finns liksom inget annat sätt att göra det på, och älskar man livet så kan det naturligtvis levas på samma sätt. Utan tv tittande för att få liv att bara gå, utan rädsla för det man finner okänt och inte som en som ser ner på andras svaghet utan fullt ut, i full gas och precis på det sätt man vill, tar sig ann livet, sina drömma och fantasierna och växer med alla dessa ting. Om sedan allt inte blev helt sanningsenligt i det här livsfragmentet man levde under några dagar, så fick det väl vara så då, om de nu ändå gjorde gott en liten stund. Skulden faller ändå alltid på berättaren, för den som lyssnar med öppet sinne är alltid utan skuld.
Här på bryggan återstår bara att lämna nyckeln till båten till Sigge H., den lycklige köparen som står där och längtar efter att starta två hundratjugohästkraftersmotorer bak på en snabb båt, hämtad i Le Harve, Frankrike, och fara iväg åt sitt håll, medan jag tar fyrabussen upp till Ljusdal och fembussen upp mot Lo[o]s och sen så gott man kan, försöker leva lycklig i de dagar jag har kvar i sommaren. Det här var min semester, den jag hade råd med. Nästa år reser vi någon annanstans.
