Category: Betraktelser & Berättelse

Hon hade gråtande legat på golvet och hållit om mina ben i ett sådant fast grepp jag inte kunde gå därifrån den där kvällen. Jag hade packat min väska för att ge mig av, tänkte lämna henne för alltid. Ett svårt beslut. Ett livsavgörande beslut. Men hon hade hindrat mig, och jag hade sedan blivit kvar i huset med barnen och henne. Nästan ett helt liv hade jag stannat. Trotts att inget förändrades den gången.

Hon hade alltid varit en duktig flicka. Chef för hundratals. En duktig chef för hundratals som brydde sig och alltid lyssnade på de anställda och alltid levererade högre vinst till de andra delägarna. Den dotter som hennes självcentrerade pappa alltid krävt skulle ställa upp och som alltid utan tvekan och utan att tänka på sig själv ställde upp. Tog över firman när han blev trött och inte orkade. Var den självklaert bästa dotter som kunde finnas för en sådan pappa. Fortsatte så också när han gled in i demensens dimmor bit för bit. Fanns där, höll händer, tröstade i oron. Men samtidigt också såklart en mamma som gjorde allt för sina barn. Fanns också där, uppmuntrade, offrade sig. Men också en hustru som vill ge mig allt. jag som var hennes lagvigde make. Som lyfte mig när jag själv inte längre trodde på mig själv, som ordnade fantastiska födelsedagsfester, som roade mina kamrater när jag fyllde jämnt eller ojämnt och som låtsades att jag var världens bäste älskare när jag i själva verket visste att jag aldrig ens egentligen kunde tillfredsställa henne eller kanske inte ens någon annan heller för den delen. Under nästan ett helt liv var hon den duktiga flickan och jag hade genomskådat hennes spelade innerliga orgasmer i vår gemensamma säng tidigare än jag egentligen velat se det som trotts allt kändes som ett svek som inte gick att förlåta, liksom hela hennes övriga livsförnekande sätt att tillfredsställa andra men inte sig själv. Så jag hade velat gå men alltså inte fått göra det. Duktiga flickor skilde sig inte.

Så hade det hänt. En dag kom hon inte hem. I hennes fall skulle man ha förväntat sig en akut hjärtattack. En sådan där häftigt, intensiv som fick hennes hjärta att stanna och henne själv att signa ner över skrivbordet. Vara död och borta redan innan hennes huvud med en dov smäll slog in i den gröna mappen med papper som behövde hennes genomläsning och namnteckning och låg där och väntade på bordet. Men så var det inte. Inte heller var det cancer. Nej duktiga flickor blir inte akut sjuka. Dom tränar, äter rätt och sköter om kroppsliga maskinerier så att också de snurrar på och är välsmorda och i perfekt skick.

Nej det var Rebecka som tog återstoden ab hennes liv. Sekreterare på hennes jobb. Det bara small till och den kvällen tog de flyget tillsammans till Barcelona och stannade där. Kom aldrig tillbaks. Det blev kris på jobbet såklart. Man bönade och bad att hon skulle komma tillbaks men hon vägrade. En av de andra delägarna tog över men konkursen var ett faktum redan ett år senare. Miljontals kronor gick upp i rök. Anställda förlorade jobb och försörjning. Vårt gemensamma hus här vid havet ville hon inte ha något med att göra. Barnen var ju utflugna och jag fick hennes del av huset bara ett halvår efter att hon lämnat mig. Värde flera miljoner. Själv ville hon bara ha de pengar vi hade på ett av våra gemensamma sparkonton. Sjuhundratusen kronor. Aktier och allt annat kunde jag behålla.

En flyttfirma hämtade hennes grejer. Några få möbler som kom från hennes egen familj ville hon ha men annars lämnade hon nästan allt. Jag tror det var för att glömma den här delen av sitt liv för alltid. För att inte ha med det gamla att göra mer. Metamorfos. Så nu lever jag här själv i det stora huset. Funderar på att sälja och flytta ut till ett litet torp någonstans där ute på landet där alla känner alla. Ett litet hus som borde passa en sådan här ensam medelålders man som mig som bara har kravlöst damsällskap då och då helt utan djupa känslor, men barnen vill så gärna ha huset kvar. Därför är det kvar i mina ägor med mig levandes i det. Det är här vi samlas under julen, påsken, midsommar och andra högtidsdagar. Här där havet både värmer och svalkar oss och faktiskt ibland nästan dödar oss med sin kyliga fuktighet.

Barnen besöker sin mamma och hennes älskade Rebecka då och då. Pratar ofta med henne i telefon. Själva har vi ingen kontakt. Det är som ett osynligt kontrakt upprättades mellan oss den kväll hon flög iväg mot livet igen. Nu lever vi våra egna separata liv och vi gör det jävligt bra. Ja jag tror bestämt att vi båda lever våra liv jävligt bra faktiskt. Förbannat bra. Jag hör såklart lite skvaller från barnen. Vet att hon har en liten restaurang där i Barcelona. Att den är populär både bland den lokala befolkningen och bland turisterna. Att de bor i en liten lägenhet på andra våningen efter en stökig gata inte långt från katedralen. Att hon är lycklig. Mycket lycklig, liksom strålar med hela sin person där i sitt nya liv. Det glädjer mig. Jag blir varm i hela kroppen när jag ser henne framför mig som en strålande, nöjd och glad person där under den Spanska solen. Att hon är lycklig och lever sitt alldeles eget liv till slut. Jag köper oftare Spanska viner numera just för att jag skall kunna höja glaset och skåla söderut mot henne som en gång var min fru. Saluterar livet. Salutera alla som vågar följa sin inre röst till slut.

När våra barnbarn glömt oss är vi inte ens kvar som fragment i tiden. Om man nu har haft några barnbarn, annars kommer glömskan redan med barnen. Jag tänker på det när jag ser eken där vid stenen i vår trädgård. Den vi satte ner i sommarvarm mull för nu ganska många år sedan. Import från ett lummigare Sörmland. Den har vi dödförklarat så många gånger att det inte med lätthet går att räkna dem alla, men den står där och den växer några milimeter här på +400 varje år lik förbannat. Ännu en växande hyllning till livet på en kulle mitt i Sverige. Om inte vinterbrännehungriga Lo[o]s bor, som kommer efter oss här på kullen, plockar fram den älskade motorsågen och sågar ner den, så kanske den står här också om fyra hundra år. Då när ingen minns vilka det var som satte den. Måste glädjas för mig själv åt tanken. För i det lever också vi kvar, vi som bodde här en gång.

Men jag har lärt mig att också vi, de små och obetydliga, är en del i det som är stort, hyllas och lever kvar. Som kugghjul i ett stort maskineri, får vi maskinen att fungera och gå framåt. Vi kan bara åstadkomma det tillsammans. Faller en del ur så stannar allt. Den socialistiska principen. Det är inte urtavlan och visarna på en klocka som är de enda viktiga delarna och det det är definitivt inte de som sitter där och syns tydligt för världen som får den att ticka på. Den som öppnat och beskådat urverket vet att det gäller skönheten också. Mycket av det viktigaste och det vackraste är dolt och man måste se under ytan för att ta del av det. Måste anstränga sig lite. De anställda på TV4 och andra mediabolag har ingen aning om det där men jag antar att det antagligen står inskrivit i HR managerboken att djup inte skall premieras vid anställning på alla dessa mediabolag.

Jag har fått påringningar från mediapersoner med jämna intervall genom åren. Som sist när P4 Gävleborg ville utse den bästa byn. Jag skrev något i min blogg om den ambivalens jag känner för det här stället. Hur jag älskar den här byn, skogen och Hälsingska berg som rullar bort i fjärran, men ändå längtar bort härifrån med alla delar av min gestalt varje dag. Han som ringde hade kanske skummat det jag läst på sin höjd. Ville att jag skulle prata om byn. Jag tackade nej såklart. Orkar du inte läsa vad jag skriver får du f:n inte ta del av vad jag säger heller. Men han har inte varit ensam genom åren. Det är bara några få som varit annorlunda. Som fått ja och då har dom oftast också lyssnat.

Men eken den bryr sig såklart inte. Inte så länge den får leva och växa där vid stenen. Jag hoppas jag skall få se dess stam bli grövre och dess krona sträcka sig upp mot himlen innan jag dör. Precis som lönnen som vi satte när barnen var små. Nu ett stort träd med grov stam och snart upp i samma höjd som huset. Det är på sånt man märker att man åldras. Att ens tid är räknad. Som gör en glad att man ändå gjorde dom där grejerna som man längtade efter fast än alla sa att det var misslyckat från början. Man har liksom bara ett liv. Man kan inte leva det efter de andras måttstockar och inte heller utan att någon gång titta under ytan. Man måste liksom leva sitt eget liv för man kan inte annat.

Han som växte upp hos Pavarotti när det begav sig, Koltrasten, är tyst
på morgon när jag hämtar tidningen. Inte syns något av min vän dragspelaren heller. Det avv naturliga skäl. Saknar honom. Måste åka och hälsa på min postlådekamrat där på sjukhemmet. Karin sover fortfarande och ute är det Svenskt sommarkallt. Det är väl just det som göt att Koltrasten är tyst den här morgonen. Det finns liksom ingen himmelsk skönhet här på den lilla kullen med det stora gula huset att sjunga underbart vackert om. Som koltrast väntar man in dom där himmelska sommardagarna och lägger allt krut på dem sångmässigt. Som sig bör. Till alla vår glädje. Men också honom saknar jag såklart. Han som lyfter upp mig en bit varje morgon annars. Jag anar nog att det finns en fru där i bakgrunden hos skönsjungande koltrastar också, hon (skulle kunna vara en till han) som gör allt jobbet så att han kan sitta där och sjunga alltså. Så egentligen är väl min vän Pavarottikoltrasten bara ännu en självisk skit. Men frågan är ju om inte sådana som han med en sådan där solklar begåvning måste mätas med en annan måttstock än vi andra. Måste får ha lite egenheter och fritt livsutrymme som vi andra inte kan tillåta oss utan att bli översittare och eländesmänniskor. Hade jag haft den där dialogen med han/hon/det som Barbarotti har så skulle jag hört mig för om hur det är med det där. Men Gud är någon annanstans idag också. Kanske med rätta. Det finns väl alltid någon kondom eller någon våldtagens abort som kyrkan vill ha hjälp ned av honom/henne/det idag också.

Jag har insett att jag har problem med att göra mig förstådd. Jag förklarar eller säger saker men ingen tycks förstå. En timme senare, en vecka senare eller något år senare säger någon person samma sak och helt plötsligt förstår alla. Låt mig ta ett exempel. Jag gör en demeapplikation på en speciell hårdvara och så publicerar jag den. TYSTNAD. OK ingen var intresserad är min reaktion så jag fortsätter med annat. Ett år senare gör någon annan en omkompilering av den här demon och lägger ut. REAKTION-WOW. Det här händer alltid utan undantag.

Det här är väl egentligen OK men skapar en ensamhet och ett utanförskap som plågar mig. Vad är det för fel på mig? Vill man inte lyssna på vad jag säger eller säger jag det jag säger på fel sätt? Är jag en så otrevlig person att man helt enkelt inte vill säja “wow” när jag gjort något. Missunnar mig det där goa efter att ha jobbat ett och slitit. Jag tycks vara dömd att alltid sitta här kolgruvorna och jobba och jobba men liksom inte få någon upplyftande lön för jobbet. Men det är kanske så det är. Nicolai Tesla är väl det lysande exemplet på det. Han var tvungen att dö (och bli tokig innan det) för att till slut få uppskattning för de enorma saker han gjorde. Idag lär an faktiskt ut att det var han (inte Marconi) som uppfann radion och nog måste man väl säga att han fick upprättelse mot likströms Edison med sin växelström gode Nicolai.

Men usch vad deppigt det blev nu. Ledsen för det. Antagligen konserten igår som fortfarande sitter i kroppen och deppar ner. Nä, nu skall jag låtsasjobba en hel dag till innan Karin åter skall få semester. Trotts att vi låtsasjobbare inte har semester tänker jag faktiskt ta en och annan dag ledig under hennes nya treveckors period. Låtsassemester alltså. Havet drar i mig. Verkligen suger mig till sig, och jag måste se, det, höra det, lukta det och ta in det med mina känslor snart för att kunna leva vidare. Men tills havet och jag ses får allt skrivbordet och låtsasjobbet bara fortgå.

Har Du läst ända hit är det grattis som gäller. Du är (nog) inte en enmeningsmänniska heller.

Som en raket flög den iväg och hamnade i tunnan under honom, skitkorven som han precis tryckte ur sig där på torrdasset. Lite för hård var den för att det skulle vara en sådan där befriande uttryckning, ringmuskeln sved betänkligt efter utpressningen – som inte hade varit helt enkel – men ändå var det skönt att bli av med skiten, om nu uttrycket nu tillåts.

“Men stopp, stopp, stopp. Hej förresten, det här är din gamla Svensk[a]lärare. Ingen, INGEN, berättelse kan börja på det där viset. Det måste du väl ändå förstå. Gör genast om!”

“Men det är ju precis sådär min inre röst låter. Dom säger ju det Mankel och Nesser, och alla dom andra med för den delen, att vill man skriva så är det den inre rösten man skall försöka plocka fram och sen hålla…”

“Bah. Jag har inte tid att tjafsa med dig din klåpare. Du lyssnar ju aldrig. Skriv som du vill då… Stava som du vill också förresten men ta i alla fall en kurs i kommatering din vrånga,, ja… IDIOT! Och så heter det “de” och inte “dom” när man skriver din förbaskade värdelösa nolla.”

Ja ja suck, den här mannen jag nu försöker berättar om han gjorde det han gjorde där på dasset i alla fall. Den gröna dörren hade han lämnat öppen. Han brukade göra det, sitta där och se ut över havet. Nu var det en liten överdrift för man såg egentligen inte mer än en strimma vatten långt, långt borta där mellan träden, men det var ändå vatten och man såg det. Ja, kanske inte havet om man skulle vara helt ärlig heller. Men Lössnan. Hans sjö liksom. Lagom stor och definitivt badbar. Skulle duga att dränka sig i också om man kom på sådana tankar. Men ännu hade han inte kommit dit. Satt här på det tredje vuxenhålet på ett torrdass mitt i sommaren. Ett hål som blivit polerat, slätt och sittskönt efter att allehanda rumpor suttit här genom åren. Både rika och fattiga hade tryckt ur sig både det ena och det andra genom den här öppningen men framförallt gnussat lite på den där rumban så att den som finaste sandpapper polerat sitthålet en liten bit i sänder. Samarbete kallades det visst. Socialistiska grundprinciper. Det var därför det till slut blev så gott för själen att sitta här. Moderata skithål var nog inget vidare att sitta på helt enkelt.

Oskar någonting satt uppsatt med vita lite rostiga häftstift där på väggen bredvid det lilla fönstret. Kan det ha varit den andre? Bestämd blickade han ner på honom beklädd med alla sina ordnar och intryckt i finaste uniformen. Passade i miljön som om det var här han alltid funnits. Var kom seden att sätta upp kungen och kungafamiljen på dasset egentligen ifrån? Kunde man ana en liten folklig protest mot överheten i det där? Att ingen hade kommit på att sälja tryckta bilder av församlingens präst att användas för samma ändamål då det begav sig var en skandal. Sälja dem för tio öre styck. Hade blivit en säker storsäljare. Men nu idag var tajmingen inte helt rätt såklart. Hundra år för sent kom den iden. De brukade inte vara så bra tajmade hans idéer. Förresten var det nog Gustav V som satt där när han tänkte efter.

En koltrast sjöng vackert för honom. En ljum sommarbris drog genom träden och fick dem att susa till och liksom ruska på sig av vällust. Kanske förebådande vinden regn, kanske inte, mannen ville inte veta. En blå himmel med små vita molntussar gav i alla fall heller ingen ledtråd i den saken. Han önskade att han kunde sitta här och diskutera med Gud. Som Nessers Barbarotti gjorde. Eller med Jesus, Muhammed, Buddha eller någon annan av de där mytiska figurerna som ansågs sitta inne med svaren. Nån medmänniska skulle kanske kunna duga också i nödfall. Nån brevid sig på grannskithålet. Men tystnaden var kompakt från Guds sida. Jesus och dom övriga verkade inte så snacksaliga de heller. Så han fick sitta här med sina egna tankar. Hade han haft en pågående konversation med någon av dem så hade han tackat för den där Koltrastsången och för den där brisen och för de sommarlätta molnen som i maklig takt drog fram på en blå himmel och allt det andra förbannat underbara här i Hälsingsk sommardag. Rumppolerade, lena skithushål som det var så skönt att sitta på skulle han inte glömma att tacka för heller. Men nu var det som det var och det fick räcka med en tanke. Pengar hade han inte många men det här hade han och han hade fått förmågan att uppskatta stunder som den här. Det var viktigaste ändå. Det förstod han så väl.

Men var sak har sin tid. En öl, en iskall nubbe och en bit sill till egenodlad nyupptagen färskpotatis i en överblommad syrenberså väntade. Han rev en bit av tidningen och torkade sig, tyckte bäst om Svenska dagbladets ledarsidor för det ändamålet. Men det kunde duga med vilken sida som helst egentligen även om det tog emot att använda sig av dödsannonserna. Av någon slags respekt för dem som inte längre fick uppleva sådana här dagar lät han ofta dessa sidor åka ner i hålet oanvända. Slöseri såklart men nu var naturen ändå så vist inrättad att inget gick till spillo ändå. Mull blev det allt ihop till slut som hamnade där ner i skitgropen. Mull som fick hans ringblommor att bli dom vackraste i hela världen. Man kunde faktiskt glädjas för mindre tänkte han när han stängde dörren till sitt faluröda dass och barfota gick upp genom den upptrampade stigen i gräset mot sitt lilla hus där vid kanten av en av Häsinglands djupaste och vargrikaste skogar.