Category: Betraktelser & Berättelse

Det tog bara tre sekunder, sen brann det för fullt. Hon slängde dunken med bensin in i lågorna och den halvfulla plastbehållarens pip tog eld med med en eldsprutareffekt som fick också den gamla byrån som hon ärvt av sin mormor att fatta eld på alla sina delar samtidigt. När plasten i bensindunken brunnit igenom flöt en pöl av eld ut genom rummet ner mot trappen där hon stod. Det var dags att ge sig iväg. Säga hej till en avskydd man, ett avskytt hus och en avskyvärd del av landet. Att mannen fortfarande låg och sov på andra sidan lågorna ägnade hon inte ens en tanke. Bilen, den ljusblåa Volvo Amazonen, som de köpt kontant för femtusen spänn för inte alls så många år sedan, startade på första försöket. Den kunde annars trilskas lite såhär i kallvintern när termometern, som den här natten, kröp ner mot minus sjutton. Men inte nu alltså. Hon tryckte in bandet med Thorleifs låtar, hennes favorit, la i ettan och drog iväg bort från den här skiten med en rivstart.

Therese Niklander cyklade efter gamla landsvägen. Ja den hette så för att den var den enda stora transportleden den gång i tiden i dessa trakter. Vägen hem och vägen bort. Sommaren var som vackrast och just den här sträckan efter en trögflytande Voxna älv som gick mellan Edsbyn och Ovanåker var inte bara hennes smultronställe, den fanns intatuerad i själen hos dem som bodde här. Det blev liksom inte vackrare än såhär. Det hade också mången utsocknes erfarit när man hittat hit. Men det var såklart inte så många som gjorde det. Vad skulle man hit och göra? De flesta ville bort. Den fantastiska drivkraften som funnits här i bygden förr hade numera sjunkit ner till en nivå där inte ens kommunens näringslivschef låtsades orka tro på en framtid för bygden. Numera tittade man bakåt istället för framåt och alla insatser och pengar användes till att återskapa gammalt istället för att skapa nytt. Nytt var bara skryt i alla fall. Men det där brydde Therese sig inte om. Hon var trettiofyra år. I sin fulla blomning både mentalt och kroppsligt . Ledig idag men annars kriminalkommisarie i Bollnäs. Ett barn, en tvåårig pojke, men utan man. Jodå en man hade varit med initialt som brukligt är när barn blir till. Men han hade dragit när barnet kom. Rädd för ansvar, rädd för att minsta sitt liv bland blöjbyten. Men det hade inte gjort Therese så mycket. Hon var ändå trött på honom. Sin son älskade hon däremot över allt annat och med hjälp av en pensionerad mamma och pappa så hade allt fungerat ganska bra ändå.

Som kriminalkommisarie så jobbad man naturligtvis mycket och ofta och på konstiga tider. Så utan den backup hennes föräldrar nästan dagligen gav henne så skulle det naturligtvis inte fungerat. Hon strök undan en lock av sitt ljusa långa hår och såg ut mellan björkarna ner mot älven. Wow-känslan var påtaglig. Badstället låg där till höger. Hur många gånger hade hon inte svingar sig ut i vattnet från repet som satt uppknutet i en av de grenar som stack ut över ån från den stora gamla björken. Man var här hela somrarna när man var ung och varje dag var en solig sommardag. Var det inte också här hon rökt sin första cigarett? Inlett en vana som hon fått kämpa hårt för att att av bli av med efter att polishögskolans examen var avklarad och hon flyttade hem igen från Solna. Hem till vänner och byn hon älskade allra mest.

Hennes tankevärld bröts. Var det inte någon som låg där ner vi kanten av ån. Jo det var det bestämt. Hon steg av cykeln . En man i övre medelåldern låg platt på mage iklädd blommiga blå badbyxor i gräset en bit från badplatsen. Låg där till synes livlös. Sjukdom var det första hon tänkte på när hon skyndande fram till honom. Ropade “hallå, hallå” men fick inget svar. När hon kom närmare såg hon att han liksom låg i en onaturlig vinkel. Något hade hänt här. Hon rörde vid honom och provade “hallå, hallå” igen. Men fick ingen reaktion. Hon vände på honom. Måste det för att se om han levde. Inte en helt lätt uppgift för mannen var tung och även om hon var vältränad så blir en livlös människa sladdrig och otymplig. Hon kände igen honom direkt. Det gamla kommunalrådet. Bygdens starke man en gång i tiden. Död. En small ornamiterad dolk stack ut från hans bröst. Han var så död som man kunde bli. Hade varit det ett tag. Hon släppte ner honom igen. Nu var det här en brottsplats. Gick i samma fotspår tillbaks för att inte förstöras spår. Tog upp sin mobil. Displayen såg annorlunda ut. Det stod en text på den istället för de vanliga ikonerna. Men vad stod det? Hon var tvungen att förstora den.

“Hej det här är förtfattaren. Eftersom det sista Sverige behöver är ännu en kriminalhistoria med en massa konstiga kriminalare i ännu konstigare miljöer så kommer det inte att hända mer i den här historien. Så hej då Therese Niklander du finns inte och behövs alltså inte längre. Det var roligt att i alla fall lära känna dig lite för du verkar vara en skojig tjej.”

Therese flämtade. Såg Voxnan fortsätta flyta förbi som den alltid skulle göra men kände sin egen person sakta blekna bort. Om hon ändå fått träffa sin son en enda gång till var den sista tanke den blonda kvinnan tänkte innan hon helt försvann.

Jag har mina dagar av tvivel jag med. Det skall villigt erkännas. Har man jobbat mer eller mindre kontinuerligt med något under tretton år så är man antagligen bara en knäppskalle. En sån där som Filip och Fredrik söker upp där på femman. De kommer väl snart hitfarandes förresten rätt vad det är. Brandmannen i Bollnäs först och sen jag, eller möjligen tvärt om. För ger man dessutom ut tre album varav ett dubbelt och en EP med covers på Lill-Babs låtar under två år förbättrar det antagligen inte läget. Snarare förvärrar det med säkerhet och det ordentligt. Vitrocks eller Eilert Pilarm varning liksom och han har ändå fått kulturstipendiet av pappers vilket måste adderas på hans pluskonto men inte på mitt. Skriver man utöver detta några jämnt antal hundra sidor berättelse under samma tid och en hel del annan text på social media och i blogg samt ogenerat publicera dåliga dikter så är man definitivt inte längre att räkna med. det kan man ju förstå.

Men det är ju bara under som dåliga dagarna det känns sådär och det är bara då man vet att man säkert är i farozonen. Dagar man måste passa sig på liksom. Börjar man måla tavlor är det liksom kört och man känner ju hur det drar så in i helvete åt det hållet också. Renässansmänniskorna har varit döda i flera hundra år för tusen. Fokus och koncentration för i helvete! Sluta i alla fall läsa vetenskapsartiklarna för säkerhets skull liksom.

Sen finns det dom där bra dagarna. När man faktiskt tror på att den där koden man kodar faktiskt kommer att förändra världen. I alla fall förändra världen för några stycken som behöver en förändrad värld. Dagar när man tycker att den musik man gör inte är så jävla mycket skramligare än den de andra gör. I alla fall är ett par takter av låt tre på skiva två helt godkända kan man liksom tycka i sitt övermod. Likaså finns det dagar när man tycker att man faktiskt lyckats med en textrad eller i alla fall lyckats stavat nästan alla ord som SAO föreskriver, eller “rätt” som vissa – de svart/vita – nu har för vana att kalla samma sak. Men hur man än tycker där själv så orkar man bara jobba vidare för att Indiern, Australiensaren, Tysken, Kinesen, Amerikanen, Belgaren eller vad det nu är ibland skriver och tackar för dom där kodraderna. Eller för den positiva kommentaren man får där helt plötsligt på det social mediet. Eller tjejen eller killen i Norge eller Holland som lyssnar på en av låtarna om och om igen. Poeters och kamraters uppmuntran hjälper en liksom vidare.

Belackarna är egentligen inte ett problem i allt det där skapandet. Allt de säger sitter ju där redan i huvudet. “Det är för dåligt.” “Inte kan du.” “Andra kan bättre.” Det som sitter där inom en är alltid ändå starkare än de som säger samma saker och sitter där utanför en och skriker eller för all del mumlar på avstånd så att man bara nästan hör men ändå vet vad som sägs såklart. Tydligt och klart som om man satt bredvid. Men har man då vandrat ut och står där vid stupet och faktiskt har vågat hoppa så har man och kanske är man då också ändå lyckligare och mer tillfreds som ännu en “Eiltert Pilarm” som faktiskt vågar men hånas istället för att som de rädda, som aldrig har vågat någonting enda alls under ett hela sitt liv, bara står där på säkerhetsavstånd och gnäller på de andra. Värt att fundera på det är det ju.

Han Ljungström från Ljusdal ringer. Ni vet han som jagar huggormarns inomhus och styr bussen så förträffligt. Tänkte väl det, ni visste vem det var. Hade hört talas om honom mer än en gång. Han spelar i Kårböle på lördag. En av få chanser att höra honom live numera. han som med sina vänner (om det nu var han som var han) syntes överallt förr. Ungefär som Brode’n och Engman idag. Jodå han kan avnjutas på Spotify också http://open.spotify.com/artist/0vxCTDxolIF2USV7vLPHPh Men live är såklart alltid bäst.

Jag brukar faktiskt svara när han ringer för han brukar vara typ den ende som frågar om jag vill göra ett gästframträdande. Både han och jag vet att jag svarar nej (och det är väl därför han vågar fråga) men att få tacka nej ger liksom en gokänsla en liten stund där i stormagen även om den snabbt förbyts i besvikelse över sig själv för att man inte vågar rymma från trygghetszonernas ickepekorala fängelse. Men far dit och lyssna ni. Skall se om jag kan maka iväg mig själv också och en dag kommer jag att svara ja.

Men först är det Valla Open på onsdag. Lugn jag skall inte gästframträda där heller med risk att förstöra den gemytliga stämningen, men lyssna lite på de lokala talangerna det skall jag bestämt. Om det inte regnar. Då får det vara. Lite bekväm får man allt vara när man är en o-cool gubbe i Lo[o]s. Veckan efter, onsdag också, är det Playwood i Edsbyn och Orsayra med kamrater på samma kväll. Har inte bestämt mig för varken det ena eller det andra ännu. Men skulle vilja höra Ivarsson och Bäckman och Persson men då måste jag gå av på mitten på något vis eftersom dom inte lirar på samma ställe dom listiga typerna.

April gav två hundra spänn på Spotify. Med 0.0065 öre per låt så kan ni ju räkna ut själv hur mycket jag spelas (ja några sålda låtar/album finns med i siffrorna också). Sen finns det ju trettio andra kanaler och undertecknad spelas väl lite där också i ungefär samma utsträckning. På något sätt är det genom de där låtarna, och att folk faktiskt lyssnar (i alla fall lite), som jag över huvud taget existerar som människa idag. Fast egentligen är ju den där spelande personen någon helt annan del av mig än den jag egentligen är också såklart. Komplicerat det där jag skall förklara utförligare någon gång.

Herr Ljungström sätter igång något annat med sitt samtal. Egentligen har det väl puttrat på där hela sommaren men till studion har jag inte kommit. Nu börjar de där låtarna rulla runt i huvudet igen och jag både somnar och vaknar med en ny låt. Det är ju något sorgligt med de där låtarna som envisas med att dyka upp i just mitt huvud. Tänk om de valt att komma ut igenom någon annans istället. I Charlie Granberg’s eller Per Gessle’s t.ex. Då hade de kanske haft en framtid. Men nu kommer dom stackrarna till mig alltså. Till vilken nytta då kan vän av ordningen tycka. De har liksom kört fel borde ha skaffat GPS. Det är synd om låtar ibland också alltså. Hur som helst lovar jag mig själv att sätta mig ner där framför mixerbordet endera dan igen och om nu inte skapa stor musik och ett storsäljande nytt album så i alla fall gör min alldeles egen musik. Den som inte kompromissar. Kan passa på att tacka er som lyssna och köper också. Vad vore man utan er!? Lort?

I ett sommarprogram berättades om hur både Evert Taub och Lasse Forsell hankade sig fram genom livet genom att skriva små grejer som tidningarna nådigt tog in och vars honorar gav dem en chans att överleva. På dem går det naturligtvis tusentals andra som hade talangen att skriva och att skapa men som inte lyckades överleva och under dem kom alla de andra som liksom mig och andra klåpare inte kände de rätta personerna, inte hade den rätta tajmingen eller helt enkelt saknade talangen. Man måste liksom älska det man gör så in i helvete för att orka göra det. Det gäller sådana som mig och det gäller de stora ikonerna. Det får man leva med.

Jodå han sjunger nu på morgonen av all kraft han som växte upp hos Pavariotti. Koltrasten ni vet. Jag måste gå de hundra metrarna sakta för att inte missa den här starten på dagen. Vaknat har jag gjort redan klockan fem och trettio. Karin jobbar den här veckan. Kontinuerliga semesterveckor får man inte ha i Ljusdals kommun ens om man försöker spara in under resten av året. Det är skräp med den här kommunens personalhantering, men det har det alltid varit, men kommer förhoppningsvis inte alltid att bli. Man får ha hopp även om de nästan förlorade. Hur som helst är det tidigt. Ingen kan gå upp fem och trettio om man inte måste. Men jag är såklart klarvaken när jag hör Karin gå ut genom dörren och ner för trapporna. Läser lite. Katterna samlas omkring mig där i sängen igen. Läser lite till och det börjar bli sådär mysigt med tunga ögonlock och långsamt i huvudet så att o-coola gubbar från Lo[o]s somnar igen. Sover ända fram dit bort till niotiden. Helgsover på en måndag och det är inte som det brukar vara. Det finns ändå låtsasjobb att göra också här i huset.

Men det får bli som det blir. Nu sitter jag ju ändå här och låtsasjobbar till slut. Tänk att det gått så lång att man sitter här och skriver krönikor som ingen har beställt och än mindre vill ha för att ha något att göra. Kan det bli mer patetiskt och oönskat. Knappast.Men en gång o-cool…

Lo[o]svecka här i Lo[o]s den här veckan. Italiensk flagga vajade över byn igår eftersom det var Italiensk afton och Sole Mio ljöd som man kunnat förutse över byn och dränkte alla försök till rock’n roll men också Pavarottikoltrastens skönsång som tydligen inte lyssnade till uppväxtlandest “nationalsång”. Men har man en gång hört och lärt av Pavarotti så har man såklart. Mycket annat händer också förstås. Det mesta med fokus på något bakåt i tiden. Eller det mesta är väl fel såklart. Allt. I det är inte Lo[o]s sämre än andra landsbygdsbyar. Allt bra hände förr, sånt som händer nu är skryt. Hur som helst brukar veckan i alla fall avslutas med att årets Lo[o]sbo utses. Jag tror det var min postlådekamrat, han med dragspelet, som välförtjänt utsågs i fjol och las till skaran av andra välförtjänta prominenta mottagare. Som låtsasjobbande o-cool gubbe i Lo[o]s kommer man av förklarliga skäl inte i närheten av sådana upphöjelser. Också här har man en viss miniminivå på sina utmärkelser men det är såklart som det skall vara.

Det som är sorgligt är att de som jobbar hårdast inte heller får del av sådana här priser. Det här gäller naturligtvis inte vara Lo[o]s utan förkommer överallt. De jag först tänker på här i Lo[o]s är paret som driver kiosken. I ur och skur, vinter som sommar håller de den lilla kiosken öppen. Aldrig en ledig dag. Alltid jobbandes. Spriten, spelen, paketen och den där litern mjölk man glömde till baket förser dom oss med på obekväma tider. Att vara kioskägare i Lo[o]s är kanske inte det mest lukrativa det kan alla förstå. Det finns bättre etableringsställen. Lösningen är att jobba hårt såklart.

Man hör ofta som företagare (jodå jag har inte låtsasjobbat jämt) att man inte ställer upp för byn. Men det är det här att driva företag som är det ultimata sättet att ställa upp. Den ekonomiska risken, oron för hur det skall gå, anställningar, jobb alla daga i veckan och ingen semester. Inga fina priser eller oftast inte ens ett tack eftersom man tas som helt självklart finnandes där.

Om tjugo år kommer den här kiosken att vara viktigare för byn än vad vår affär är idag. Dagligvaruhandeln har en riktig tuff kamp att möta under de kommande åren. Beställningar på nätet och hemleveranser till dörren ökar och kommer att öka än mer och ta över vårt springande med kundvagnar. Det är både miljövänligt och bra eftersom volymerna ökar och också vi ute på landet kan ta del av de mer udda i sortimentet och lägre priser. Förlorarna är dagligvaruaffärerna. Dom försvinner. Men de där sakerna vi glömt, mjölken, jästen eller vad det nu är kommer vi också behöva i den här nya tiden. Se där Kioskernas renesans just för att i de läget spelar inte priset någon roll. Förändras eller dö. Livets grundförutsättning #1

Det skrattas åt någon Svensk reporter där i fikarummet. Han har för mycket Svensk accent i sitt Engelska uttal tycker experterna på Engelska, de som kan många svåra ord och är stolta för det och dessutom läser böckerna på orginalspråket. Jag vet att det är de rädda som sitter där och hånar, de som också tyvärr sprider rädsla till alla andra i rummet. Jag vet också att även om vi inte hör den Svenska accenten hos den till synes perfekt talandes så kommer någon som är native att göra det. Alltid, om nu inte personen i fråga bott många år i landet i fråga. Men oftast även då finns resterna kvar av en annan språkmelodi. Det är inte hur saker sägs, utan vad som sägs som är det viktiga. De bästa tal som hållits har ändå framförts på bruten Engelska. Det kan vara värt att tänka på det ibland lille vän.