Category: Betraktelser & Berättelse

Koltrasten sjunger så där intensivt och vackert varje dag nu när jag på morgonen går den traditionella turen till postlådan för att hämta tidningen. I år har vi en med Jussikvaliteter här, en riktig skönsångare. En som sjunger mycket, gärna och ofta. Det sjungs alltså vackert dagarna i ända här på kullen och det är himmelskt och gratis. Till och med ekot mot berget som sträcker sig ännu högre än vår kulle, Brattberget, österut, är helt perfekt inställt. Gud, han/hon/det har tydligen fixat mixen den här gången.

Koltrasten sjunger “Du skall vara förbannat glad för att du har vaknat idag igen och kan göra den här turen din o-coole gamle gubbe från Lo[o]s för här sjunger jag för dig och alla andra om liv som är bättre här i solen och om sommarvindarna som är de skönaste som finns i en underbar värld som du givits till och fått och där doften av söta sköna alldeles underbara blommor följsamt reser med dessa vindar och fram till dig, virvlande runt dig så du kan känna deras doft i din gamla slitna näsa. Det du ger och får. Ovärderliga gåvor båda två. Och man hör ju allt det där. Och man förstår. Om man vill höra. Förstår att man är privilegierad därför att man kan höra Koltrasten sjunga där i aspen eller vilken träd den nu har valt den här morgonen för sitt framträdande. Förstår därför att man kan njuta av dess sång, därför att man tar sig tiden att göra det. Har ett sinne i ro som möjliggör för dess sång att nå delar av hjärnan där njutning stimuleras. Det är bara kemi suckar vännen med för högt IQ trött. Det skiter jag i säger jag. En bok är bara en bok och en film är ändå bara en film. Njut fast det bara är kemi, ett ord, en sång, en molekyl, en sten. Se det för vad ämnat för och ta in det just för det. Ta en tripp av verkligheten min käre intelligente bror och bara åk med och se var den tar dig.

Jag vet det finns dom, dom andra, som inte kan ta in den där koltrastsången med glädje. Som inte har ett sinne i ro eller som helt enkelt inte gillar fågelsång. Vår koltrast hade dom gått ut och skjutit på stört det vet jag. Det är synd om dem men bara på samma sätt som de som inte hamnar i extas efter ett par Metallicalåtar eller varför inte till dragspelstoner ljudande ut i krusiduller ut över en Hälsingeälv i stilla flöde mot en mor, havet. Man tycker olika och segrarna är de urbant anpassningsbara till slut, ändå. Vännen med för högt IQ kommer att få rätt där borta till sist. Det kommer att finnas medicin för sådana som mig. Som plockar bort det där störande vackra. Som tystar också fågelsången som finns där inom en. Ersätter med gnisslande tågset och meningslösa enmeningar hela vägen in i det underbara, meningslösa, tomma, urbana himmelriket där ingen längre har tid, eller lust, att lyssna till något så enkelt och självklart som en koltrasts enkla sång där dom stirrar på sina skärmar på vilka den virtualiserade tillrättalagda verkligheten presenteras med öronen fullproppade med öronsnäckorna från helvetet. Uppkopplade men bortkopplade.

Gävle. Måndag. Sjukhus. Slangar, vätskor, elektroder och det gör ont. Men syftet är gott. Lär mig saker jag aldrig trott mig behöva veta. Tar mig igenom allt som om det var ett scenframträdande. På scen kan jag göra allt. Det är inte jag i det som lätt kunde vara förnedringen om inte personalen var så bra. Men operation troligen. Förändring kanske. Fira med en trettonpubars barrunda i London i så fall. Bara för att det i så fall vore möjligt.

Man kan välja att vara sin sjukdom eller sina sjukdomar. Till och med när det är riktigt illa välja att vara den döende. Leva som den sjuke eller den döende under den tid man har kvar i livet. Jag väljer bort det för att leva just livet. Tycker det vore tragiskt annars. O-coola gubbar vill vara riktigt jävla levande så länge dom är i livet. Det kan inte hjälpas men så är det.

Vi går på stamstället och äter Sushi efteråt. Eller i alla fall det som är mitt “efteråt”. Sakura. Ägarinnan känner igen oss som vanligt och hejar glatt fast det var ett år sedan vi sist var ner. Hon är alltid lika glad med sina “L” istället för “R”. De som man förväntar sig på ett bra Shushuställe. Det är nästan så man kan betala extra för just dem. Hon bjuder på drickan. Hit vill man komma igen och hit skickar man sina vänner. Oaserna i den större staden som är mer personliga än allt det som finns att uppbringa på den mindre orten. Närhet har med människor att göra inte platser.

Träffar några gamla elever under dan. Alltid lika roligt. Inte mellan barn och vuxenliv nu längre. Bara vuxna. Man kan inte låta bli att tycka om dom lite som sina egna ungar hur det än är. Sen hemåt över skogarna, förbi poetens koja. Men av poeter syns inga. Bara nedåtgående sol över Hälsingeberg.

I natten har katten lekt med näbbmusen. Plågat den enbart för sina egna syften. På morgonen ligger den död där i hallen och jag spolar ner den i toaletten innan jag hämtar tidningen. Katter tycker inte om smaken av näbbmöss. Dom är bara träningsredskap för inlärning av effektivt dödande. Kanske finns det ett katthelvete där alla katter plågas för dessa sina gärningar med näbbmöss som tortyrmästare. Men ännu troligare är att det inte finns något sådant. Naturen bryr sig inte om livet. Det finns så mycket liv och precis som energi kan livet bara omvandlas inte förgöras. Allt lever vidare i allt annat och det är bara livskraften som helhet som har ett verkligt värde. Vi individerna är bara bränsle för den elden.

Ändå blir det då svårt när katten är en människa och offret en annan levande varelse. Vi ställer högre krav på människorna. Men det är vi, inte naturen eller naturlagarna som gör det. Tvångsföreställning eller ett utslag för att vi står över naturen. Det är sånt man bör fundera över i vänners sällskap med gott om tid, vin och tankerum.

Det är nästan något sensuellt med varm jord mellan fingrarna och att försiktigt plantera om pelargoniorna som jag satte som skott i våras. Vissa av dom har sett min mormor rumstrera om i sitt kök så de är värda att behandlas med respekt. Jag känner den såklart. Gillar det här. Dom växer där på låtsaskontoret. Ett femtiotal som förgyller min vardag. Dom behövs. Får vatten, lite konversation och omsorg under veckorna. Uppe är det Karin som sköter det där. Dom här nere är mitt ansvar. Jag är stolt över mina vackra pelargoner. Talar ofta om det för dem.

Men i visst man skall man leka Gud när det handlar om odling. Ta bort dom svaga till favör för dom livsdugliga. Men här får alla leva så länge dom lever. Också dom som inte tillför så mycket mer än att vara ett blad på en knotig stam. Lite som en själv. Alla tas ut till fotbollslaget med samma måttstock hos mig. Jag kan inte annat. Man är som man är.

Det finns fortfarande dagar när man sover som en tonåring. Länge. Hårt. Borta från allt ont i världen. Dagar efter de där urgoda grillmiddagarna inmudigade i det vackraste av sommarväder och nedsköljd med det urgodaste av vita viner. Inte för mycket, bara lagom. Jag är glad för de där morgnarna. Barnsligt glad som den outvecklade barnslige man (nja kanske till och med det är att ta i mitt fall) jag är. Seeeeeeeen frukost. Lite spartansk, men helt godkänd efter en middag som igår.

Man fortsätter på låga växlar. Väntar in ettslaget. Sommar i P1. Godis för oss som gillar att lyssna och ta in. Idag sätter vi oss i skuggan under körsbärsträdet frun och jag. Var och en i varsin solstol. Stereofoniskt i med öronsnäckorna i öronen, ner med stolen i liggläge, njutandes av sol strålandes genom körsbärsblad som darrade lätta i den ljummaste av vindar, på samma gång skuggande och transparenta för oss de solstolsplacerade. Och där, i allt det här får man äran att lyssna på en stor berättare. Mikael Niemi leder oss runt i sina levande och bildframkallande berättelser. En och en halv timme går snabbt som om de nittio minuterna aldrig funnits. Det bästa sommarprogrammet hittills IMHO. Men egentligen, varför rangordna. Nästan alla av dem ger mig något. Tillför en del som blir en del av mitt liv och lever vidare där.

Men solstolar är inget för mig. Nittio minuter är nog ett rekord som vaken. Jag behöver röra mig, göra saker. Det finns ingen lösning på det. Vidare måste jag i en ständig jakt mot något som jag definitivt inte känner. Kanske är det tankarna som jag inte vill tänka som jag flyr ifrån. Kanske är det bara lättjan. Jag vet inte och har aldrig vågat stanna för länge i det där för att ta reda på det. Höjdrädd också numera. Nu när man är gammal och det inte spelar någon roll kommer alla rädslor. Som ung var man ju inte rädd. Men med egna tankar är det en annan sak. Dom kan skrämma mer än spöken och våldsamma män tillsammans. Men ett första steg är väl att erkänna det för sig själv. Man får vara glad för det lilla ibland.

Så jag städar lite i källaren. Skulle ha snickrat ihop två bockar men virket har fel dimension. Får ta det sedan när jag tagit mig till brädgården och inhandlat nytt. Behöver dom till brons pelare som nu stått vid sidan om allt för många år. Det kan ta tid för mig. Men städningen behöver också göras. Vinterns dagliga pelletsbärande dammar ner och fyller varje skrymsle med träspån. Men ut med det nu. Befria också källaren från vinterns rester. Imorgon Gävle och flödeskoll. Blir nog också en upplevelse det är jag helt säker på. Överlever jag den så hörs vi väl framöver vad det lider.

Det knackar på dörren. Det är Jesus. Känns lite oväntat sådär. Men har man bott i ett gult hus på en kulle i Lo[o]s några år så blir man inte förvånad. Man säger helt enkelt “Hej” och ber honom stiga in. Fortsätter med

“Så du är ute och går? Vill du ha kaffe?”

Man har ju liksom svårt att tänka sig honom komma infarandes i en silvermetallic S60 av senaste modell. I alla fall har jag det. Jag förutsätter en värdigt skridande Jesus vandrandes fram efter solbelysta vägar i sandaler av plast. Eftersom man inte får något svar utan bara en mild blick riktad mot sig så fortsätter man

“Hur är läget med dig då?”

och då berättar han om läget. Hur jäkla eländigt det har varit under dom här två tusen åren och hur det blivit ännu värre nu på slutet. Prostatan är inte att leka med heller och det känner man ju igen. Något måste göras så här är han igen. Sen bjuder man på kaffe och och han dricker kaffe som om han inte druckit det på tvåtusen år minst och då dristar man sig till att fråga var lärjungarna är och då får man höra att dom ju är döda sedan länge och att dom som kommit efter inte är mycket att ha och då undrar man ju vad han gör i Lo[o]s och så svarar han att det är ju här det händer nuförtiden och det är då jag måste fråga om det inte egentligen är till Edsbyn han skall. Sveriges Jerusalem likksom känns ju mer rätt än en skogsby ute i vildmarken och då ser han förvånat på mig och säger “är inte det här Edsbyn?” och då ser han uppriktigt sagt förskräckt ut, nästan rädd och vill ha instruktioner om hur han tar sig till Edsbyn och när jag berättar om dom sju milen han måste skrida värdigt fram efter i en skog full av både varg och björn så frågar han om jag kanske kan skjutsa honom och det kan jag ju. Jag menar han är ju ändå Jesus,

Så jag startar bilen och ser att vi behöver tanka bensin och talar om det för Jesus men han pekar bara på tankmätaren och nu visar den på full tank såklart och jag tackar och startar motorn i en bil med en motor som aldrig gått bättre och jämnare. Så jag skjutsar honom till Edsbyn och ungefär vid folkets hem vill han stiga av. Han undrar om jag behöver något underverk och jag vill inte trötta honom med fred på jorden och att alla barn skall få lägga sig mätta varje kväll. Socialistisk seger i nästa val blir det väl ändå. Det där borde han ha fattat för länge sedan och för egen del behöver jag inga under. Jag har det så bra som jag kan ha det redan försäkrar jag med eller utan underverk och till och med leva med den där prostatan och vi säger hej och jag åker på Statoil och köper en Cappuccino och en bulle och åker hem och grillar en morot och tänker inte mer på det.