Category: Betraktelser & Berättelse

Det regnar idag över Hälsingska skogskädda berg på +400 meter. Också över stora gula hus på kullar i Lo[o]s. Det gör mig inget. Det vankas sol till helgen igen sägs det. Vi funderar på havet frun och jag. Eller packet kanske på Bollnäs fest. Men man vet inte under instabila väderlägen. Det kan bli hur som helst trotts prognosernas megadatorframräknade statistik. Men grått och vattendroppar från himlen nu alltså. Man slipper vattna. Kan sitta inne med fönstren stängda och med ett gott samvete i mössan. Låtsasjobbar man inte kan man kura ihop sig med en av de nyinköpta sommarböckerna och sträckläsa, slumra, sträckläsa, bara med avbrott för sommarprogrammet. Båda en del av samma längtan. Att lära känna dom andra.

För visst är det så med böckerna, Man kan gå in och bli en annan människa några timmar. Resa dit man inte varit. Leva i tider man inte lever i. Känna, gråta eller skratta, i det man aldrig gråtit eller skrattat i. För att gilla det måste man ha den där speciella nyfikenheten. Den som gör att man på bussen eller tåget inte kan låta bli att fantisera om medresenärernas liv. Det där som tär en längtan inom en att bara för en kort stund få tjuvlyssna på de andras tankar. Tankar i varje huvud där på sittplatserna lika fulla av funderingar, oro, längtan och eget “jag” som dom som finns i mitt huvud. Men det är förborgat för en det där. För att komma i närheten av det ett enda litet uns måste man leva med en människa i tjugo år eller mer. Då anar man i alla fall. Men bara anar, inte mer. Så nära som i böckerna kommer man aldrig en levande.

Ändå kan det vara så att man när man första gången möter en människa med visshet kan säga om man kommer att trivas med den här människan eller inte. Det finns något inom oss som talar till oss vid varje möte om man nu lyssnar inåt och orkar höra. Det stämmer varje gång. Den rationelle har naturligtvis rationella förklaringar till det här. Men vi som vill ha lite magi i livet låter det vara som det är. Njuter av det oförklarliga och det oberäkneliga. Det gudomliga inom oss som med en tunn vägg fjärmar oss från det gemensamma världsmedvetandet. Gaja kanske, eller Gud eller vetenskapligt undermedvetande Han/hon/det. Alltid inom oss och därför inte så märkvärdigt. Som synen, hörseln, känseln, förmågan att lukta sig till skräcken eller smaka glädje och fruktan.

Somlig måste förstärka för att känna på riktigt. Drogerna hjälper. För mig har dom alltid hindrat, irriterande fördunklat sinnet. Antagligen för att jag redan sitter där på randen till galenskapen. För nära de bråddjupa stupet som slukar allt. Dom gör liksom inte till eller från i sin litenhet dom kemiska preparaten när verkligheten redan fyller en med litet som är så smått att man inte kan låta bli att se det som majestätiskt och stort. Skall man vara glad för den förmågan? Kanske är det en gåva. Kanske är det en helvetessänd nådastöt som framtvingar evigt utanförskap. Man vet inte. Man har det bara precis som alla andra. Lever med det under goda dagar och under onda dagar.

Dom dagar som vandrar på. Foten är nedsatt i backen med full kraft efter svåra beslut, men oron gnager i alla fall inom en av osäkerhet inför en dunkel höst som ingen o-cool gubbe kan veta något om men hoppas så mycket på. Men ibland är det just hoppa man måste. Ta satts med full kraft utan skyddsnät och säkerhetslinor och fara ut i det okända för att åter vakna och komma till liv på riktigt. Piskan och moroten fungerar inte bara på åsnor eller också är det just på åsnor de fungerar. De som lever på scenerna känner igen det där. Spyorna och “Varför i helvete gav jag mig in på det här för” förbyts till eufori någonstans där i tid som tycks stå stilla. Då när man har glömt hur svårt hoppet var och man har hamnat rakt in i nuet och bara finns där, ett med energin som kommer från alla dom andra. Den som nyss var fördolda men nu är en del av samma han/hon/det. Gud för den som vill kalla han/hon/det för det. Känslor och segrar man inte kan känna om man inte vågar det till synes omöjliga. Man kommer liksom inte till månen om man inte först vågar sätta sig i toppen på en cigarrformad bomb med tusentals ton explosivt raketbränsle under sig, om man inte vågar ta steget och tända på den där bomben. Så är det bara.

Svårmod i sommaren? Nej det går ju inte. Jag har öppna fönster här på låtsaskontoret. Låter vindarna och dofterna och fågelsången och längtan ut blåsa genom de gamla skollokalerna. För egentligen skall man ju inte sitta här när det underbara är där ute och det inte går att finna ens ett uns av något i närheten av det här inne. Men låtsasjobb har sin tid och verkligheten en annan och svårmodet får snällt vänta till vintern. Vänta tills där strax efter nyår någonstans då det alltid slår till med full kraft i en längtan efter just det här sommarljuvliga som finns här och nu. Så jag suger i mig. Laddar upp. Fyller på. Går ett varv med bara fötter runt det gula huset på kullen, ett varv runt den nyklippta gräsmattan. Ser att humlen växt två decimeter sedan den fick en ny pinne. Ser att pionen är på väg. Att vallmon blommar. Njuter av Tulpinerna som breder (och till synes bjuder) ut sig hämningslöst som de Nord Amerikaner de är och inte skäms för att göra det och jag vet att dom heter Lupiner men väljer det egna som alltid eftersom ingen någonsin lyckats hindra mig. Ser låglänt Hälsingland där i fjärran. Vi kan inte annat än se ner på Ovanåker, Färila och Ljusdal här i Lo[o]s på +400m. Vi här uppe närmare molnen och dom där nere i dalarna. Vi är liksom närmare Gud. Mer kompis med han/hon/det. Om det nu är där uppe han/hon/det är. Sånt vet man ju iof inget om. Eller bryr sig om heller för den delen.

Det är bara tolv mil ut till havet. Ingenting ens för vår Renault. Jag trösta mig med det när jag inser att det är tjugo mil skog i alla riktningar som låser in mig i mig här på kullen. Räddningen är en och en halv timma bort. Svärmor såg bara träd här uppe och vissa dagar gör jag det också. Håller med. Då är det bara havet som kan rädda mig. Öppna upp med de enkelt sinnesfyllande vidderna. Inte ens Voxnadalens åkrar mäktar med att ta mig vidare vid dom tillfällena. Dom som räddade mig förr. Bara öppet vatten och en obruten horisont. Man måste helt enkelt uppskatta det lilla för att klara av att bo här. Man måste ta in dom små dofterna, de små ljuden och det nästan övernaturliga för att få intryck som fyller alla sinnen. Gör man inte det blir man bara som viken storstadsbo som helst. Urbant blind för det som nästan inte syns men som finns där i lingonriset, bland träden och i mörkret.

Man älskar dom här dagarna och är glad att vara levandes. Det räcker egentligen långt när man tänker efter.

Jag öppnar dörren. Sommar, fågelsång och blomdoft slår emot mig och jag har bestämt mig. Jag kör igång företaget efter sommaren. Trotts möjlighet till en 66% subventionering under två år är det ingen som vill anställa en synnerligen o-cool gubbe från Lo[o]s. Jag borde lärt mig mitt värde under det här året. Vi ligger inte högt i kurs vi gamlingar. Men jag vet vad jag kan. Dom får säga och tycka vad dom vill. Det förändrar ingenting inom mig. Men +400 jobbansökningar med vanligtvis eterföljande tystnad, men ibland faktiskt ett “nej” och Spotify’s erbjudande om att bli rockstjärna hos dom (få jobb menar dom då) och ta nästa gig hos dom (jodå det är fortfarande programmering vi pratar om) kan man bara vifta bort och i Spotify’s fall fnissa generat å deras vägnar åt.. Jag har verkligen inte varit kräsen. Sökt allt från städare till chef. Förresten är det nog tvärt om är när man tänker efter – chef till städare, eller chef + städare.

Att köra igång det vilade företaget utan kapital är vansinne. Men vad finns det för val nu? Gå overksam ett år till! Sitta fastkedjad i overksamhet och låtsasjobb. Då kan man lika gärna dö på en gång. Det fungerar inte. Jag är inte sån. Dessutom finns vi bara en gång i trygghetssystemen vi företagare. Vilande företag får man bara ha en gång i livet (vilket iof är en förbättring mot förr när vi inte var med alls) sen får man klara sig själv bäst man vill. Det finns något ödesmättat i det.

Så grodan skall skutta igen. Halt och lytt och lite ofärdig är hon allt. Behöver du eller ditt företag något gjort under hösten så hör av dig. Allt är av intresse, men programmera är vad jag kan. Fastpris möjligt. Kontaktinformation finns på http://www.gordansparadis.com men jag finns ju också här. Men som sagt fortfarande är Grodans Paradis AB vilande till Augusti eller så.

Dela eller RT’a gärna den här.

ps …och jag gillar fortfarande “dom” för det mer pompösa “de/dem”… och nej jag fick inget gig-erbjudande på Spotify heller till slut men andra sidan ingen nej heller… ds

Det är koltrastens tid. Jag vaknar varje morgon till den. Ligger en stund och lyssnar. Låter musiken vara av under dan bara för att få höra den och njuta. Det finns inte vackrare. Bara lika vackert.

Himlen är blå när jag stiger upp. Sommarmorgon. En lätt ljummen bris ruffsar om ett hår som borde ha men ännu, av svårutgrundliga anledningar, inte grånat. Det enda som tycks fattas mig i ögonblicket är havet och vågor som rytmiskt och smeksamt över tidsepoker formar hårda klippor till lena sittplatser för den picknicksugne. Men doften når ända hit upp på berget med det stora gula huset. Doften av miljoner ton vatten i rörelse som drar längtansfullt i mig eftersom det en gång var vårt hem. En längtan man inte kan frigöra sig ifrån. Som gör att blockets begagnade segelbåtar ter sig som frihetsverktyg också för en landkrabba som mig. Skapar drömmar som inte nödvändigtvis måste bli sanna.

Men det är bergen som är vågorna här. Huset på kullen min segelbåt. Man måste upp hit till +400 meter minst för att verkligen se och förstå det. Hälsingska berg rullar bort i fjärran på samma sätt som havets vågor. Det är bara i en annan del av tidskalan det sker och det som är i intensiv rörelse ter sig stilla och varaktigt för oss bara för att vi lever våra liv på en annan hetsigare del av samma skala.

Men med henne som var kattunge nyss, liggande, sovande här bredvid mig på skrivbordet känner jag lugnet. Vi som fått en alldeles speciell närhet. Det är ännu tyst i huset och likaså i en sommarlovstrött skogsby. Till synes är det bara jag och koltrasten vaken. Humlen har tagit tag i sin nya pinne och gett sig av vidare upp mot himlen till all gudars ära eller kanske bara för att få se en glimt av havet där uppifrån. Eller kanske nöjer den sig, som jag idag, med vackra Hälsingska berg och dalar i egen rörelse över tidepoker. Vi två vakna som ser på världen från en kulle mitt i ett sommarvackert Sverige, njutandes av en koltrasts underbara sång. Jag tror vi båda är lyckliga just nu en stund i livet. Kan inte annat. Måste vara det. Men katten på bordet bredvid mig funderar inte över ens det. Den bara finns. Till synes nöjd i sin slummer också den. Med den tanken får Tisdagen börja.

Jag har alltid gillat det vackra men har för den skull inte haft behov av att äga allt det där förfinade och sköna. Det kan gott få finnas där för sig själv och ägas av andra om jag bara får titta på det ibland och förundras. Men bara titta. Inte röra.

Antagligen hade det varit bra för mig att ha haft en stark längtan efter ägandet. Man kan göra bra pengar som programmerare om man är lagd åt det hållet. I alla fall kunde man det som ung. Men just det har aldrig varit min drivkraft. Aldrig fört mig framåt annat än som ett sätt att betala räkningar och göre inbetalningarna till det gemensamma. Men som sagt det kanske skulle ha varit det. Om tio eller femton år är man pensionär då kommer det att märkas.

Men ju äldre jag blir så känns det också mer och mer som det varit ett riktigt val att sikta mot de mjuka värdena. För det är egentligen konstigt vilka minnen som ligger kvar klarast i huvudet efter att en massa år har passerat. För inte är det dom där gångerna när man tjänade dom stora pengarna eller fick ära och berömmelse skickad sin väg. Dom tillfällena får man leta efter långt ner i minnesbankarna. Nej det är en ledig eftermiddag metandes på en sten en solig sommardag tillsammans med sönerna. En dag då vi alla var yngre och visste om det. En annan eftermiddag i gräset tittandes upp på sakta förbipasserande moln där uppe på himlen. Doften av en nygräddad sockerkaka gulare än någon annan sockerkaka man sett, gjord på de första äggen från de egna hönsen. Samma hönsflocks kacklande glädje på julafton när dom fått en skål nykokt spagetti i julklapp. En annan sten vid ett brant stup där jag gav upp en andra gång i livet och lät samma liv byta riktning, bort från det trygga, och allt blev bra till slut för att jag vågade göra just det. En vandring in till stan, vin och grekisk sallad med henne som skulle bli min, den kallaste vinterkvällen någonsin i Uppsala. Sista kvällen i repan på Södran i Edsbyn innan jag gav mig iväg. Klippte av navelsträngen på riktigt. Blev för evigt själv utan vännerna.

Små saker alltså. Obetydliga kan tyckas, men kristallklart lagrade i minnesbanken med känslor, dofter, synintryck och sinnesstämning. Kristallklart lagrade antagligen för att det är viktiga tillfällen. Det stora är alltid i det lilla. Det är det åldrandet lär oss. Eller snarare mitt åldrande. Jag har inga sanningar att dela med mig av. Inte en enda. Jag försöker bara leva mitt liv.

Men egentligen känner jag mig inte så gammal. O-cool kanske. Har väl aldrig varit en av dom coola. Inte känt det behovet heller. Men känner att ett epitet som o-cool gubbe i Lo[o]s liksom passar en sådan som mig. För man får liksom inte göra vad som helst i min ålder utan att betraktas som lite löjlig. Att bli en o-cool gubbe i Lo[o]s ger mig liksom en fribiljett att ändå kunna göra det där löjliga. Excellera i löjlighet om jag känner för det. Men mest av allt vet jag ju att det retar alla som är tio år äldre och inte känner sig som gubbar om jag nu säger att jag är gubbe och det fyller mig en osannolik glädje löjligt nog. Nu skall o-xoola gubbar i Lo[o]s lägga sig och läsa Håkan Nesser’s sista om Barbarotti. Så det så. Godnatt!