Morgon dag 1: Jaha här växer man en decimeter om dan. Inte verkar gubben kunna tänka sig att fixa en längre pinne som han lovat.
Eftermiddag dag 1: En bra humle reder sig själv. En vägg får väl duga då.
Äntligen fick man lite hjälp – mot himlen!
Vi delar det här stora gula huset på kullen med många fler. Läraren och dom kvarsittande eleverna finns ju där på kontoret under mörkertimmarna så självklart som att natt följer dag. Några miljontals insekter i väggarna, under golven och i timmerstockarnas vindlande gångar. En och annan mus också helt säkert. Trotts alla katter i huset vet dom hur dom håller sig undan.
Men sen har vi också fladdermössen. Dom man kan ställa klockan efter. Samma tid på kvällen flyger dom ut för nattligt liv och för att mumsa på insekterna våra utelampor lockar till sig. Vi har alltid gillat att ha dom här. Stolta över att dom valt just vårt hus och vår vind. Men nu har dom blivit två kolonier. En vid varje skorstenstock. Fler fladdermöss kan naturligtvis inte bli annat än bättre. Trotts att dom bajsar en del dom rackarna. Men fladdermusbajs går att sopa upp. Vi får elda lite extra i den öppna spisen i vinter så att dom håller sig varma.
Men ibland blir det dråpligt såklart. Som när fladdermusen den där sommarnatten flög in genom fönstret. Karin duckandes under täcket och jag i kalsonger skuttandes runt i en sällsam dans med den flygandes i försök att få ut den måste ha sett komiskt ut. Eller kanske var det vackert. Jag har alltid drömt om och trott att jag skulle göra bra ifrån mig i en dans runt, runt i rosa trikåer (och en lite kjol) på tåspetsarna. Tror jag skulle se ut nästan som en ängel i o-cool gubbeversion då. Underbar! En slags o-coola gubbars hyllning till allt det levande och rörelse i världen liksom. Men det där med självbild är svårt såklart. Fladdermössen har sett mig dansa – snart på en teater nära dig.
Jag hinner tre varv på gräsmattan innan regnet börjar falla. För mycket för att fortsätta men tillräckligt för en för tidig paus. En stund tidigare har jag hämtat ut gräsklippan från garaget där den står bredvid snöslungan och idag tycktes den där snöskyffeln som hänger i taket ropa hånfullt på mig
“Jag tänker inte hänga här uppe så länge till din slöa gamle o-coola gubbe. Snart så är det vi och kylan igen…”
Men jag lyssnar inte så noga på en uppkäftig snöskyffel. o-coola gubbar i Los kan kosta på sig att slå dövörat till när man inte vill höra. En av dom bra sakerna med att bli äldre. Men den har rätt såklart skyffeln. Så vad gör ett sommarregn. Jag går in på låtsaskontroret och slår ett ackord på gitarren som har varit oanvänd alldeles för länge och därför är rejält ostämd. Orkar inte stämma nu. Går istället längre in där bland elektroniken och bråten och sätter mig och skriver det här betraktelsen. Regn går över och är inget mot vad det snöslungan och snöskyffeln påminner om så jag är lugn i sinnet. Det är ändå ganska trevligt med ett sommarregn utanför fönstret.
Humlen har växt en decimeter ovanför sin pinne. Det finns inte mer att klättra på och den ser besviken ut. Den vill upp till himlen och Gud. Sträcker sig uppåt med eftertryck. Måste dit. Den skall såklart få en ny längre stör när gräsmattan är klippt. En som når så långt dit uppåt mot andra världar som en jordisk pinne kan nå. Trodde inte den ville så mycket när jag valde pinnen. Det mesta i Lo[o]s stannar i växten halvvägs. Människor liksom tulpaner. Humlens längtan till Gud och himlar är något den får stå för själv. För mig räcker den här världen. Jag kan se det lilla och glädjas åt det mer än en grälsjuk hämdlysten Gud och en himmel som ter sig vara för tråkig till och med ur o-coola gubbars perspektiv.
Men visst har vi ändå något slags relation Gud och jag. När farsan dog svor jag åt honom och förbannade honom/henne/det för orättvisorna i hans/hennes/dets jävla värld. Men besinnade mig såklart efter ett halvår eller så. Vi har nämligen klarat av det där redan i ungdomens Edsbyn Gud och jag. Det fanns tillräckligt många där som inte lät sig växa för att i någon naiv tro tro sig behaga Guden. Dom som gjorde tvärt om mot Humlen. Höll sig tillbaks och förminskade sig till hans ära. Men jag och han/hon/det klarade alltså av det där med vår relation då tidigt. När jag inte var gubbe men redan o-cool. Sköter han/hon/det sitt så sköter jag mitt helt enkelt. Så har vi levt livet sedan dess. Min relation är alltså inte lik Nessers Barbarotti på något vis. Guds och min dialog finns inte alls utom möjligen när jag blir riktigt förbannad. Då brukar Gud få vara ställföreträdande dörr så att jag har något att sparka på. Annars går vi inte och mumlar och pratar och varken hatar eller straffar varandra. Vad jag vet.
Men å andra sidan vad vet jag. Man kan man väl tycka att den där vackra fågelsången jag njuter av är Gud. Hälsingska blånande berg som försvinner i fjärran och vågor som slår mot en berghäll där man slösitter med en kopp utflyktskaffe i kustbandet likaså. Att vi är en del av det där gudomliga allihop. Att det inte är så märkvärdigt. Att allt det där som finns ute i världen räcker som kyrka. Till och med o-coola gubbar från Lo[o]s är liksom med i det där. Det okränkbara livet, jämnvikten. Det som gör att sådana som jag har svårt att plocka blommor. Kränka det där levande. Jag kan gott åbäka mig ut till åkern och titta på dom sköna där. Njuta av det som är vackert utan att samtidigt ta död på det. Hade jag själv varit vacker och inte en ful o-cool gubbe hade jag nog helst velat att andra tänkt så. Inte tagit mig med den ägandes rätt utan tagit in mig i sina liv som en fri varelse. Så att jag som vacker och skön kunde lysa upp mångas liv och låta min skönhet förgylla fler själars tillvaro.
Men nu lyser solen där ute igen. Gräsklippare skall startas igen och slå sönder fågelkonserten där ute. Jag själv vandrar runt där i två timmar efter den burrande maskinen och funderar över livet. Frun plantera innehållet i kassarna från Mobackes. Vildvin skall sättas. Kan klättra nio till tolv meter till Guds ära. Vi får se om Lo[o]s lyckas hålla också den tillbaka. Själv hoppas jag på motsatsen. Väx ända upp i himmelriket till livets ära vackra vildvin. För här finns det livsrum och frihet skall du veta.
Jag sätter upp ännu ett sånt där myndighetsavslag där på väggen. Almi den här gången. Det har blivit många vid det här laget. Alla dom där nejen, men jag har inte sparat allt det negativa. Bara det positiva. Men jag borde gjort det såklart. Haft högarna kvar från Almi, Nutek, Vinnova och alla dom andra. I alla fall den första (1986) motiveringen för avslag.
“Datorer tror vi inte på, men kommunen (Ljusdal, min anmärkning) har en köpt en fax och det är framtiden”.
Jag var nyinflyttade här då och betydligt coolare och definitivt inte gubbe ens ännu. Sökte kapital till vårt teknologiska företag där skog och träd var grejen. Jag minns orden ordagrant. Besvikelsen över att inte bli förstådd under hemresan. Persondatorn skulle ju bli stor. Eller var det ju redan. Jag hade köpt en av dom första och varit med sedan det fanns något att köpa eller bygga. Men det är klart man kunde inteckna huset och skaffa kapital på det sättet den gången. Det behövdes inte mycket och efter några år var vi postens största kund i Hälsingland.
Eller nog skulle man vilja ha löntagarfondschefen dokumenterad med sina fina lokaler i centrala Stockholm som hämtade in sin sjuttonårige son att bedöma om min programvara var något att satsa på. Eller Vinnova som inte bedömer ansökan för att specifikationen är för stor. Hade man sagt samma sak om någon när det begav sig kom med TCP/IP. Sannolikt.
Men som sagt det har blivit många fler nej sedan dess. Eller om sanningen skall fram så har de avtagit sedan 90-talet. Jag har slutat skicka in. För varför sitta i dagar och fylla i ansökningar och oändliga formulär när det aldrig ger resultat. Man kan använda tiden bättre. Men nu det senaste året har jag naturligtvis varit mer desperat. Har inte velat vara arbetslös. Speciellt inte eftersom jag har en bra innovation att vila mig emot som jag dessutom satsat snart tretton år på. Jag vet liksom med persondatorer, grafiska gränssnitt, mobiltelefoner, internet att också m2m/iot är ett stort och växande område. Kanske det största hittills. Men kommentarerna liknar den om datorernas framtid. Eller internets framtid eller dom som sa att hårdvaruabstraktioner inte skull vara möjliga innan windows. Dom pratar på samma sätt om IoT/m2m grejer idag. Men vi måste tydligen vänta tills några Amerikanska killar (för sorgligt nog brukar det vara bara killar) pissar in området innan vi följer med. Jag kan inte annat än tycka det är tragiskt.
Karins farmor såg tomtar i blåbärsriset. Vilka demoner farfar såg vet han bara själv. Gammelmormor var klok gumma. Morsan som hon var. Så jag må vara förlåten jag med…
Det kan få regna bäst det vill ibland. Ösa ner och översvämma allt runt omkring mig om det nu vill göra det. Idag var det en sådan dag. Jag har annat för mig och noterar inte världsligt. Lämnar det åt andra och ägnar mig åt mitt.
Bor man på en kulle – Brattberg är väl ett berg till och med – som vi så skall man väl inte vara helt säker på att inte helt plötsligt finna sig själv befinna sig nedanför kullen med hus och allt under storregnen. Eroderande jordarter kan ställa till med sånt. Sprickorna finns där redan. Dom kom nog iof redan 1917 men i alla fall. Men man får väl ta tag i det den dan det kommer som vanligt. Kanske kommer man härifrån då äntligen. I den ena eller den andra formen då såklart. En lättnad vilket som. Eller inte om man sätter den sidan till. Vrångsidan. Nejsägarsidan som man faktiskt får odla och träna på att upprätthålla nu i den trivsamma gubbåldern. Trivsamt för oss som står på rätt sida om nejen och “det går inte” alltså. Men de är lika härliga att säga varje gång och liksom veta att det förväntas av en också. Man skall liksom vara lite vrång i min ålder. Kommer undan med det.
Annars trivs en gammal o-coola gubbar i Lo[o]s rätt bra för tillfället. Inte för att det finns någon speciell bra anledning att göra det. Man har varken blivit yngre eller coolare. Men till och med en gammal gubbe som jag känner sig för ung för aktiviteterna i byn under sommaren. Det är liksom inte så mycket till rock roll här ute. Inte ens bland fyrtiotalisterna. Generationen före oss andra, dom som alltså är äldre men knappast tillstår det. Så man tittar sig runt omkring efter andra ställen med lite fart. Stadsfester och grillnätter och kalas. Det finns många tillställningar med varierande utbud inom tjugomilaradien. Nåradien. Fler än man orkar med noterar man snart. Persons Pack på stadsfesten i Bollnäs den femte Juli är frestande. Har inte sett galningarna live ännu fast dom snurrar rätt ofta här i rummet eller vad dom nu gör när dom strömmas från Spotify. Men har inte sett dom på en scen alltså. Bara självaste Person i kalsonger och hatt i logen på Voxtstock 2003. Men det var ju ingen vits med det “mötet” för då visste jag inte vem han var. Å andra sidan gjorde det ju inget för han visste inte vem jag var heller och jag var ändå där först. Hur som helst är det lustigt att jag överhuvud taget minns något. Men den där bilden sitter i huvudet. Men Bollnäs känns frestande. Orsa någon onsdag också såklart. HU i Hudik borde man väl lyssnat in. Valla Open. Playwood kanske. Eller inte. Jag klarar bara av ett akustiskt gig i taget. Sen vill jag ha trummor och bas och rythm som får det att rycka inuti en liksom. Nasalt till gitarr får fyrtio minuter innan min hjärna spårar ur och far ut i ogräset.
Sen är det det där med alla Edsbybor. Dom lär ju finnas på Playwood och säkert på Bollnäs stadsfest också. Dom gör mig lite obekväma dom där byborna Dom som känner igen mig men som jag inte känner igen. Mitt minne för ansikten är nämligen nästan obefintligt. Att åren går gör det inte bättre. Dessutom vill jag gärna ha context där jag kan placera personer och sedan känna igen dem ifrån. Jag kan definitivt utan överdrift påstå att en hand räcker för de jag direkt känner igen i Edsbyn idag. Jag till och med drar mig för att gå in på ICA där i byn efter att under allt för många år stått där och pratat med folk som glatt hejat och bubblat på medans jag frenetiskt försökt komma på vem det är. Alltid lika intrasslad bara efter några sekunder så det skulle kännas som en förolämpning att erkänna att jag inte känner igen vederbörande. Man står där och håller god min och flinar och trasslar in sig mer och mer tills man lyckas smita undan. Flinar igenkännande några gånger till när man åter springer på varandra under varuletandet. På hemvägen strax efter Voxna brukar jag komma på vem det är men då är det ju så dags. Men vi får se vad modet räcker till. Kanske kommer packet till Torön också? Det är ju verkligt packetland det. Där känner man dessutom nästan ingen. Bara Lill-Babs egentligen.
Inte har jag träffat min vän dragspelaren och fått höra några roliga turnéminnen heller på ett tag. Han har varit krasslig en tid. Det är alltså inte lika roligt att hämta saker där vid postlådan längre. Men eftersom jag är den friske så skall man väl vara tacksam för det i alla fall. Vi får fler chanser. Vi har egentligen bara kommit till mitten an sextiotalet och en vinterstormig dikeskörning utanför Östersund än så länge. Finns många turnéminnen kvar att hämta där. Också studion har stått ouppvärmd ett tag. Det har varit efterfrågan på annat och det är inte o-coola gubbar bortskämda med. Men det suger i skrammeldelarna av mig så jag skall sätta mig där igen så fort jag kan och skramla fram nått. Appropå lokal musik så kan jag verkligen rekommendera Niklas Karlsson – 15 syskon. Deppigt och gött. Kan hejas & röstas på i Svensktoppen nästa för Gävleborg med för den delen dessutom.
Med en klocka som snart är ett så finns det anledning att avsluta dagens betraktelse. Har du orkat läsa ända hit klarar du nog också någon av dom ryska klassikerna i sommar. Grattis!
Att ge sig iväg från fejjan och komma tillbaks någon månad senare är en märklig upplevelse. För det första är känslan ungefär som att börja röka igen efter att ha hållit uppe med det i sju, åtta år. Inte bara en helt angenäm känsla alltså. Men sen finns det då en massa människor i ens medvetandesfär helt plötsligt. Folk som man mer eller mindre känner och som man ju faktiskt tycker om och som nu finns där igen. Här i verkligheten finns dom definitivt inte. Det har jag konstaterat under den här tiden. Utanför fejjan finns det mest fåglar och en massa djur så ni vet. Jag menar utifall ni skulle förvilla er ut från de sociala näten så kan det vara bra att vara beredd om man möter en björn eller en vad det nu är som kommer emot en. Men visst träden växer liksom gräset och ibland skiner en sol från himlen där ute i den riktiga världen. Men som sagt så många människor det finns det inte. Å andra sidan är man fri från NSA’s snokande. I alla fall nästan. Ibland tror jag att man kan ana dom i skymningen kikandes fram bakom tallarna. Eller också är det tomtar eller skogsrå’n. Bara NSA vet.
Ändå har jag varit till både Stockholm och Holland och försökt verifiera det hela. Och visst fanns det människor där men inte kände man många för det. Men det kan ha sin tjusning i alla fall såklart. Amsterdam har fortfarande kanaler och är mysigt som fan. Precis som förr. Man blir fortfarande märkbart glad av de konstiga aromatiska dofterna i gränderna. Utan att ens besöka de underliga cafe’erna. Eindhoven en annan pärla. Stockholm underbart såklart. Det blir så där kärleksfulla möten med städerna när man vet att man kan fly därifrån när fötterna värker och man vill hem och höra bofinken utan störande trafikbrus igen. Men man längtar dit och bort igen så fort man gett sig av därifrån såklart. Det är liksom inbyggt.
Från Holland drog jag med Jetkraft. Dit med för den delen. Nedtryckt i stolen av accelerationskrafter som min Renault drömmer våta drömma om. En av dom första gångerna jag riktigt kunde njuta av flygningen. En gammal o-cool gubbe från Los har inte så mycket att förlora längre. Förut har alltid ingenjören i mig vaknat och vetat att alla skruvar faktiskt inte blivit åtdragna rätt på det här flygplanet heller. Det finns liksom inget som är helt det vet alla tekniker. Det är bara mer eller mindre antal fel på grejerna. Men nu sket jag i det som sagt. Njöt istället. På 12000 meter kan man unna sig det när man flyger längs med Öland eller över Tyska bondgårdar. Det finns sämre sätt det kan gå åt helvete på.
Men det är såklart som det är med det mesta. Midsommar har varit. Sommarsolståndet likaså. Det blir mörkare nu. Om bara några veckor märks det redan. Det magiska ljuset här å”+400 meter är borta. Men Svensk som man är så lurar man sig naturligtvis med att sommaren precis har börjat. Det är hela Juli kvar och Augusti och… Fast egentligen blir det väl “nu” då också precis som det är “nu”. Befinner man sig nära “det” så skall det väl bli någon råd också för o-coola gubbar i Los som kunde ha det sämre.