Hörde Ola Magnell på Sommar i P1 på radion idag och fick en impuls att aktivera facebook igen. Känslan är väl ungefär som att börja röka igen efter sju års uppehåll. Men kanske är det ett steg som man inte kan klara sig utan idag trotts allt. Man måste vara med. I alla fall lite på ett hörn.
Frugan njuter av välförtjänt semester. Själv låtsasjobbar jag som vanligt. Nej jag sitter inte och väntar på den/det/dom där som kommer och upptäcker VSCP eller varför inte gubbens talanger. O-coola gubbar i Los har för länge sedan gett upp sådant. Framåt får man ta sig själv. Bakåt också för den delen. Så jag försöker använda dagarna till att lära mig lite nytt här på låtsaskontoret. Tanken är att jag på så sätt skall vara redo för en höst som närmare sig oroväckande och skrämmande fort. Men först sommar. Den har ju nyss börjat på riktigt.
Jodå jag lyssnar på lite musik också även om jag inte hinner göra egen just nu. Längtar mycket efter live dito. Men live nöjer jag mig för tillfället med skickligt framförd fågelsång som på något konstigt sätt letar sig in genom sommaröppna fönster med både styrka och klang som vore jag ute. Fågelsång som liksom går rakt in i mellangärdet på mig för att den är så skön att man inte kan tro det är sant. För katterna är det mat. För mig de skönaste varelser som finns. Ändå älskar vi – kattera och den o-coole gubben – varann. Det går om man anstränger sig eller bara tittar på det man gillar hos varandra. Antar att en och annan i mellanöstern kunde titta på världen på det viset också. Men jag är den siste att försöka lära någon annan något. Jag försöker bara leva mitt eget liv så gott det går.
Dom säger sol imorgon. Väderfolket. Man kan inte lita på dom ens när det gäller morgondagen. Jag tror det berodde på att dom slutade i tvåan när vi läste fysik tillsammans. Men skall tro utan frågor när dom ställer prognoser femtio år fram i tiden. Men vi vet mindre än vi tror. Man kan göra saker på ett bättre sätt, för att det är rätt och för att det är bra, inte bara för att det skapar en kris. Allt blir egentligen bättre men domedagsfolket säger alltid att allt blir värre. Men dom har fel och dom har alltid haft fel. Men det regnar, översvämmas, eroderar, torkar och är eländigt som det alltid har gjort. Men sol imorgon gärna. Då kan jag ha öppna fönster och lyssna på fågelsången och vindens prasslande av trädkronors löv där ute. Dessutom lär jag höra eventuella tornados innan istället för efter deras framfart.
Det spöregnar utanför mitt fönster. Just nu tio minuter i tolv så är det bara trevligt. Förhöjer stämningen här inne på låtsaskontoret. Men jag skall strax lägga mig som de flesta andra. Med en ny Nesser på nattduksbordet förväntar jag mig en stunds läsglädje innan ögonen trillar igen och jag får ge mig ut på drömresan. Den jag så sällan minns något av men som jag är säker på är helt underbar. Som barn drömde jag mardrömmar varje natt. Såg och drömde mer än jag klarade av som liten och oerfaren i världen. Nu klarar jag mer men är ändå förskonad. Kanske har jag försvunnit för långt bort nu som vuxen från det som skrämde då. Det jag såg och kände som liten. Nu anar jag det bara utan att det tränger igenom min grundtrygghet. Jag är egentligen mycket tacksam för det. Som man borde vara. Godnatt!
Ett av sommarens stora nöjen är att lyssna på Sommar i P1. Älskar verkligen det programmet. Det är som att läsa en bra bok när det är en bra sommarpratare. Man får ta del i någons annan liv. Förstår lite, lite hur det är att vara den människan. Helt befriat från tävlingar och enmeningsmentalitet dessutom. Så skönt. Nu skall jag fortsätta njuta av Maja Ivarssons liv. Ja det tar en och en halvtimme att berätta väldigt lite om livet. Vad tror du din enmening räcker till?
Vattnet vill ha mig. Är ute efter mig. Det är starkare nu på sommaren suget efter blanka, orörliga vattenspeglar och upprört vatten i livfull rörelse. Men jag är här på berget. Fast i jorden. Låst med centimetertjocka länkar i en kedja fastsatt i moderjord och det Svenska urberget. Men det drar i mig lik förbaskat, vattnet. Molekylerna. Dipolerna. Vill ha mig. Vill skölja över mig. Omsluta mig. Lösa upp mig. Men vi når inte varandra. Inte idag. Inte imorgon. Inte nu i midsommartid.
Vinden som ruskar om trädkronorna för med sig doften av havet. Ända hit till berget når den med full styrka. Atlantens vatten faller ner på mig från himlen. Sköljer över mig den fjättrade och blöter mig från hårigt huvud ner till bortglömd stortå. Jag drömmer om segelbåtar som jag aldrig kommer att kunna segla, om simturer i bräckt vatten, i saltvatten bland maneter, som en fisk bland andra i ett stim i samspel. Men berget håller i mig. Hårt så ont hårt. Vägrar släppa. Tar mig i ett svekfullt grepp. Är detta verkligen kärlek att inte släppa taget? Att hindra längtan hos den som längtar?
Så jag glömmer. Försöker glömma. Flyr. Sviker berget till slut. Öppnar min mun och smakar på Atlanten. Sväljer ner. Låter oceanens vatten fylla min mage. Dit där bergets kontroll inte når. Där jag och vattnet kan mötas. Inom mig är jag fortfarande havet. De åtta tiondelar av mig som längtar bort från urberget till sig själv. Det som urmiljonernas år tog ifrån oss. De oräkneliga sekunderna som skiljde oss åt. Vi de längtandes. De alltid längtandes och saknades, fjättrade i berget. Vi som är förlorar om vi inte snart når havet. Vet det. Sörjer över att vara just de förlorade.
Vad är en lyxig båt eller en häftig bil mot det här? För mig räcker det liksom…