Vaknar sent idag. Har inget inplanerat så jag kan göra det. Hämtar tidningen som det första jag gör som vanligt. Måste göra en avstickare och lukta nära på syrenen. Smeka den lätt och dra in all den där golukten så att också det innersta i min själ kan ta del av det goa. Det där goa som är sommar. Hälsar på citronträdet på vägen tillbaks. Trädet är fortfarande lite chockat efter att ha hamnat i dom Losiska skogarna. Tulpinerna (ni kallar dom kanske Lupiner) som exploderar i färg fyller hela den gamla skollekplanen på framsidan av huset. Humlen som klättrar upp mot himlen. Vi förstår varandra humlen och jag. Lupinerna är vackrare och mer livskraftiga än mig så vi har det svårare med just förståelsen för varandra. Men dom har min fulla beundran och min kärlek. Det är enkelt att vara en av dom vackra. Det tror i alla fall vi andra.
Det är tomt på folk på Brattberget. Det är bara jag här nu på morgonen. Men fåglar såklart. Massor. Dom är överallt. Alla arter man kan tänka sig. Sjunger som besatta nu. Sjunger så att det pirrar inom mig av glädje över att få finnas till i detta. Allt det gröna som är så grönt som grönt bara kan bli och som finns i sådana mängder att man nästan inte orkar ta in det fyller också mina sinnen. Jag är lycklig här på midsommarmorgonen. Hälsingland smakar gott när jag viskar det för mig själv tyst så att ingen skall höra som om någon nu skulle kunna göra det här i det ensamma.
Efter att tidningen är hämtad stannar jag upp en stund och lyssnar. Vem kan längta till ett himmelrike när allt detta finns på jorden.
När jag skriver det här är det eftermiddag. Jag har slagit sönder det vackra med gräsklipparkörning och druckit kaffet ute i trädgården. En eftermiddag i gräset tittandes på moln som förebådar regn. Inget mer. Bara tagit in, funnits till. Nu är grillen tänd. Det skall bli lite gott att äta och dricka där ute bland det gröna. En sån här dag är det en ynnest att vara en o-cool gammal gubbe i Los. Trollen får ha sina skatter kvar i natt. Jag tänker inte söka. Jag har allt jag kan begära redan i detta nu.
Glad midsommar på dig som läser det här.
Vi är i ljusets tid nu. Klockan är tre kvartar över tio på kvällen när jag skriver det här och ljuset har segrat där ute. Vi såg det för första gången igår. Det smyger sig på. Är där helt plötsligt bara. Försvinner också lika plötsligt en dryg vecka eller två efter midsommar. Så man måste agera nu. Det är bara under dessa få dagar som man kan ta bilen för en midnattstur ut efter skogsvägarna. Se allt det där som lever där ute. Det som också finns där när ljuset ännu inte har segrat men som vi då som människor med begränsad sinnen inte lyckas upptäcka. Man måste bara älska det här. Men inte är det midnattsolen vi har. Den är bara som en avlägsen doft av den vårt nattliga skogsljus. Det är höjden som ger oss det här speciella, märkliga. Dag fast det borde vara natt. Men bara en kort tid som sagt. En kort tid då vi har fullständigt magiska nätter. Om man vill se förstås. Inte är blind för det lilla. Är man en enmeningsmänniska kan man naturligtvis inte se det. Man måste vilja mer än rubriker och enmeningar och hisspitchar för att se betydelsefullt som är det för att det är enkelt och inte kan förklaras i en rubrik eller enmening.
