Category: Betraktelser & Berättelse

Han satte sig i kanoten. Spände fast duken. Som vanligt behövde han inte ens hålla sig fast i bryggan. Det blev som att cykla efter en tid. Den lilla båten blev liksom en del av en själv och man parerade automatiskt och utan att tänka också när den stod stilla och var som mest instabil. I rörelse var det såklart enklare. Kraften som tvingade båten framåt gjorde den också stabil. Enkla fysikaliska principer som kroppen lärde sig förstå utan inblandning från hjärnan.

Det var dimma över viken. Man kunde inte se öarna längre ut. Men han var säkert på att den skulle lätta snart. Väderleksrapporten hade lovat fint väder. Tjugofyra grader och kanske en lätt bris mot eftermiddagen. Nu i dimman var havet helt stilla. Som om dimman var en hand som lugnade det. Tog kraften från det. Möjligen gick det att skönja en mycket lätt dyning men det kunde lika gärna vara svallvågor efter en båt som passerat långt där ute som gett upphov till den vattenrörelsen. Men perfekt paddelväder så han tog några kraftiga tag med paddeln när han fått på sig ryggsäcken. Den som innehöll kaffe och tre ostsmörgåsar. Båten skar sig fram genom det lugna vattnet i viken. Bröt en annars spegelblank yta. Några sjöfåglar simmade åt sidan ur hans väg. Inte helst skrämda. Antagligen hade dom sett en kanot förut och visste att den normalt inte utgjorde någon fara för dem.

Kaptenen på turbåten hade bråttom. Det var en jävla tjocka och man såg inte mer än tio meter framför sig. Men han var sen. Hade varit ute med grabbarna igår. Vaknat med en helvetes huvudvärk i morse och sen hade båtjävlen nästan inte velat starta när han drog igång startnyckeln till den stora Volvo penta motorn. Men till slut, efter många försök, hade de ändå vrålat igång. Kastat ut ett svart moln av sot genom skorstenen och nu verkade de gå som de skulle. Men bråttom var det. Gästerna skulle hämtas klockan åtta. Han skulle bli sen även om han skyndade sig. Så han körde full gas. Spanade ut i dimman. Men såg inte mycket. Inte orolig ändå. Fritidsfolket hade inte vakant ännu. Låg och sov i sina sängar. Så när telefonen ringde. Hans chef som undrade var han var så tittade han inte längre framåt. Såg inte kanoten med mannen i. Märkte inte ens av att han funnits där när han knäppte av telefonen och ökande farten ytterligare. Chefen hade varit förbannad.

Man kan helt enkelt inte låta bli (om man är katt och älskar piprensare) | Karins blogg.

De kom igår svalorna. Alltid efterlängtade kommer de varje år som om de följde en vårens och sommarens tidtabell. Nån dag eller två kan det skilja, men kring mitten av maj är de alltid här. Det där första glada svirrandet kring huvudet på oss gör att man blir glad in i själen. Det är bara första gången vi syns för året som dom gör det där. Sen har dom inte tid. Ungar skall mättas. Mat letas. Man får hålla sig tills det är dags för dem att fara iväg söderut igen. Då kan det komma någon avskedsdykning där när man precis anar hösten, men aldrig mer. Dom är mer för att heja och bli välkomnade svalorna än för sorgliga avsked. För glada i sina svalsinnen för annat. Här är dom älskade.

Jag är i Stockholm. Vi delar på oss. Jag har en timme att fördriva i en solig huvudstad. Naturligtvis måste jag dra mig ner mot vattnet. Det drar hårt i mig här som överallt annars. Jag släntrar över Kungsträdgården. Det är den 17-maj. Fullt med norrmän överallt. Norrmännen har intagit hela Kungsträdgården. Dom är alla glada. Norska kvinnor i vackra norska dräkter. Män med. Men jag ser kvinnorna. Dom som ler och är glada. Stolta över sitt ursprung. Inte så där sursmakande nationalistiskt utan bara firandet i ren skön glädje.

Men jag fortsätter. Plasket från det infångade vattnet i fontänerna räcker inte, jag vill nå fritt vatten. En båt kommer in när jag kommer ner mot Blasieholmen. Folk från  hitom och bortom Möja strömmar av, hastar iväg  in mot stan.

Jag sätter mig på en stentrappa och tittar ut över vattnet mot slottet. Jag har precis visat några Asiatiska turister var det finns.  Vackert kan man inte påstå att kungens rent logiska boning är men husen runt omkring är det. Stockholm är vackert härifrån. En ensam Amerikansk turist frågar efter vägen till Kungsträdgården. Jag visar. Det är inte svårt. Två unga som läser SFI och bryter lite på något öststatsspråk vill intervjua mig om vad jag skall göra på semestern.  Jag svarar på deras frågor. Blir själv igen. Beundrar Chapman som ligger där på Skeppsholmen, vit, vacker men fånge vid bryggan och sina fjättrande pålar.

Det är femton grader. Man pratar om tjugofem. Varmast hittills i år.  En klarblå lite diffus himmel bildar tak över stan. Någon enstaka molnpuff kan man se om man anstränger sig. Konstakademin öppnar trettonde juni står de på huset bakom mig. Det händer saker här. Varje dag. Här nere vid vattnet är det en svalkande vind som flöda in mot land utifrån skärgården. Pålandsvind kallas det visst bland dom kunniga. Men jag kan ha fel. Jag är inte en av dom. Det är skönt. Någonstans på andra sidan vattnet till vänster om slottet har jag en vän. Men det var länge sedan vi träffades så man kanske skulle skriva hade. Vad vet man. Men han bor bra. Man skulle kunna tänka sig att byta vissa dagar.  Men inte dom flesta såklart. Besökarens roll räcker för mig. Nästan alltid tänker jag så.

Jag ser såklart också söder och höjderna härifrån. Allt det fantastiska där. Fy fan vilken härlig stad det här är. Helvete vilket härligt ställe en sådan här dag. Jag har varit här ett dygn nästan. Jag behöver kanske inte så mycket mer heller. Jag lever på dom här dagarna länge efter att jag åkt hem.  Nu känns det som om jag skulle kunnat stanna några dagar. Varit kvar här tills längtan efter skogen och lugn tagit över igen. Jag är inte där ännu.

Jag går tillbaks mot Kungsträdgården. Vill sitta en stund på en bänk och se och lyssna på de glada norrmänen. Nere vid bankpalatsen svänger jag av och tittar på den ryske Oligarkens båt. Den är stor, dyr  och skinande. En mans sätt att visa att han är bäst. Vad är det för tvävlingsinstinkter som får människor att göra det här. Det är för stort. För perfekt. Det blir bara fånigt. Skryt. Men det är andra som betalt priset egentligen såklart. Med sin svett och med sina muskler. Andra med tankar.

Mot Kungsträdgården. Nu kan jag behålla kursen. En BMW av senaste årsmodell och med ett högt modellnummer svänger ut från ett av bankpalatsen. Svart och skinande blank. Mannen i är i trettiofemårsåldern. Dyr slips. Dyr kostym som sitter perfekt. Hår som ser vattenkammat ut men som säkert innehåller klet från någon dyr tub för att se just så där enkelt vattenkammat ut. Han och jag lever i helt olika världar. Det slår mig med full kraft när jag släpper fram honom och hans bil. Vi kommer aldrig att förstå varandra. Aldrig. Jag är helt säker på det. Möjligen när han bryter ihop mellan femtio och sextio kan vi närma oss varandra. Då när han undrar vad meningen med livet egentligen är och jag redan klarat av den funderingen för egen del. Oligarken är ännu längre bort från oss båda två såklart. Det är ju så det är. Men det behöver inte vara så för evigt. Det är just det här den ständiga kampen handlar om . Att vi alla skall vara du med varandra. Det är inte dom och vi, det är VI. Att ingen är förmer än den andre. Olika men lika. Alla är bäst någonstans på någonting.

I Kungsträdgården strömmar de fortfarande in alla de där glada norrmän. Flickorna som ler i vackra dräkter, familjerna som ler, förväntansfulla barn. Glada på sin gemensamma dag. Förväntansfulla och lediga i solen. Det är härligt att se. Men jag har inte tid att stanna nu. Min kamrat väntar på kulturhuset. Min tid själv är snart slut. Jag går förbi scenen. Man dansar en polska. Poliserna tittar på. Ointresserat. Dom ser ut som de tycker dom är lite förmer än glada norrmän den 17 maj.  Men det är kanske så i deras jobb. De är utanför, ovanför, lite på sidan. Aldrig med. Det är synd om dem.

Min promenad är i alla fall slut. Det här var höjdpunkten den här resan. Det är nästan alltid det enkla som är det.

Klockan är tio. Arbetsdagen tog slut för fem timmar sedan. Det är inte de fem timmarnas övertid som tvingar hem honom. Det är inte att fru och barn väntar där hemma. Det är bristen på mat. En snabb lunch och alldeles för mycket kaffe gör att magen suger, fel, skriker efter att fyllas med något. Vad som helst går bra. Bara den fylls. Så han hastar ner för det sex trapporna och ut genom porten. Går över den tomma parkeringen fram till sin bil som står där röd och ensam  och som trotts plåt och plast längtar efter honom. Den vill ha sin motor igång. Varvas upp och åka iväg i en slags bilarnas fria galopp nu i kvällen.

En man går dröjande förbi på vägen med sin Golden retriver. Kvällspromenaden. Den innan sänggående. Annars är det bara den sent arbetande och hans bil här just nu i kvällen. Vårkväll. Björkarna har precis slagit ut. Har den där skira gröna färgen som inte finns annars. Den som  man vill ta in och fylla sitt sinne med. Och det gör han. Låter ögonen ta in. Fyller lungorna med frisk vårluft. Lika blandningar av förruttnelse och ny frisk grönska fyller honom. Det som är lukten av vår. Jackan är öppen. Fortfarande vinterjacka. Men öppen nu för första gången sedan vintern tog över.  Han skall byta till sommarjacka imorgon.

Bilden startar på första försöket. Rycker när han lägger i drive på den automatiska lådan som han fru bestämde förra året att de skulle ha. Den vill iväg nu. Rycker igen. Kall motor. Går inte helt jämnt. Nu vill både bilen och han samma sak. Snirkla sig iväg genom villaområdet som omger kontoret. Ut genom förortskontorskomplexen.  Ut till stora vägen. Motorvägen. Varvas upp där. Tävla med silvriga, blå, gröna, stora, små, och de andra röda bilarna. Färdas hemåt. Längre bort från staden. Färdas dit där maten finns. Där barn som sedan länge sover finns. Där en fru som numera är så van vid övertidskvällar att hon inte längre reagerar finns. Dom älskade. Dom som han jobbar för. Hem, äta, sova. Mer hinner han inte.

Men han ser våren där utanför när han låter bilen ta fart ut på motorvägen. Han ser den klara vårkvällshimlen som är på väg att mörkna. Gasar mer för att bilen och han vill det. Känner för det.  För att han vill hem så fort som det bara går och för att det känns bra att trycka ned gaspedalen mot golvet. Trycker i Metallica CD’n. Hårda riff går i samklang med en bil i fri fart på en motorväg. Döljer motorljud och däcksljud.  Hemåt i vårkvällen. Imorgon en ny dag. Ny övertid. Men fortfarande vår och hopp.