Category: Betraktelser & Berättelse

Framgång. Vi jagar den. Vi ser upp på dem som har nått framgång. Sådana där som Bill Gates, Steve Jobs, Håkan Nesser, Annika Falkengren, Hillary Clinton, Aung San Suu Ki. De har offrat något och nått den där framgången. Blivit framgångsrika. Blir lyssnad på. Ja ni vet de där som solklart är med på listan över personer som kommer ifrån eller i alla fall är uppväxta i bygden. Bygdens stolta söner och döttrar.

Sen är det vi andra då. Vi som inte kommer med på dom där listorna. Vissa av oss är inte ens med på kvarterets interna lista. Knappt på listan över framgångsrika i familjen heller. Trotts det är somliga av oss nog så värdefulla. Jag tänker på läraren som år ut och år in med samma entusiasm överför sina matematiska kunskaper till en i bästa fall villig mottagare eller biträdet som sätter sig ner och pratar med den gamla kvinnan fast hennes värkande ben säger att hon är värd att sitta en stund i fikarummet bland dom andra.

Min kompis professorn påminner mig ibland att jag nått dom mål jag satte upp då på 80-talet. Är det det som är framgång. Att nå sina mål. Alltså SINA EGNA mål. Nog är väl professorn ändå lite mer framgångsrik än den arbetslöse o-coole gubben från Lo(o)s? Jo det tror  jag dom flesta skulle säga. Men jag vet att jag också kunde blivit den där professorn i fysik om jag velat. Men jag valde bort det. Varför då? För det här? Ja, för det här! När blåmesen knackade på fönstret igår för att det var slut på mat i fågelautomaten då vet jag att det valet var rätt. När jag lägger mig i gräsmattan i sommar och tittar på molnen då vet jag det också. När jag realiserar en ny tanke eller ide’ i hårdvara eller mjukvara så känner jag i hela kroppen hur rätt mitt val har varit. Min framgång består inte i titlar och fyllda bankkonton utan i insikt om livets mening. Jag må vara en medioker skribent, musiker och till och med programmerare (där sista är jag dock beredd att bestrida). Renässansmänniskornas tid är sedan länge förbi. De flesta vill eller orkar inte bry sig om meningen med livet i sin jakt på nya enmeningar. Men jag är rätt tillfreds med tillvaron och känner stor harmoni inför livet och om jag skulle dö just i denna stund så vet jag att jag gått rätt väg och den för mig enda vägen genom livet.

Två grader varmt. Betyder minusgrader nere i byn. Tur att man har dubbdäcken kvar på. Säkerheten först! 😉

Stressigt idag. Det har det inte varit sedan Juni någonting förra året. Så har jag det och njuter av varenda sekund.

Godnatt då världen. Nu går jag och lägger mig. Snurra gärna på så att jag får vakna till ljuset imorgon igen. Tack för idag snälla Jorden. Det har varit en bra dag.

Det är 7.31 grader ute på ungefär en och en halv meter över backen. Nere på marken är det 6.2. Där lever vattnet sitt liv och kyler ner lite extra genom att gå in i olika faser. Det blir en kall natt. Men med varma dagar så är det naturligtvis inget problem. Värmesystemet kan förbli avstängt.

De hitflyttade fåglarna har snart ätit upp alla rester som vinterfåglarna lämnat efter sig på backen. Så vist är det konstruerat vårt ekosystem att inget går till spillo. Om man nu skall lära av naturen så är det inget problem med att slösa energi. Naturen gillar att slösa. Det är ju bara energi. Energi kan bara omvandlas inte förstöras. Ni minns väl energiprincipen från skolan. Så snart skjuter växterna fart i ett enormt slösande överflöd som motsvarar många, många gånger de mest energislukande länders energiförbrukning. Hela den globala mänskliga energiförbrukningen är inget mot detta. Det är ju liksom bara ta för sig. Energin finns ju där. Synd att inte använda den. Så det gröna sprudlar på. Bladen växer till sig. Blommor blommar i mängder. Det finns ingen måtta på det hela. Vräk på bara. Håll inte igen på något endaste sätt. Sen blir det höst. Då kastas det bort all det där som det krävts så mycket energi för att åstadkomma. DET BARA KASTAS BORT!!! Alla blad, alla blommor, gräs vissnar, getingar dör osv osv. Saker som kostat all denna energi att bygga.

Men vi tänker inte så mycket på det där såklart. Löven som ligger där och skräpar på backen. Alla barr och andra växtdelar som bara ligger där. Det är helt enkelt en jäkla massa skräp som dom där växterna bara slänger omkring sig. Utan minsta tanke på källsortering och avfallshantering. Dom bara slänger skiten där dom står. Helt utan ansvar verkar dom vara. Vi andra får liksom vada i all den där skiten dom lämnar efter sig.

Men så ser vi då en ölburk av aluminium ligga där i barret. Rycker till förskräckta. Att få rent aluminium ur aluminiumoxid är bland de kostsammaste energiprocesser som finns. Egentligen borde man elda med aluminiumburkar efter som de representerar så mycket lagrad energi. Vissa skulle naturligtvis på urbant vis försöka få människan att stå utanför naturen men det håller liksom inte en närmare granskning så vår ölburk är väl egentligen inte värre än ett barr eller ett löv i den meningen. Precis som träden har vi slösat en massa energi när vi gjort den. Men nu när den ligger där i barret så oxiderar den naturligtvis sakta och ger tillbaks den där energin igen. Det tar naturligtvis ett tag. Det gör det för barr och blad också. Tar ett tag. Men på en mansålder finns det säkert inte mycket kvar av ölburken. På två syns inte ett spår efter den. Dessutom har den blivit begravd i det skräp som träden lämnar efter sig under den tiden.

Frågan är nu i filosofisk mening vilka som är dom värsta miljöbovarna om det nu finns några sådana?