Category: Betraktelser & Berättelse

Ganska precis fem grader ute. Regnväder. Lätt att ställa in den planerade promenaden för att stanna inne istället. Man får hålla sig inne när inte ens fåglarna sjunger när man hämtar tidningen. Låter mysbyxorna sitta på när jag går ner till låtsaskontoret. Brukar sällan depraveras på det sättet. Känns liksom som det inte är någon ide att göra sig till ens för  låtsasjobbet en sådan här dag. Ändå gillar jag egentligen de här dagarna. Det är just under sådana här dagar som jag brukar kunna jobba som bäst. Fanns ju inget utanför fönstret att längta till liksom så man kan lika gärna sitta inne och knappa i lugn och ro. Men som låtsasjobbande har man väl egentligen inte ens det att hoppas på. Man får låtsasjobba på liksom och inte fundera så mycket mer över det.

Den här veckan har mer händelser inplanerad än vad som funnits att planera sedan Augusti förra året tror jag. Lyssna på Teo Häre’n I Ljusdal. Kattkastrering. Venture Cup final i Stockholm. Ser med andra ord fram emot veckan med tillförsikt och hoppas man känner sig upplyft fram mot slutet. Kattkastrering oräknad då.

Har dessutom bestämt mig för att köra igång firman igen i Augusti om inget hänt med låtsasjobbsituationen innan dess. Har väl inget val egentligen men på något sätt känns det också rätt. Känner också tillförsikt över det.

Nä nu skall jag låtsasknappa lite.

Jag har kodat den här veckan.  Jag är aldrig lyckligare än när jag kodar. Jo när jag sitter i studion och när jag sitter vid havet och när jag går i skogen och… Men det är ändå något speciellt med att koda ändå. Det har inte blivit så mycket i år. Nu hängde till och med kollegieblocket med upp framför tv’n. Då är vet man att det något på gång. Det är där jag brukar prova mina idéer. Det som jag sen skall koda. Jag läser sällan det där jag skriver där uppe senare utan det handlar mer om att sitta och skriva och tydliggöra det jag tänker. JAG ÄLSKAR DET!

Att tänka ut hur något skall lösas är ju en sak. Då är allt rent och vackert och felfritt. Sen skall man koda det. Skapa det och göra det virtuella till något verkligt. Då finns det begränsningar. I verktyg och hårdvara och i tid. Man får göra det bästa av det hela. Gå runt problem och lösa andra. Leta buggar. Där är som den som står inför uppgiften att äta en elefant. Hur gör man? Jo man tar en tugga i taget. Precis så är det också med programmeringen liksom med all annan problemlösning. Det stora problemet måste delas upp i mindre delar som löses i tur och ordning. Det där lär man sig med åren men det brukar vara svårt när man är nybörjare.

Så med skrattmåsarna “skrattandes” utanför fönstret förflyttar jag mig i sinnet till ett vitkalkat hus på en sluttning ner mot havet på en grekisk ö och kodar vidare. På låtsas såklart. Vi är sådana vi låtsasjobbande.

Måsarna nattsjunger utanför mitt fönster här på låtsaskontoret. Sådär som dom gör på sommaren när det sista ljuset försvinner för att strax komma tillbaks igen. Nu är natten fortfarande längre än bara ett kort ögonblick, men om bara några veckor finns den inte längre. Då blir det aldrig riktig natt egentligen här på +400 ö.h. Bara mindre ljust. Inte ens när det är som mörkast och måsarna flyger där uppe och skriker ut sitt godnatt är det mörkt. Inte ens när dom landat och satt sig på en trygg plats för att vila är mörkret på något sätt mörker.

Jag gillar måsarna. Dom låter som Amerikaner. Låter mycket. Tar för sig. Visar att dom finns till. Skiter på den som retar upp dem. Om måsarna är fåglarnas Amerikaner så är björktrastarna Stockholmarna. Eller kanske tanterna. Dom arga. Dom som också låter ibland med handväskan i högsta hugg. Jag gillar björktrastar lika mycket som tanter. Amerikaner med för den delen. I alla fall de fredliga.

Bäst att inte glömma Stockholmarna heller såklart. Men de är i och för sig mest Svenskar där. Eller människor som blivit Svenskar efter att ha fötts på platser som vi inte räknar som Sverige. Ursprungsstockholmarna är så försvinnande få. Resten kommer härifrån skogarna. Det är de bästa som är där. Vi förlorarna och klåparna är kvar i orter som Los, Edsbyn, Bollnäs och Ljusdal. Man har ju försökt plocka bort sig själv från de där förlorade. Men just det är bara tecknet på att man är den största nollan av dem alla. Grattis! Förresten Amerikaner är väl inte så förbannat mycket “Amerikaner” heller för den delen.

Har träffat ondskan i form av en egoistiskt kärring idag. En sådan där som försöker förbättra sina positioner när det verkligen gäller att hålla ihop. Ångrar bara en sak idag att jag inte sa “jävla kärring” och gick därifrån. Men jag är säker på att denna kvinna en dag kommer att få en måsskit rakt i huvudet av en av de godnattande måsarna. En stor rinnande sak. Ibland hatar jag verkligen människorna!

Sitter här med fönstret öppet. Det är inte dåligt när man kan det en majmorgon strax före sju. Solen är uppe såklart. Stor och rund och även om man lovar regn senare under dan märks inget av det just nu. Jodå man kan klaga över livet om man vill det. Huvudvärk och andra åkommer. Men man kan också välja att njuta av sådana här stunder som man får alldeles gratis. Det är frisk luft och sjungande fåglar där utanför och vad mer kan man egentligen önska.

För det är så det är för oss människor. Vi har val. Det är också sant att motgångar ofta rasar över oss.  Generellt sett verkar de vara fler motgångar än framgångar. Fast det beror liksom också lite på hur man tittar. En del av dom där motgångarna blir ofta rätt bra när dom fördunklas och avdramatiseras med årens gång. Medan många av framgångarna visar sig vara #jahavardetintemeränsåhär upplevelse. Ändå tror jag att det är bra att nedslås när det är motigt och bra att glädjas när det går bra. Jämvikten som finns i just det. Man behöver topparna och dalarna. Däremot skall man försöka undvika att bli den där personen man är i ett av dom här lägena. Det är lätt att fastna i sin sjukdom och låta den ta upp hela ens liv. Eller att alltid vara den som någon förgripit sig på utan att kunna gå vidare. Att vara den konkursade företagaren fast det var flera år sedan. Osv. En av dom viktigaste egenskaperna vi har som människor är att lämna onda och bra saker och gå vidare mot nya onda och bra saker. Sen må det vara h’t att andra placerar in en i olika fack. Tvivelsutan är man trotts det en föränderlig människa som kan röra sig in och ur och bort från sådana fackindelningar.

För vidare måste vi. Rör vi oss inte framåt så är vi bara döda skal som sakta förmultnar. Ja jag vet att det ibland verkligen inte ser ut som om man rör sig framåt men ta och titta i backspegeln en sådan gång. Visst har man rört sig framåt också under tider man upplevt som stillastående. Men visst man är inte snyggast i världen alla dar, inte starkast heller eller definitivt inte den intelligentaste. Men så är det ju för alla. Till och med dom som står som ikoner för dom här egenskaperna upplever dom dagarna.

#Enmeningssamhället försöker förenkla allt. Men mina vänner världen och livet är inte så enkelt som #enmeningsfascisterna vill få det att se ut som. Du blir inte lyckligare om du har platt mage. Inte ens med mer pengar. Det där lyckliga det finns inom dig. Det hjälper inte ens att flytta. Man kommer liksom inte ifrån sig själv. Inte ens med droger fungerar det. Möjligen ett tag men snart är jaget där inom en ikapp en igen. Bankar på och vill fram. Släpp fram det där. Släpp fram den där inom dig även om du måste gå ner på knä och hulkande gråta för att det gör så ont. Lyssna på vem du egentligen är. Vad du egentligen vill göra och gör det sen. Exekvera! Skit i alla #detåråthelvetemedallsäkerhet för det kommer det säkert att göra… eller inte… Ditt val min vän.