Category: Betraktelser & Berättelse

Vi har varit ute och gått på en längre promenad i skogen. Sett färska björnspår men ingen björn. Lyssnat på porlandet från en vårbäck. Njutit till fullo av det. Vatten låter så olika. Droppens ploppande, de olika graderna av porlande och så forsens vrålande. Älskar dom alla och vatten. Den magiska dipolen. Känt solen värma bleka ansikten. Tagit emot. Sett två älgar. Var och en på sitt ställe. Kungar där. I sin del av skogen. Hur kan man röra sig så graciöst som en älg i riset. Undrar varje gång. Finns inget klumpigt hos dom trotts flera hundra kilo i rörelse.

Vår är ljus, is, vatten och värme. Dofter också. Inte alla angenäma men de måste ändå finnas där för att indikera riktig vår. Måste det. Förruttnelse är också liv som vaknat. Man får inte glömma det.

Jag vet att jag inte klarar mig utan det här. Måste ha det här. Ändå längtar jag härifrån ibland så det gör ont. Till stan. Utbudet. Människor med visioner och makt. Men utan det här så skulle jag förgås. Ätas upp utan att kunna försvara mig. Det är bara så. På gott och ont. Men om bara staden finns inom räckhåll så finns det hopp. Får jag leva i den ibland så blir alla delar hos mig tillfredställda. Nu njuter jag av det här nuet. Låter alla sovande delar hos mig vakna till liv igen. Precis som tussilagon i backen. Kanske är jag inte lika vacker, men vi delar i alla fall samma längtan efter sommar och värme. Vi öppnar oss både upp mot den blå himlen och den varma solen och viskar “kom fyll mig med värme och ljus”.

Helgstädad. Ja uppe i alla fall. Borde ta en genomgång av låtsaskontoret också. Men det får vänta till nästa vecka. Stora ytor här (och dammigt eftersom ingen längre gör något här längre). Nu handla. Sen låtsasjobba lite och sen helg. Bra plan eller hur?

Kunde gå ett varv på tomtens gräsmatta igår. Ja den är vår alltså och det är vår också. Hursomhelst det var oerhört skönt. Just vår baksida här är ett under av alla under. Hängmatta, grill och utebord med stolar hoppar här inne med förväntan över att få komma ut. Imorgon kanske bordet i alla fall kan få komma ut. Blir instängt på vintern. Åker varken skidor eller skoter så det är vägarna man har om man vill röra sig. Men de är så oerhört tråkiga att gå efter. Nu kan vi snart åka ut en bit utanför los för våra dagliga promenader. Ser fram emot det något oerhört. Lite hopp och spring i o-coola tjocka gubbar från Los också den här tiden på året.

Vill man se björn så är det bästa tiden nu. Alla ser björn här uppe. Det är bara att åka ut på första bästa skogsväg så är det nästan garanterad björnfrossa. Hona med ungar är väl den riktiga jackpotten i det avseendet. Härligt att se.

Trevlig helg!

Jag tar en banan. Jag är nämligen hungrig. Känner att jag förtjänar en riskaka också. Så jag tar en sådan med. En som skall smaka ost enligt paketet. Ja egentligen är det något kemiskt på dom som smakar ungefär som “ost”. Oklart vad ursprunget är egentligen.

Vårt skafferi är av typen gå in i. En tre meters korridor liksom. Längst in finns riskakorna. På vägen ut ser jag burken som bakchokladen brukar förvaras i. Måste se efter. Till saken hör att karaktär inte är en av min starka sidor. Javisst där finns lite choklad. Det gör den inte nu längre.

Det som började så bra urartade helt enkelt. Jag skyller på regnvädret. Vad är ett regnväder utan något gott att smaska på. Mins också att såhär var det också innan jag till slut lyckades sluta röka. Man får helt enkelt försöka igen, och igen och igen tills den finns där den där karaktären när man som bäst behöver den. Men just nu är jag en dålig människa.

Jag är en enkel man. Inte sådär märkvärdig. När jag gick i skolan så sa man “dem” och “de” kan du använda när du skriver men “dom” använder du i tal. Men förresten får ni göra som ni vill avslutande man. Det är sjuttiotal. Frihet råder. Man får både skriva “dom” och ha fria sexuella relationer och till och med dricka folköl i kopiösa mängder. Till och med göra allt det där på samma gång.

Men sen har ju 80-tal, 90-tal, tvåtusental och tiotal smugit sig på oss. AIDS och residenta gonorré bakterier också för den delen. Så det blir noga igen. Så noga att stora folkgrupper nu skriver “dem” när dom (!!!) menar “de”. Men man vill ju ha det så. Krångligt. Inte fan kan Syckel stavas “Syckel” det förstår ju varenda människa. Då kan den ju blandas ihop med “moped”! Dom som vill särskilja sig från dom “vanliga” och kan det där – och framförallt inte särskriver – har ju nu något att förskräckas över i sina annars så innehållslösa liv.

Själv gillar jag “dom”. Fram för mer “dom”. Det är liksom som “du” istället för “ni”. Mindre märkvärdigt och mer passande för enkla människor. Alltså sådana som mig.

Det är verkligen fullt tryck där ute när jag går till postlådan för att hämta Svenskan. Den med den “nya luftiga designen”. Tänk dig en fullsatt krog var som helst i världen full med självuppfyllda kåta hanar och likaledes längtande honor. Mitt allt detta en äldre lite sur man som skriker “Håll käft”, “Håll käft”, “Håll käft” i en evig ramsa utan slut. Det är just så det låter.

Här ute hos o-coola gubbar i Los, långt från krogarna och det urbana är det naturligtvis vårrusiga fåglar som låter – och så den skällande hunden då mitt i alltihop såklart. Så många är de nu att man nästan inte kan urskilja de enskilda. Jodå en och annan hör man. Den som sjunger högre och vackrare än alla andra. Eller kanske är det tvärt om. Man hör den skränigaste mest missljudande av dem. Honorna dom håller tyst. Så är det i fågelvärlden. Där får vi män äntligen komma till tals och prata till punkt och säga vad vi känner. Så många män som borde vara avundsjuka på fåglarna. Själv pratar jag för mycket. Oftast utan att tänka först. Var nog en björktrast i förra livet. Dom har den förmågan dom med.

Man kan naturligtvis inte låta bli att sparka bort lite snö från en snöhög på vägen tillbaks. Hjälpa våren lite. Men det sägs att det skall komma en skvätt regn idag. Gör det det så går det fort. Men det gör det ju i alla fall såklart. Man riktigt ser hur barmarken breder ut sig för varje timme. Man vågar nog tro att vi kommer hinna ikapp i år igen. För det är lustigt. Varje år gör vi ju det. Ibland krävs det ända till midsommar innan våra trakter är i fas med södra Sverige. Ibland går det snabbare. Men vi hinner ikapp.

Nu skall jag gå upp och äta lite frukost och läsa Svenskan med den “nya luftiga designen”. Borgartidningen. Men också den tidning där jag hittar dom bästa och mest genomlysande artiklarna. Har provat DN men gillar den inte lika bra. Förvånar mig egentligen att man hittar så mycket kritik av marknaden och marknadskrafterna just i den här tidningen. Inte vänstergnälligt utan sakligt. Argumenterande. Nergörande. Men å andra sidan, läser man ledare och dödsannonserna ser man såklart att det inte direkt är vänsterfolk som är mina medläsare. Fast det skiter jag i.

Det smälter och droppar utanför fönstret. Inte bara under dan utan också på natten. Bergfinkarna är redan här och med dom vet vi att det följer med en och annan Bofink. Var dom inte så svåra att skilja åt så skulle man se dom. Jag ser bara Bergfinkar. Det är ett som är säkert. Men dom är lika fullt välkomna. Det finns gott med mat som dom kan äta där vid fågelbordet. Det räcker åt dom alla även fast dom är riktigt många i år som varje år.

En Koltrast och en Stare har också landat här på Brattberg. Vi såg en Trana – om än lite vilsen på en snöig åker – och lekande Tofsvipor sist vi var ute och åkte. Lekande Tofsvipor är bland det vackraste som finns. Men Orrtuppen som spelade efter vägen häromdan var såklart vacker den också. Så ourban liksom där vid vägen i sitt sätt. Skiter väl i Stureplanskrogarna tycktes den mena. Här dansar jag nöjd och glad efter en dålig landsväg och bjuder in de villiga bland honorna. Dom eftertraktade. Vi lever här och uppskattar våren var och en på sitt sätt. Så vacker som han var är jag säker på att honorna flockades kring honom efter att jag åkt förbi. För vem av dom skulle kunna motstå detta svart/vita/röda underverk till fågel.

Till och med katterna har fattat på riktigt nu att det är vår. Dom sitter där ute på stockar och stenar till synes njutande av det varma fina vädret. Sugna nu såklart att få ge sig ut på jakt igen efter en lång vinter.

Det är bara jag som sitter kvar här inne. Än är det för mycket snö för att man skall kunna ge sig ut i skogen. Men den smälter i en rasande fart. Nästa vecka kanske. Årets första skogstur är en befrielse och en pånyttfödelse. Jag behöver dom där vandringarna bland lo, björn och varg. Ja, älgar, rävar, rådjur, grävlingar och alla dom andra också såklart. Men det finns ingenstans – jo möjligen havet då – där jag har lättare att hämta energi. Jag har mina ställen. Som “vändpunkten” där jag gav upp en gång och bytte bana. Gjorde en utvikning i livet. En som det inte går att ångra. Utan “vändpunkten” och några timmar i stillhet där vid stupet hade jag nog inte vågat. För när man sitter där på dom där ställena. I tystnaden. Så är det inte bara nya tankar som föds i huvudet utan man fylls också med mod och kraft. Man måste hämta massor av det där för att klara av den långa vintern. Det fina är att det inte alls är besvärligt eller jobbigt att få allt det där. Det är bara en njutning som alla sanna energigivande källor.

Så välkommen vår. Nu skall vi mötas och älska varandra tills du mognar till sommar och blir höst med mörkret.