Category: Betraktelser & Berättelse

Ljus i novembermökret, en ny Hälsingetopp. Som vanligt händer allt på platserna femtion och nedåt. Så håll koll där. Det är som i verkliga världen alltså. HURRA!

Såja, Vi stänger ner butiken. Hänger upp skylten. För idag. Öppnar imorgon igen. Vid åtta. Glada som små råttor. Ja inte firmakatten. Hon är glad som en katt. Men jag. Glad som en råtta. Kanske. Imorgon.

Fast nu sover katten. I en stol här bredvid. Ja gammelkatten också. Fast uppe. Båda väntar väl på kvällsgodis liksom ocool gubbe. Dom brukar komma tiggandes när jag nattar mig med intag av medicinska preparat, som sägs vara bot mot blodtryck och prostata. Tiggarna får alltid sitt. Jag faller alltid till föga. Det vet dom. Båda två.

En dag kvar på veckan. Alldeles för lite som vanligt. Men man tager vad man haver. Kanske kommer det nya koret från Kina imorgon. Det är alltid spännande. Men hinner väl inte löda ihop och testa förrän nästa vecka. Måste klura ut det jag håller på med först. Och skicka paket. Det sista ovant. Pengar in. Underligt och ovant.

Men sova alltså. Eller i alla fall läsa en stund. Har bra bok så man får hindra sig där också. Bromsa. Släcka. Somna. Ofta så.

Allt blir till sand. Just nu kan jag stå ut med det. Vi får se hur det är vid frukost imorgon. Uppåt. Nedåt. Eller mittemellan.

ps En projektledare hörde av sig idag och grät i telefonen eftersom jag var stygg mot det skrået i ett tidigare inlägg. Jag skrattade rått åt honom, utbrast “klåpare“, la på luren och log för mig själv. ds

Jag misströstar här på morgonen. “En aning” tänker jag skriva. Ja och kanske är det så. Men skriver det inte. Så kanske är det inte så.

Det är pelletsbekymren som drar ner mig. Det är så jävla motigt hela tiden. Jo, jag är säker på att allt det där ordnar upp sig någonstans där borta men det känns ändå motigt och “där borta” skjuts hela tiden framför nosen på en som en morot i en lina på en pinne framför en åsna. Uppförsbacken hit är fem år skuldsanering, sen komponentkris, ja och så kanske man inte kan värma upp hela huset i vinter så att jag kan sitta här på kontoret. Ta då nästan 30 år av tuff överlevnad och kamp före det. Konkursens efterverkningar. Det är motigt. Har varit motigt ett tag.

Fast sådär är det ju såklart att driva företag. Att lösa saker är den dagliga uppgiften. Varje dag. I varje skede. Det där gäller oavsett vad man håller på med. Men ibland. Man sitter där vid frukosten och känner sig mer som kung av sand än Per Gessle, ja som väl har lite mer än sand på bankkontot och det är lätt att sjunga sådant för. Ja och det har man ju inte själv. Mest sand här. Det ÄR motigt.

“Man borde kanske lägga ner“. Ja man tänker så. Vad är det för vits att göra saker som ingen vill ha, musik som ingen lyssnar på, text som ingen läser…

Hmmm…

Allt blir till sand.

Sen tänker man på allt det där som finns där nere på kontoret och som fortfarande är ogjort. Hur roligt det för det mesta är att förvandla ide till realitet. I nästan alla stunder känner jag ändå en tillfredsställelse. Visst, jag har kanske inte vänner som stödjer mina projekt och följer min musik för att de är hyggliga människor. Jag har kanske inga stora pengar. Ja och jag får inga priser. Men kanske räcker det där? Den där känslan som jag snart kommer att känna när jag går ner till kontoret. Öppnar dörren och går in. En go känsla i magen när jag kliver över tröskeln. Den som säger att det här vill jag göra. Det ÄR här jag vill vara.

Ja jag kör nog ett tag till. Misströsta kan man göra om en månad igen. Eller imorgon vid frukost. Människorna omkring en brukar hinna ikapp (och i fatt) dom också till slut. Som när man spelade där på sjuttiotalet. Det fanns ingen som ville träna. Allt var skit som man gjorde. Dansmusik. Toppen. Men så tar historien tag i det där och dansmusiken blir lite skämmig och skiten vi spelade blir cool och alla som inte orkade komma till träningarna då, glömmer allt om sådant och solar sig i glansen av forntida segrar. “Det VAR så coolt då.“, “Vad coola vi var.” Så sägs det. Så upplevs det. Så pratas det idag. Och så blir det såklart med det som hackas in i sten idag också. Det dagliga. Det motiga. Historien vänder det motiga till segrar.

Så jag packar undan frukosten, går ner för trapporna öppnar dörren och ler för mig själv. Jag har fått ännu en dag på jobbet. En dag i taget. Jag känner stor tacksamhet för den här dan, den möjligheten. Sen får vi (????) väl se om historien ger mig någon slags upprättelse. Själv lär jag inte vara med den dan. Så skitsamma såklart. Skit som glimmar som guld är fortfarande skit. Allt är sandkonst ändå. Förgängligheten, den ökande entropin, det som allt har som slutmål.

Motigt?

Jag har lovat mig själv att låta bli den där godisburken under veckorna. Lik förbaskat är jag där och nallar. Lite nall blir till mer nallande och så fortsätter det tills det är slut i burken eller nivån är så låg att jag inte med gott samvete kan ta mer. Då skall man veta att ocoola gubbar har rätt rymliga samveten på den där punkten.

Det går alltså utför.

Fast jag antar att man som missbruksperson kan ha mer bekymmer än att åka dit på godis och ett glas Coca Cola. Ja det är då ändå min 66 födelsedag så lite firande bör man kunna kunna sig.

Jag är generellt inte så mycket för födelsedagar. Det är inte som när man var barn nu när man har en massa konstiga siffror knutna till sin person som man inte vill kännas vid i sin ålder. Fast den 6/6 nästa år är man också 66. Det bör man fira. Kanske med att dricka blod. Synd att man är vegetarian…

Ute är det sju grader nu såhär klockan kvart över tio på kvällen. Galna temperaturer den 2/11 såklart. Speciellt här. Men pelletsleveranser som var lovade till imorgon och redan där var försenade har skjutits på till på måndag. Kris alltså. Fast vi får låna några säckar av en bunkrare som det verkar. Att temperaturerna är på ovanligt många plus hjälper såklart där också. Men man oroas över hur det här kommer bli senare i vinter. Det luktar problem om alltsammans. Hulken darrar av skräck. Är nära depression.

Förutom att packa i mig stora mängder sötsaker har jag programmerat hela dan såklart. Är i den där hjärntrötta fasen när jag inte vet vad jag gör. Inväntar hjärnans sortering och kopplingsarbete. Nästa vecka kanske. Jobbar på tills det händer och gör klart när poffen av klarhet kommer. Litar 100% på det där.

Det som jag aldrig skulle kunnat tro som pre trettioåring är att man skulle sitta är som post 65-åring och koda fortfarande. Då och där avfärdade man alla över eller nära femtio. Halshuggning var det väl. Det där avfärdandet håller jag nog fortfarande på med. Men man sätter liksom i halsen nu när man håller på så och kommer på att man själv är tio eller tjugo år äldre. Fast mest beror det på hur man pratar. Hur jävla bra man säger att man är. Det handlar mer om det än ålder i sig tror jag. Men just det där ett tydligt tecken på att man är en nolla. Finns inte en människa med verkliga och gedigna kunskaper som inte känner stor osäkerhet över sin kunskapsnivå. Borde vara själva definitionen på kunskapsinhämtning. X år på universitet. Noll tro på att man vet något. Fast efter studierna tror ju de flesta att man kan allt. Det tar ett år att inse att man inte kan ett skit. Ja och det får man ta till sig och förstå eller också får man bli projektledare så att man kan fortsätta tro på det där i lugn och ro och för sig själv.

Men sextiosex alltså. Nu sitter man här och tycker det rullar på som vanligt. Jag passar mig jävligt noga iof att försöka vandra in på eller utmana någon ung persons domäner. Framtiden tillhör dem såklart. Storverken kommer de också göra. Som alltid. Men man kan tänka att så länge man inte stör någon så kan man fortsätta. Dessutom sover väl de flesta av ynglingarna vid den här tiden på dygnet. Men med rätta eftersom dom kodar snabbare och effektivare. Men vattendroppen urholkar stenen till slut som vi alla vet. Ja möjligen inte en enda projektledare vet det. Jo Kurt. I Borås. Ha har läst om det där. Vem nu han är?

Jag har aldrig varit av åsikten att det var bättre förr. ALDRIG. För det var det inte. Bara annorlunda. Ja och ibland enklare. Jag handdisamblerade t.ex Commodore VIC-20’s rom (6502) i början av 80-talet och kunde förstå det mesta av det som kodats. Förutom att det var danande och lärorikt så var det såklart en meningslös syssla. Men idag blir varje försök bara ett sniffande på en liten liten pytteliten intressesfär. Om man ens klarar av att förstå allt som händer i den lilla världen. Ofta får man maska av och välja delar av det området också. För att mäkta med. För att kunna greppa.

Oundvikligt såklart en sådan här dag att inte känna och tänka på att man ÄR gammal. Att det inte finns tid för allt man vill kvar av livet irriterar mig såklart. Annars tänker jag inte så mycket på ålder. Gör det jag alltid gjort. Det jag vill. En ynnest såklart.

Jag kommer släpa mig ner hit till kontoret så länge som jag tycker det är roligt. Jag kan annat också. Skulle kunna göra annat. Men det är det här jag VILL göra just NU. Enkelt och självklart.

Imorgon är en annan dag i samma liv. Jag har aldrig krävt mer än de där dagarna. Ja inte ens krävt. Önskat. Fått en bunt. Hoppas på fler.

Kram

Idag alltså. Japp!