Category: Betraktelser & Berättelse

Berget ligger så nära. Det är det som är det är bästa med att bo här mitt i Hälsingeskogen. Sjöar och berg finns på promenadavstånd. Finns det ingen som vill ge dig den där tröstande, kärleksfulla kramen den där dagen när du känner dig liten och ensam, så kan du istället alltid gå upp på berget. Se ut mot det som du bara anar i fjärran. Njuta av det fria, milsvida. Här finns all den kärlek man som liten människa kan önska. Om man vill ha den. Vill se den. Vill ta in den. Urgammal kärlek från urgammalt berg.

För man måste ju såklart öppna sig och ta in. Det räcker inte med att bara rusa fram. Man får sätta sig en stund. Ta det lite lugnt. Lyssna på en lätt bris som går genom trädkronorna. Är det vindstilla så finns kanske en asp i närheten som ändå dallrar med sina löv. Varför just aspen är mer vindkänslig än andra träd övergår allt förstånd. Det behövs ingen vind alls egentligen för att den skall stå där och darra lätt i det man upplever som stillhet. Inte nervöst, utan mer förväntningsfullt darra gör den ju. Ett under. Har du tur kan du få se en kungsörn som stiger på uppvindarna vid bergets brantaste stup. Hon har sett dig långt innan du ser henne. Hon vet att du följer henne och sträcker ut extra just för din skull, låter uppvindarna lyfte henne upp mot himlen. Vackert. Tills korparna och kråkorna som nu har ungar jagar bort henne. Korparna och kråkorna vet vad dom kan göra om dom jobbar tillsammans. Trastarna likaså. Som små jaktflygplan attackerar dom en rovfågel som kommer för nära. Det finns ingen som klarar det i längden och det slutar alltid med att örnen, vråken, ugglan eller höken flyr. En seger för det solidariska. Att lära av.

När du suttit där en stund så känner du det där lågfrekventa till slut. När berget börjar tala till dig. Det fyller dig. Men det krävs träning för att känna bergets röst. Inte några ansträngande atletiska språngmarscher eller viktlyftande tvångsrörelser, utan bara stillhet och att lyssna istället för att prata. Lyssna med hela dig. Inte bara med öronen. Du måste helt enkelt sitta där på berget i stillhet några gånger. Se på berg som rullar bort mot horisonten. Himlen. Molnen. Solen. Ta in det. Glömma alla dom där prestationerna som världen kräver av dig eller som du tror världen kräver av dig. Här behöver du inte vara stark, vacker, fast i skinnet, ung, rik eller allt det där andra som man inbillar dig att man måste vara i den där låtsasvärlden du lever i. Det här är på riktigt. Här är det renheten i dina tankar som räknas.

Du känner det. Du vet när berget börjar tala inom dig. Rösten är långsam och uråldrig och full av både tröst och oändlig kärlek. Berget känner dig redan. Det finns ingen anledning att berätta om dina drömmar, för det vet redan allt om dom. Lyssna bara. Berget vet att du känner dig liten och ensam och ledsen just idag och omfamnar dig med sina subhertzlåga vibrationer och skänker dig tröst och befrielse in i de minst atomerna av din kropp, din själ och dit väsen. Du vet att du är ett med berget, jorden och universum i det ögonblicket. Aldrig mer kommer du att kunna glömma det. Tröstad för en stund nu. Utan krav på annan motprestation än att lyssna. Kärleken finns där i oändligt överflöd. Du är fri att ta så mycket du orkar bära. Hit kan du gå igen och igen när det inte finns någon annan som vill hålla om dig och ger dig en kram när du känner dig ensam, liten och ledsen. Det är trösten.

Det snöar och blåser kallt ute. Aprilväder. Alltså som sig bör. Tittar på prognosen för veckan och den ger inte något nämnvärt hopp. Det är bara att bita ihop och gå på alltså. Som vi alltid gör.

Men det är flyttfåglar man vill se nu. Höra tranor. Hälsa Bergfinkarna välkomna. Dom som redan borde vara här. Dom som kommer i stora flockar och ger sig på de solrosfrön som hamnat på backen med en energi och glupskhet som saknar motstycke. Rensar rent. Man vill se vårblommor sticka upp i gräsmattan. NU! Men det är såklart för tidigt för det också även om det var ett normalt år. Just att man längtar så mycket gör att man vill att allt skall hända fort. Helst skall det redan ha hänt. Men så fungerar det såklart inte.

Man väntar på den där dan när hela det här landet helt plötsligt befolkas av världens vackraste kvinnor. Det är en sån där solig vårdag dom dyker upp på gatorna. Blonda, leende, blåögda (eller mörka, brunögda, svartögda… ) underbart vackra kvinnor i mängder. Kvinnor i alla åldrar. Nej, det är inte bara gubbsjukan som gör att man ser dom. Fast iof har man väl kanske alltid varit gubbsjuk, möjligen. Dom har alltid funnits där. Eller snarare dykt upp igen den där första soliga vårdagen varje år. Var dom befinner sig under vinterns mörker, den där tiden efter Lucia, har jag ingen aning om. Men dom dyker i alla fall upp här i Sverige och Norden varje år på våren och konkurrerar med blommorna. Det vet jag, och längtar efter, varje år.

Kanske känner kvinnorna samma sak. Med männen och våren menar jag. Om sådant vet jag icke. Kanske bara för att jag alltid varit en o-cool gubbe om då ändå inte alltid från Los i alla år. Är man en cool snubbe så kanske man blir utsatt för det där (blickarna) på samma sätt om våren. Vi o-coola gör det i alla fall inte. Men det hjälper inte ibland det heller. Jompa, en kompis från förr, ville alla damer ha, men inte brydde han sig så mycket om dom. Eller kanske gjorde han det. Vi var så vana att kvinnorna ville ha honom vi andra som dom inte ville ha att vi inte riktigt höll räkningen. Hur som helst så sket han i dom. Han ville spela musik som jag. Men jag ville ha kvinnorna också. Olöslig ekvation. Hur många gånger har jag inte lyssnat på någon som varit kär i honom och gett råd när jag själv egentligen själv varit kär i den rådfrågande kvinnan själv. Oräkneliga. Men det är som det är. Somliga av oss duger som lyssnare och lär oss en massa om livet den vägen. Andra lever livet. Vart tog Jompa vägen? Det vet jag inte. Bor i Alfta har det sagts mig. Vore roligt att jiddra någon gång.

Vi försökte spela ihop Jompa och jag i början av musikkarriären. Det blev ett jävla bråk. Jag visste vad jag ville och han visste vad han ville. Det var inte samma sak vi ville. Uppenbart. Vi fattade det ganska snabbt och delade på oss. Jag skrev eget. Han valde dansmusiken. Ni kan ju gissa vem som fick spelningarna, stålarna och … Men vi var alltid vänner efter att vi gått åt varsitt håll. Så olika. Kanske just därför. På nätterna var också danspjattarna hårdrockare och efter danserna jammade vi alla tillsammans på Södran tills solen gick upp. Finns en låt om Jompa och tiden här http://open.spotify.com/track/1VNxO2Sfr4FYuqCQ6i6HPP

När man är så gammal som jag är så finns det ju minnen såklart. Tiden när vi spelade är viktig. Jag var nog ganska olycklig då egentligen. Eller också var jag inte det. Men det är nog så. Kanske. Inget att längta tillbaks till är det i alla fall. Allt blir bättre med åren om man vill se det. Men kanske innehöll den tiden dom bästa människorna någonsin. Svårt och säga det också iof för var tid har haft en bunt bra människor. Men det var ett gäng riktiga galningar där då. Musik och galningar hör ju liksom ihop och har alltid gjort det. Men jag stack nog i rätt tid. Innan galenskapen tog skamgrepp på mig. Sålde Marshallstacken och gitarren och drog. Pengarna räckte till en vit TV. Symbolen för det nya livet. Gick ju mina egna vägar efter det också. Aldrig dom lätta. Livet är för kort för det.

Imorgon till Mora. Redan upptrampade vägar. Men skall bli roligt.

Ett reportage på Rapport. Tussilagon har kommit. Var vet jag inte, men den har kommit. Vackra bilder från en södersluttning som nyss tagit sig igenom vintern. Tussilagon har kämpat och vunnit där med solens hjälp. Tre fyra blommor har vågat sig fram. Avslutningsscenen en hand som knipsar av en av dom. Inte en barnhand – då hade det varit förståeligt – utan en vuxenhand. Vad är det hos människorna som tvingar fram det där. Är det äganderätten över allt levande? Vi Guds avbild? Det man intalat oss. Är det för att andra inte skall få se eller i sin tur ta och äga. Eller hatar vi det fria, vackra så innerligt? Det är ju inte (eller kanske är det det) som Bisonoxen på de nordamerikanska slätterna. Då var det pengarna som var drivkraften. Pengarna och för att det gick att göra det. Artonhundrasextio – sextio miljoner djur. Artonhundranittiofyra – åttahundra kvar. En triumf över mänsklig ondska och mänsklig girighet. Är inte den här slutscenen med den avknipsade tussilagon samma sak. Var den inte vacker där den stod i en nyss framsmält backe i ett vårligt söderläge?

Som vanligt förstår jag inte. Jag har slutat med det där själv. Jag dödar inte om jag inte måste lika lite som jag inte förstör om jag inte måste. Ibland måste man ju ändå. Att överleva kräver det. Men man kan tänka efter om man verkligen gör det.

Jag skall strax hälla upp en whisky. Seg idag. Har kanske feber. Hostan sitter i. En bok och soffan hela dan. Ömsom sittande. Ömsom liggande. Bara för att jag kan. Frugan i den andra. Samma sak. En Hälsingsk ostkaka till fikat med saftsås. Den som vi inte orkade med i påskas. En bit mättar en halv dag. Fyra får en på knä. Gott. Inte som den Småländska bittra fruktansvärda som är avbilden av det steniga i det landskapet. Den Hälsingska är ljuv, len och lättäten på samma sätt som bergen och älvarna tas in här i landskapet, men också förförisk på samma sätt. Dom griper båda tag i en efteråt. Man får en klump där i magen som alla ens krafter måste användas till att smälta ner. Det är för mycket – för gott – för vackert.

Men man behöver sådana här dagar. När man var ung hängde man någonstans. Någonstans på resan smög åldern sig på en och hängandet utförs numera i soffan. Men jag tänker inte ha dåligt samvete. Det behövs. Återhämtningen. Också den efter låtsasjobb. Man är värd det. Dom nojjiga jagar på där ute. Det är OK för mig.

Snö idag har dom sagt. En till två decimeter. Men nu verkar det som om det kommer längre norrut. Gärna för mig. Trött både på pelletsbärande och på snö. Vill ha riktig vår nu. Leva sommar. Ha en sommar som ger igen också för den kalla eländiga skithålssommaren som vi hade i fjol. När man mest höll sig inne. Men det tar väl ett tag till. En whisky i kvällen och några sidor till i boken får en att hålla ut. Eller i alla fall tänker man inte på just det där under några timmar.

Klockan är strax före tio. En helt vanlig Fredag. I alla fall här hos mig. Femte April. En halvmeter snö kvar. Barmarksfläckar inger hopp, liksom snödropparna som inte ger sig. Inte jag heller såklart. Vi är på väg mot en tid med värme och öppna hav. Varma ljumma smekande vindar över stränder och öppna hummlesurrande fält.

Igår mullrade det på berget här utanför. En kolsvart rökpelare steg snabbt och virvlande upp mot himlen. Först funderade man såklart över vad det var. Sprängningar den här årstiden? Men så började det flyga glödheta gnistor över huset. Svart sot föll ner på den vita snön och en kraftig smäll kastade ut eld ur berget. Ett utbrott som fick hela vår kulle att skaka våldsamt. Då först förstod jag att det bara var vår lilla vulkan som fått sitt vårutbrott. Det är sådant som händer här på vår kulle i Los lite då och då. Speciellt på våren under Kung Bores sista strider. I början blev man smått orolig men nu efter… Ja hur många år är det nu? 1986 flyttade vi hit. Tjugosju år. Tänka sig! Hursomhelst har man liksom vant sig. Vulkaner måste man leva med. När lavaströmmen rinner förbi huset och smälter bort den sista snön brukar hon lugna ner sig igen vulkanen. Ja för det är en hon. Det märker man på temperamentet. Sen ligger hon där och klimakterietsvettas och är varm på gränsen till het tills det är dags för nästa utbrott. Ja, hon är gammal nu såklart. Det är såhär det måste gå till. Det konstiga är att tidningarna aldrig uppmärksammar det här. Men dom har väl viktigare saker att bevaka än gamla vulkaner kan man tänka.

Det dimper ner ett email från elgiganten. Specialerbjudande bara idag. Man kan köpa en Canon EOS 5D Mark II Systemkamera för 17990:- Tveksamt om man får lycka med på köpet. Eller om den nu ändå följer med. Lever den då under en garanterad tid? Hos mig åker mailet i soptunna. Den elektroniska. Där blir det väl liggande tills man byter dator. Jag tömmer sällan papperskorgen förstår ni.

Socialdemokraterna skall satsa på småföretagande läser jag i tidningen idag och blir glad. Det visar sig vara den vanliga lilla tummetotten till slut såklart. Men kanske. Det är rätt riktning i alla fall. Behåller man grundvärderingarna, slutar sjung fåniga sånger som internationalen och istället GÖR det som man sjunger om finns det hopp. Man kan ha en solidaritetsfest första maj istället för den arbetarnostalgidag det är idag. Längtan tillbaks till en tid ingen av oss vill tillbaks till. Arbetarna är väl Moderater idag? Jodå jag förstår tanken men är det verkligen så att den hör hemma i den nya tiden? Är inte marscherandet och armkrokarna och de alltför enkla symbolerna något för de totalitära regimerna? Kan vi inte ta till dom igen när vi verkligen behöver ge oss ut på gatorna och revoltera och protestera för det i verkligen tror på och måste förändra. Inte slentrianmässigt trött protestera på förutbestämda dagar. Revolution förresten. Ja det är ju sant att vi nästan är där redan. Det måste bli en förändring som tar oss bort från det egoistiska och egocentriska. Men vi har en chans 2014 att kasta av oss vargarna i förklädnad som med sina dimridåer kollrar bort så många av oss och äter lamm och får som de omättliga de tillhör. Dom som glömt det medmänskliga men säger sig vara medmänniskor. Men byta dom mot vad? Populisterna? Tyvärr känns det så. Men vad har vi för val? Man pratar i alla fall om solidaritet. Bättre? Kanske. Man hoppas. Jag vet inte. Vi får se. Annars återstår bara revolution. Revolt mot tröttheten och oförmågan att förändra på riktigt.

Man är olika saker. Läser man tidningen så är man andra saker. Det mesta stämmer inte när man läser om sig själv. Det får man ta. Tidningsfolket vill bara få till lite text och några bilder så att dom fyller en tidning. Hursomhelst får man liksom en föraning av hur det måste vara att vara kändis när man själv förekommer i media. Att läsa osanningar eller direkta lögner på löpsedlarna när man vandrar genom stan kan inte vara roligt. Man måste bli skygg av sådant. Måste liksom dra sig undan för att kunna överleva. Det där som sådana som Ulf Lundell är bra på där i Österlen.

Men bilden av en som människa – antingen den förmedlas som här genom en blogg, i Facebook, genom Twitter eller genom media – är naturligtvis alltid bara en stark förenkling av vad man egentligen är. Verkar man vara trevlig så kan man vara säker på att det också finns en skitotrevlig sida också. Verkar man otrevlig så gäller det motsatta. Jämvikt råder. Hos alla. Vi är inte sådär serieteckningsenkla som man ibland försöker få oss att bli. Man måste inse det. Hålla fast vid det.

Jag gillar det svåra lite mer än det enkla. Jodå jag kan garva åt en Ingmar Bergman film för att det blir för pretentiöst eller för den delen en Lars Nore’n pjäs. Men jag brukar försöka ta det till mig först innan jag förkastar. Klarar jag inte av det så är det så. Det kan bli komiskt istället för det där gravallvarligt som man egentligen försöker förmedla. Men jag vet också att det här ofta beror på mig. Kanske saknar jag en bakgrund eller kunskap som gör att jag förstår vad det egentligen handlar om eller också är det helt enkelt oförtjänt upphöjd dynga. Det finns liksom en osäkerhet i det där. Därför försöker jag undvika generella uttalanden. Är något skit i min värld så är det det från mitt perspektiv. Jag har många gånger ändrat mig och börjat gilla det jag tidigare kallade just skit. Jag är ju bara människa. Trotts att jag är en gammal o-cool gubbe från Los så utvecklas jag varje dag. Ja faktiskt varenda en av dom. Det tänker jag dessutom fortsätta med och kommer följaktligen ändra åsikt många gånger också i framtiden.

Los blir Sol baklänges. Det är liksom något vackert med det. Enkel O är gott åt mig just därför.