“Solidaritet”. Smaka på ordet. Visst är det ett ord i paritet med andra ord som “kärlek”, “vänskap” och “frihet”. Ett av dom där fina ordern som betyder något och samtidigt förpliktigar. Man kan liksom inte bara gilla solidaritet. Lika lite som man bara kan gilla kärlek, vänskap och frihet. Man måste bidra själv. Ibland till och med bidra med mer än vad man får tillbaks. Jämvikten skapas bara över tiden och solidaritet handlar om det stora. Det riktigt stora. Stort därför att det är en av dom viktigaste grundprinciperna för livet. Om man vill att det skall fortgå. Inte om man vill förgöra det.
Solidaritet är också de små människornas möjlighet till makt över de starka och kontrollerande. Människor som går samman kan inte krossas, kuvas eller förgöras. Men att gå samman utan att ha solidariteten som en grund har inget värde. Dom som går mot kulsprutorna som de första, för att alla skall få det bättre, förstår det där. Den som gömmer sig i gösselstackarna och hålorna tills andra förändrat världen åt dem, gör det inte. Att kämpa för att ens barn och andra anhöriga eller människor man inte känner eller uttryckt på ett annat sätt “vi” skall få ett bättre liv är solidaritetens grundprincip. Det handlar om att sätta “oss” i första rummet istället för “jag” och utöka detta “oss” till fler än de allra närmaste.
Det handlar om att känna in den smärta som den som torteras just nu någonstans i världen känner. Att känna in skammen och förnedringen hos en kvinna som våldtas av en självisk och brunstig man just i detta ögonblick. Det handlar om att känna hungern hos ett barn som inte sett mat på länge. Barnet som desperat letar efter bara en liten bit som kan fylla ut en tom sugande mage där på soptippen. Eller ländernas solidaritet med varandra. Det som EU egentligen handlar om. Eller verkstadsarbetares solidaritet med sjuksköterskor eller finansmäns solidaritet med mannen eller kvinnan på golvet. Den friskes solidaritet med den sjuke. Så enkla, så otroligt enkla moraliska principer egentligen.
Men vart tog den vägen? Är det inte ett samhälle i förfall när alla börjar tänka bara på sig själva. När alla sätter sig själv före andra. Före “oss”. När massorna är dom svaga och dom få är dom starka. Vi vet ju att det inte är så egentligen. Vet det med all tydlig säkerhet. Men “glaspärlorna” man ger oss förblindar oss. Försvagar oss och förslavar oss. Får oss att tro på enmeningssamhället. TV tävlingarna. De ynkliga såporna. Får oss att tro att detta är verkligheten. Det man skall eftersträva. Det som egentligen bara är fantasivärldar. Att det skulle räcka att ha många skimrande “glaspärlor” och en mätt mage. Förströelse flödar över oss som hindrar oss från att tänka efter eller känna att det egentligen är något som saknas. Allt det där i flödet som skapar en oändlig tomhet inom oss. Saknad efter samhörigheten med andra. Saknaden av Vi-känslan. Att höra hemma i ett sammanhang med mening. Att kunna känna ett “oss” där inne i ensamheten och tomheten.
Solidaritet är ett vackert ord och en god levnadsprincip. Den bästa rent ut av eftersom den innehåller alla dom andra goda principerna.
