Category: Betraktelser & Berättelse

Imorgon stora rundan. Ner till Ljusdal och spionera lite inför Torsdagen. Sen över Järvsö, heja på Barbro, och vidare till Bollnäs. Äta en Maxburgare. Vegetarisk såklart. En flaska rom hör påsken till och måste införskaffas. Handla lite (eller kanske mycket) påskmat. Sen hemåt igen över Edsbyn. Det vanliga. Gravarna i Ovanåker, en tur genom Edsbyn – som man kanske inte känner längre. Köpa lite rördelar och sen upp mot Voxna. Vinka till poeten precis där när man börjar få upp farten efter samhället (borde inte vinterutflyttade poeter återvänt till sina kojor nu?) och sen följa Voxnan vidare upp mot dom stora skogarna. Borde bli ungefär en heldag det. Låtsasjobb på hög nivå liksom.

Men allt det där det är imorgon det. En fullmåne utanför fönstret nu. Stor, vit och rund. God på något vis. Bådar gott för ypperligt blåljus mellan träden inatt. Men det är först imorgon natt som den är full på riktigt. Då skall vargarna och jag göra gemensam sak där uppe på Örnberget. Där, där man nästan kan se så långt som Hälsingland sträcker sig. Också då, där i natten, rullar dom bort ut i fjärran dom där bergen. Men nu i grader av svart istället för nyanser av blått . Berg som man i andra landskap skulle ha dragit vägarna runt men som envisa Hälsingar såklart dragit vägarna rakt över. Det vrånghälsingska i folket hindras såklart inte av ett berg som råkar stå ivägen. Gillar det också. Det där vrånga hos människorna här. Folket som säger ord man kan lita på.

Läste förresten i Ljusdals Posten idag att jag är 56-år. Kan det verkligen stämma det!? Känns liksom äldre än en o-cool gubbe från Los känner sig.

Jag stod vid fönstret och tittade en lång stund inatt. Blåljuset bara vräker ner över oss här i skogen just nu. På natten alltså. På dan är det naturligtvis lika varmt vitt som i resten av Sverige här i Los också. Ni som har följt mina betraktelser över sakernas tillstånd, känner min fascination över det här ljuset. Jag kan stå där i fönstret i oändligheter och bara betrakta världen som det där ljuset skapar där ute. Räven som rör sig där i skogsbrynet blir helt svart. Som om den bara var en siluett som rör sig sökande framåt. Det är bara på svansen man fortfarande ser att det är en räv. På något konstigt sätt är skuggan av den ännu svartare. Finns det något som är svartare än svart? Ja, tydligen.

Men man kan inte stå i fönster och se ut i det magiska hela natten. Man får nöja sig med en liten stund. I alla fall om man skall låtsasjobba dan efter, och det vill man ju. Så jag lägger mig. Men de surrar runt i huvudet. Tankar och trådar som skall nystas upp. Jag kommer att tänka på det där andra ljuset jag älskar så mycket. Det som nästan chockade mig när vi flyttade upp hit. Dom ljusa nätterna strax före midsommar. Dom som smyger sig på så försiktigt att man nästan inte märker det och som så hastigt bara helt plötsligt är borta efter midsommar. I början när vi bodde här så brukade vi ofta ta bilen och åka ut i det där ljusa. Ta någon skogsbilväg på måfå. Då när det är som dag där i det där ljuset eller skymningsljuset är väl en bättre benämning. Djuren är vakna och man ser dom man aldrig ser annars. Ängsullen lyser. Har man tur så ser man en älva där ute på myren men oftast är det såklart bara dimman som kall och tung är täcke för hjortron som tycker om det där skyddande och skall mogna där senare som de sista innan höstkänningen.

Där någonstans somnar jag. Drömmer säkert om universum och svarta hål. Det liksom känns så i alla fall när jag vaknar. Man kan ha sämre utgångspunkt för en låtsasarbetsdag.

När allt är så där tryggt och man vet exakt vad som händer också den här dan är dags att gå vidare. Att skaka om tillvaron lite och få lite gungfly under fötterna så att man skärper sig. Säga upp sig och göra det där man drömmer om Kanske börja den där utbildning man inte vågade ta. Starta företaget. Segla jorden runt. Ta ett jobb utomlands.

Jo visst fasiken kan det gå åt “helvete”. Det gör dessutom ofta det. Men “helvetet” är sällan sådär urjävligt som man trodde innan man hamnar där. Vi är sådana vi människor. Vi hittar liksom nya saker att glädjas åt också när det är motigt. Hur det än är så har man ju gjort något. Fast än det inte gick så bra. Dom som sitter kvar där i personalmatsalen och säger “vad var det jag sa” och inte vågar göra det du gjorde fast det gick åt helvete är ändå alltid dom största förlorarna. För dom försökte inte ens.

Sen när man varit där i “helvetet” ett tag så tröttnar man ju liksom på det också och måste ta sig vidare och då kommer man nästan alltid till någon annan spännande plats som man inte ens visste fans. Och när man kommer dit då blir man ju nöjd över att man ändå gjorde det där fast dom sa vad dom sa där i personalmatsalen. För den där resan man gjorde var ju riktigt skoj ändå och man lärde sig en massa av det där dåliga också. Så nästa gång det känns för hemvant så gör man det igen.

Kan inte annat än tycka det är lite (eller ganska mycket) orättvist att just jag skulle vinna den där handlingen på Torsdag. Jag är nämligen antagligen den sämste och mest ovillige shopparen i världen. Jag har ju redan det mesta liksom och hur många är det inte som skulle gett ena handen för ett sådant här tillfället. Jag menar jag vill inte ha en femtio tums TV eller sådana där grejer. Jag är nöjd med fågelsång och blåljuset om nätterna.

Men sen börjar man fundera och nog kan man tänka sig en rakapparat, ett citronträd, en skiftnyckel som inte glappar och sådana där egentligen ganska onödiga saker. Då inser man ju att man nog skall kunna göra av med dom där kulorna utan problem.

Men är jag värd det? Njae….

Jag gillar när saker är genomtänkta. Som flaskan och lådan till den här flaskan whisky. Några snubbar hade en dröm och förverkligade den. Man kan lära sig något av det. Jodå, den smakade gott också…