Jag brukade börja i Januari att hugga sly till kasen. Veckan före sista April brukade resten av ungarna i kvarteret hänga med. Man ville ju ha den finaste och största kasen. Något år gick jag runt och tiggde pengar till fyrverkeri. Man fick liksom aldrig cred för det där man gjorde. Den bara hamnade där av sig själv liksom den där kasen. Men man tänkte inte så mycket på det där. Att smälla smällare och grilla falukorvsbiten där vid kasen, när man hade brandvakten på kvällen, var liksom belöning nog.
Category: Betraktelser & Berättelse
Bäck
Bäck hette skogen på andra sidan ån. För att komma dit var man tvungen att gå över bron, svänga av vid den gamla fruktaffären mot skolan och förbi den. Bäck dikades och pumpades torrt med en pumpstation. Jag vet inte om man någonsin lyckades torrlägga hela området. Men i den lilla skogen fanns det mycket fåglar och djur av alla slag och jag vandrade ofta där med min kamera.
Augustikväll
Det är sen Augusti i Samuelsfallet utanför Los. Fågerlungarna har tid att leka nu. Galna sädesärlsungar leker “chickenrace” framför bilarna. Den som vågar sitta kvar längst vinner. Dom klarar sig varje gång. Det är mycket sommar kvar i Hälsingland fortfarande. Fågelföräldrar kan vila en stund inför flytten. Äta upp sig efter sommarens slit med att fylla hungriga fågelungsmagar och kanske njuta lite av det sista som är kvar av sommaren.
Solen värmer fortfarande. Svalorna dyker efter insekter i branta halsbrytande dykningar. Ungarna är flygfärdiga nu. Dom kämpar med sin flygkonst. Man ser det på de många vingslagen. Det är vingligt och oeffektivt som människobarn som håller på att lära sig cykla. Tills dom får grepp om det. Då blir dom nästan på en gång fullfjädrade luftakrobater. Magiskt. Dom är många här svalorna. På kvällen håller dom sig nära husen. Dom finns överallt och bjuder på show för den som har lite tid över för att bevista den. Sen vilar dom gärna på en telefonledning eller en elledning. Putsar sig och gör sig snygga inför natten.
Vi letar smultron i väggrenen. Man behöver inte leta länge för att hitta dom. Dom är där i massor. Solvarma, söta och sommarsolsmakande. Finns det något som är mer sommar än dikesgrenens smultron? Den ljuvliga doften som frigörs när man trär upp dom på ett grässtrå för att kunna behålla den där ljuvliga smakexplosionen i munnen när man fortsätter vandringen vidare efter grusvägen.
Det är blommor överallt nu. Det är ett överflöd i prakt i diken och på åkrar som inte fått växa igen här uppe. Vi plockar inte in dom. Blommor är finast där dom står.
Solen har ingen brådska med att gå ner. Den lyser fortfarande över vattnet i ån. Fisken börjar vakna efter en loj dag. Också den föredrar att vila i det solvarma. Så vi sätter oss på en sten nere vid loån. Ser vaken efter fiskarna. Skräddare mellan näckrosbladen och de gula vackra näckrosblommorna. Det går inte att titta sig mätt på dom där dom ligger i det glittrande vattnet.
Två gnistrande blå trollsländor dyker upp. Dansar över vattnet. Nära vattenytan. Nära varandra ibland. Längre ifrån varandra då och då för spänningens skull. Synkroniserade i dansen som vilket dansade par som helst. Med samma syfte. Livet skall gå vidare och det kan gott göra det på ett vacker sätt. Vi ser på dom länge. Njuter av att se deras dans. Lämnar dom ifred efter en stund och går hemåt. Solen kommer strax att gå ner bakom berget på andra sidan ån. Den varma svarta Augustinatten tar sin början. Vi välkomnar den när vi hand i hand går hemåt.
Året är 1964. Edsbybor ger sig iväg till USA och världsutställningen i New York. Kennedy sköts året före. Det är synd om USA. Man flyger propellerplan men jetmotorerna är också där. Svarta tar för sig. Jag vet ju att farsan var med (Ernst Hedman) och Träförädlingens VD och ägare Lars-Erik Järvefelt. Men när jag tittar på bildserien. De fotograferade möblerna. Den urfrästa linjen på en detalj så anar jag att också Edsbyverken var med.
Saknar man fantasi så är en bild på en maskindetalj bara just det. Men det man såg när man tog det där fotot på den där motordetaljen är av enorm betydelse. När man kom hem till Edsbyn igen så kopierade man. Förbättrade och gjorde så att många i byn kunde leva på arbete. Man byggde de maskiner man behövde. Man ser limträbalkar, husvagnar med plastskal, prefabricerade hus osv osv i dom här bilderna. Industrihistoria.
Rullbandspelaren
Rullbandspelaren står där i fönstret. Ja det är ju inte självklart på bilden. Men jag ser det på skruvmejseln. Fjädern som tryckte bandet mot tonhuvudet var nämligen av. Rätt applicerad så hade skruvmejseln samma syfte. Det är tydligen flaggdag också. Flaggan är hissad i Edsbyhem. Kanske första maj, Kungens födelsedag eller något annat. Troligen 1970.
Rullbandaren hade jag ärvt av min bror. Fjädern var ju av som sagt. Av honom ärvde man bara det som var trasigt. Men den här rullbandaren fyllde sitt syfte för mig. Man lät kompisar spela in musik, blandband, som man sen kunde lyssna på. Någon skivspelare hade jag inte. Grejer fick man inte bara sådär i vår familj.
Fast den var grå och gammal så har den här bandspelaren enorm betydelse. En kompis hade spelat in ett band med en “riktigt häftigt grupp” som han sa. Något vi var tvungna att lyssna på. Så han hade spelat in det på ett band han fått av mig och på skolan tidigare under dan hade jag fått det. Esbjörn, en kompis, var och hälsade på när jag satte på det. Lite krångel med skruvmejseln innan allt fungerade men sen kom något fantastisk ur högtalarna. Jag är säker på att vi inte sa ett ord under den tid som musiken varade. Vi såg inte på varandra ens. Först när musiken tystnade kvicknade vi till igen som knockade.
Jag fick en ny identitet just då. Hårdrockare. Det var nämligen Deep Purple som var inspelade på bandet. Vilken skiva vet jag inte men det var så oerhört mycket bättre och mer fantastiskt än något annat jag hade hört tidigare. Snart upptäckte man Black Sabbath, Rush, Blue Öyster Cult och allt annat underbart som fanns i genren och var helt fast.
I sommar säger dom att Deep Purple skall spela i Gävle. Liksom man sa att Scorpions gjorde det i Sandviken i höstas. Men det var då på 70-talet man skulle se dom live och uppleva deras musik. Substansen i dom här grupperna är för länge sedan uttankad. Det som kan upplevas idag är bara replicas och yta. Eller möjligen ett sätt att ta sig tillbaks till “då”. Men vem f:n vill det!? Vår bästa tid är nu. Sen finns det minnen som man kan må gott av att tänka på ibland. Men det är nu vi lever.
Ja jag fick en skivspelare till slut. Min första lön efter att ha börjat jobba efter att ha hoppat av efter första året på gymnasiet gick till den. En fin anläggning. Många hårdrocksplattor blev inköpta. Men framförallt nu spelade jag hårdrock själv också. Jag ville leva musiken och gjorde det.