Jag fyller pellets. Undrar vem som är herre och vem som är slav egentligen. Besvarar inte frågan. Det är bäst så ibland. Stannar istället upp och tittar ut över byn. Där nere det upplysta Niklemonumentet. Där uppe miljarder stjärnor. Ingen komet.
Nikelmonumentet är vackert. Stjärnorna likaså. Det är tyst över byn. Tror att det bara är jag som står såhär här i natten. Dom andra sover i sofforna framför sina TV apparater. Men jag skall inte stå här så länge jag heller. Trött. Vill sova och kanske drömma jag med. Vakna om några timmar igen och stå där i österfönstret och fundera en stund igen. Eller kanske inte. Sova en hel natt för en gång skull. Det har hänt. Inte många gånger. Men nån enstaka gång har själen varit någon annanstans hela natten. Vaknat förvånad vid sju eller åtta och undrat vad som hänt.
Filmen ikväll var dålig. Vi kom båda på att vi sett den förut. Ingen av oss orkade byta. Så kan det också vara en fredag. Såg klart på den mest för att ha en ursäkt att få gå och lägga oss. Eller fylla pellets då.
Imorgon är det Lördag. En stor tugga av helgen är redan tuggad. Bästdan är liksom Fredagen när alla dagar fortfarande ligger framför en. Men för mig gör det väl egentligen inte så mycket längre. Jag försöker bara spela med. Inte förslappas också på det planet. Låtsasjobbar mina dagar gör jag ju. För att inte tappa fotfästet helt. Men jag klarar sinnet tror jag. Genom att skriva, skriva, skriva. Det är på kroppen det syns. Det är den som avslöjar att allt inte är så bra egentligen. Men jag har inget att klaga på. Jag har utvägar. Det finns andra som inga sådana har. Som den trettonåriga flickan som kastade sig framför tåget. Det är då det blir sorgligt och man blir förbannad på dom som borde funnits runt omkring och på det onda såklart. Motsatsen till det goda. Jämvikten.
Gick till postlådan idag och tänkte att det var länge sedan man fått något roligt i den lådan. Reklamblad och räkningar är väl den vanliga skörden. Det mesta åker helt enkelt i soptunnan. Eller papperinsamlingen heter det väl numera. Samma ställe liksom men det är jag själv som får frakta bort det. Inte sopbilen. Antalet räkningar avtar dessutom nu i e-fakturornas tidevarv. Återstår gör just skiten. Det är bara skit man hämtar in varje dag. Nedslående skit. Frågan är varför man går ut dit över huvud taget. Jag har en bekant som har slutat. Försökte lägga en chokladask i hans låda i julas men han hade redan slutat några veckor före och det var knökfullt så jag fick äta upp den själv.
Det som brukar vara uppmuntrande är när postlådeturen sammanfaller med dito för dragspelaren. Det blir en pratstund. Igår var en sån dag. “Det är dags för Taube” tyckte dragspelaren. “Fungerar nästa vecka? “Ja det gör det” sa jag. Sen sa vi inte mer. Men Everts sånger lär ljuda i det gula huset på höjden nästa vecka med mig sittandes gapande medan den bli till ettor och nollor i någon manick. Det blir så här ibland. Det är världen där utanför och så är det vi. Vi syns inte så mycket. Ja, dragspelaren syns ju förstås. Han är ändå en av dom bästa. Svårslagen. Jag syns mindre. Lättslagen. Men nuförtiden gör det inte så mycket. Men som sagt idag var det inte ens en dragspelare där. Bara kuvert och reklam och en förbannat kall nordanvind.
Hemma igen inne på låtsaskontoret ser jag ett ovanligt brev. Inte handskrivet. Får man sådana blir man ju riktigt förvånad nu för tiden. Men det här är annorlunda. Öppnar. Ett presentkort på systembolaget. Från Brännskogen. Kryptografiska triumfer i php. Bra postlådetur idag helt enkelt.
Jag gick ofta efter ån. Vinter, vår, sommar och höst. Kameran var nästan alltid med. Det finns många bilder från markerna mellan Hans Lidmans stora tomt och Voxnan. Det här var väl ett litet paradis för dom flesta av oss som bodde i den här delen av Edsbyn.
De här bilderna är från en vinterdag. Det har inte kommit mycket snö än så det är lätt att vandra där efter Voxnan hela vägen upp till Noret. Det som var badplast på somrarna för oss som bodde här.
Den här dan är vinterdisig men isen ligger även om den inte bär.
Höstplöjningen är klar sedan länge. Frosten har börjat göra sitt jobb. Redan nu har ladornas tid passerat. Höet fraktas hem till ladugårdarna. För inte så många år sedan kunde man smita in i ladorna och hoppa i höet. Nu finns bara tomhetens eko kvar i dem. Ibland också kanske en överbliven harv eller såningsmaskin eller annat, som sakta får stå där och rosta sig bort ur tiden. Kullen till vänster om ladan är Hans Lidmans älskade ställe i Gårdtjärn.
Den gamla flottningskanalen som förbinder Gårdtjärn med Voxnan har inte frusit. Vattnet mellan dom två vattensystemen är nog inte så stillastående som det först kan verka.
Också där flottningsrännan går in i Gårdtjärn är det ännu öppet vatten. Tandjuren dricker här på sommaren. Hagarna skyddar dom. Men kom det någonsin några fler tamdjur hit efter att den här bilden togs? Jag tro inte det. De små böndernas tid är ute. Också hagarna får stå där och vittra bort i tiden på en enkelriktad väg in mot glömskan.
Bron över flottningsrännan har rasat. Ingen behöver heller den längre. Det är bara vi bad och fiskesugna ungdomar som går här nu och en trasig bro är inget hinder för oss. Den gör bara turen mer spännande.
Går man efter flottningsrännan ut till Voxnan igen och tittar norrut så ser man träförädlingens skorstenar ryka över byn. Där där farsan hade sitt liv. Sly efter strandkanten. Alltid denna sly med en livskraft och mångfald som bara människor kan överträffa. Livsviktig för så många arter.
På fälten skall det växa korn, råg eller vete till sommaren. Men först skall det bli riktig vår. Det skall harvas och sås. Bonden har mycket att stå i och åkrarna är många. Det är bördigt här. Voxnadalen är bördig. Voxnan drar med sig näring hit ända från fjällen och från skogarna i Los. Hans Lidaman sitter säkert där i det gula huset på kullen i bakgrunden och skriver sin ordmagi också den här dagen. Omedveten om mig som smyger där ensam vid strandkanten med min älskade kamera. Alltid med respekt för mannen i den svarta slokhatten, han som så tydligt kräver distans från människorna. Vi möttes ofta. Talades bara vid en enda gång.
Det skall dröja ett tag innan slalombacken öppnar för säsongen. Farbror Kalles lift. Den han byggde av skrotdelar och som står kvar än idag tror jag, nu får vila ett tag till innan det är dags att frakta längtande skidåkare upp på berget.
Gärdsgårdarna är många också här under 70-talet. Men det blir inte så många fler byggda nu. Dom får stå så länge dom kan stå. På ena sidan om den mark som skall få vila och på den andra den som skall arbeta under året.
Hässjornas tid är också nästan förbi, men man kan bygga dom igen närhelst man ville. Allt material fanns där. Underhållet och fint upplagt.
Hans Lidmans lada. Hans marker till vänster. Ladan full med gamla jordbruksredskap. Han var ju mycket intresserad av hembygdshistoria den Hans.
Det blir många turer efter ån också efter att dom här bilderna är tagna. Men det är ändå länge sedan jag gick där nu. 50 år. Och visst längtar jag när jag ser bilderna men känner samtidigt att där hör jag inte hemma längre. Jag har varit borta för länge och det där har blivit andras vandringsplatser och smultronställen. Det är istället många mil uppströms efter samma gamla Voxnan som jag vandrar idag och gör det med samma glädje nu som då.
Hon lyfte. Flaxade med dom stora mäktiga vingarna och fick luft under dom. Kände att det bar. Stora svepande rörelser och hela hennes kropp for upp i luften. Om någon sett det från sidan så hade det sett enkelt ut. Några vingslag och sen var hon uppe i luften. Men för henne var det svårt. Hon var döende och hon fick använda all sin kraft för dom här vingslagen.
Hon visste att uppvindarna fanns vid bergskanten. En sån här dag när solen strålade från en klarblå himmel och värmde upp jorden efter en kall natt var dom extra starka. Så hon sökte sig dit. Orkade nästan inte. Det krävdes all kraft av henne för att kunna flyga den korta sträckan. Men så kände hon lyftkraften. Hon låste vingarna och lät den lyfte henne. Högre och högre bars hon uppåt utan ansträngning. Marken under henne försvann, blev mindre, otydligare. Frihetskänslan fyllde henne. Solen värmde henne på ovansidan av dom utspända vingarna. Hon såg på landskapet. Det hon en gång växt upp i. Där hon funnit en partner. Där hon fått egna ungar. Hur många gånger hade hon seglat såhär på uppvindar. Spejat med skarpa ögon. Inte bara efter mat. Också för att bara se allt som hände där nere. Man kunde kosta på sig det ibland. Bara sväva omkring där upp och titta och ta in, undra och förundras.
Nu var vintern slut. Snön hade nästan försvunnit men i skuggiga partier låg den fortfarande kvar. Hon kunde se en björn som nyss tagit sig ur idet och luffsade över en myr. Hungrig. På jakt efter mat. En hane. Inga ungar. En dräktig älgko drack vatten nere vid tjärnen. Rävens ungar lekte utanför lyan. Vilda. Fem stycken. Lyckliga och ovetande om rävars vedermödor. Tussilago blommade i branten. Den var nästan helt gul. Bäcken forsade ned full kraft ner för samma brant och förenade sig med ån. Allt gjorde sig redo för försommar och sommar. Men hon skulle inte få vara med i år. Skulle inte få uppleva när björkarna vecklade ut sina blad och gräset lyfte ur marken fyllda med klorofyll och kraft. När världen fick den vackraste skiraste ljusgröna färgen som finns. Den som sen skulle övergå i en mörkare, mognadens grönt, när sommaren kom.
Hon såg bergen. Hälsingska berg som rullade bort i fjärran som vågor på ett hav. Från Östersjön rullade dom in mot landet ända upp mot fjällen. Hon vände huvudet västerut. Ett snöklätt fjäll gick att urskilja ibland där. Långt där borta i den klara luften. Idag såg hon det inte. Bara bergens rullande kammar också där i alla nyanser av blått.
Uppvinden hade förlorat kraft. Hon var så högt som hon kunde komma. Genom att cirkla runt runt höll hon sig kvar över berget. Det var kallare här fast än solen värmde. Men det berörde henne inte. Hon såg forsen där nere. Vårfloden hade nått sin kulmen. Fjällens snö smälte och fyllde bäckar åar och vattendrag. Forsen var vild när den kasta sig ut över det stora fallet. Skummet yrde och den vrålade med full kraft där nere. Visade vattnets styrka. Som en storm som var fastlåst mellan begränsande stränder. Hon slöt ögonen. Hörde vinden. Hörde forsen. Inget annat. Drog in vingarna och föll, föll, föll mot forsen.
Så sent igår kväll när månen var fullt uppe. När den stod där på himlen och lyste klart som en strålkastare. En sisådär 363 tusen kilometer bort men tydlig och verklig där ute. Hårt hållen av osynliga, oförenade grundkrafter. Återkastat ljus på “mitt” alldeles eget berg i världen. Upplyst som om det vore dag. Men blått ljus, inte vitt och skuggor långa mellan träden som forna kvinnors svarta sorgsläp. Blått ljus som iscensatts för den sogsnaste bluesen på en sliten olaglig bar i Mississippideltat och för de alltid förlorades oändliga vemod där vid de slitna borden. Skuggor som svarta speglar av själens mörkaste vrår där de olyssnade munspelens molltoner föddes men aldrig släpptes ut.
Jag tar av mig alla kläder. Rusar upp där på berget. Höjer mina händer mot vår syster, forntida barn av Theia och Jorden. Låter själen lugna sig och vattenmolekylerna i min kropp känna kraften från månen. Låter solens reflekterade fotoner absorberas i min nakna kropp. Värma mig med kyla. Lyssnar på vargarna som gör detsamma på berget längre bort. Deras ylande fyller de skogsklädda dalarna med sorgen. Så jag följer med, släpper ut mitt innersta. Skriker ut mina vånda med full hals över att livet håller på att ta slut. Allt det oälskade. Arbetslösheten. De gråa hårstrån som finns där i mitt hår. Den medelålderns oformliga feta kropp som inte borde vara min. Glömskan. De krumma benen. Otillräckligheten. Kärlekslösheten. Fantasins förbleknande. Saknaden efter dom döda. Morsan och farsan, mormor och morfar och en farmor och en farfar jag inte kände. Ingrid, Hasse, Lilly, Anna, Gösta, Rut… Vänner som inte finns längre. En bror som alltid var så långt borta. Konkursen som tog allt. Sveken. Pyramiderna jag inte sett. Allt det förlorade och allt det aldrig funna. I skriket finns allt med. Skriket som förenar sig med vargarnas ylande i de månbelysta dalarna.
Och månen håller om mig som den ende som vill trösta. Hårt och fast. Låter mig gråta ut. Hulkande gråta i en stark och trygg famn. Och jag ylar och gråter därför att jag för en gångs skull är tillåten att vara den svage och inte den starke. Och jag känner tillförsikten fylla mig från foten och uppåt. Det ordnar sig. Det sorgsna inom mig lättar lite. Bara lite men tillräckligt för att lämna plats för glädje och kärlek. Så när solen till slut går upp är jag helad. Kall, tom, naken och pånyttfödd där i gryningen. Det är dags att gå hem.
